Lastprofil

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Godståg i USA med två containrar på höjden. Bilden visar även hur man med en jakobsboggi kan utnyttja höjden bättre i lastprofilen.

Lastprofil är det utrymme i sid- och höjdled som ett järnvägsfordon har att hålla sig inom. Varje bana är byggd för en viss lastprofil. Den kallas även statisk lastprofil som avser en tom eller fullastad vagn på rakspår.

Man definierar även en dynamisk lastprofil som avser dels det utrymme som tillkommer av att i kurvor överhäng och mittdel sticker ut från rälsens mitt, dels det utrymme som tillkommer genom fjädringsrörelser, även i extremfallet fjäderbrott. Det är den dynamiska lastprofilen som bestämmer det fria utrymme som krävs utmed spåret.

Lastprofiler i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige finns två lastprofiler som är definierade av järnvägsstyrelsen. Notera dock att endast Lastprofil A går att framföra utan transportvillkor.

Lastprofil A [1] har en bredd på 3,40 meter och 4,65 m höjd, men en avsmalning på höjden (max bredd till 3,64 m höjd) vilket gör att lastutrymmet blir dåligt utnyttjat. Detta beror på att det tillgängliga utrymmet under till exempel äldre vägbroar är kraftigt avsmalnande uppåt. Klass A är sedan länge standard i Sverige.

Lastprofil C (som alltid kräver transportvillkor för att få framföras) är något bredare (3,6 meter) och högre (4,83 meter) – men framför allt mer fyrkantig. Klass C medger 25 procent större volym än klass A. Utbyggnad till den framtida europeiska standarden, som anses avgörande för att öka marknadsandelen i Europa, sker successivt. Cirka 1500 kilometer var utbyggda 2002. Den största utnyttjaren av Lastprofil C är Stora Enso som använder SECU-containrar byggda för lastprofilen i sina papperstransporter på fartyg och järnväg.

Tidigare fanns ytterligare en lastprofil, lastprofil B, som var samma som klass A fast lägre (4,30 m hög). Den gällde enbart på Malmbanan norr om Kiruna (på grund av snöskyddstak) men är numer uppgraderad till lastprofil A. Klass B uppfyller inte standarden UIC-GB vilket alla andra banor med godståg i Sverige klarar. I Norge finns fler banor med denna profil (4,45 m höjd).[2]

Observera att all trafik som överskrider någon av de tekniska normerna ska framföras som specialtransport.

Persontåg[redigera | redigera wikitext]

I många länder har man en inre kupébredd på 2670 millimeter. Det ger 2+2 sittplatser i bredd (2+3 förekommer men det är trångt). I Sverige kan man få en kupébredd på 2760 millimeter vilket möjliggör 2+3 sittplatser, det vill säga 25 procent fler passagerare. Detta används i Reginatågen (X50) och Stockholms pendeltåg (X10/X60). I Köpenhamn finns lokaltåg som är ännu bredare (150 mm mer än Regina på utsidan). Detta gör att de under rusningstrafik kan ta en stor mängd stående passagerare. Trots dessa fördelar saknar många lokaltågssystem möjligheter att bygga bredare fordon. Exempel på detta är tunnelbanesystemen där tunnlarna begränsar vagnarnas bredd.

I Australien förekommer personvagnar med en inre kupébredd på 2781 millimeter, men då endast med 2+2 sittplatser.[3]

Andra länder[redigera | redigera wikitext]

Den internationellt (i Europa utom i Storbritannien) alltid tillåtna lastprofilen[1] är 3,15 m bred och 4,28 m hög, fast avsmalnande mot mitten. Den är bara 3,17 m hög vid full bredd. Lastprofilen UIC-GA som fungerar på nästan alla större linjer är en aning högre, 4,32 m. Lastprofilen UIC-GB är lika hög (4,32 m) och bred (3,15 m) men har lastbilsbredd (2,56 m) på 4,08 m höjd.

I Finland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina och Ryssland är 3,66 meters bredd och 5,3 meters höjd tillåtet.

I Holland gäller 3,4 meters bredd och 4,7 meters höjd.

Storbritannien med världens första järnvägsnät har extra liten lastprofil, 2,74 meters bredd, 3,35 meters höjd vid sidorna, 4,11 meter i mitten.

I USA har man en högre lastprofil, normalt 4,6–4,7 meter. På vissa banor tillåts två containrar att placeras på varandra (kräver 6,2 meter).

Elektrifiering[redigera | redigera wikitext]

Siffrorna på tillåten höjd gäller fordonen. Strömavtagare når högre och elledningar ännu högre, vilket gör att elektrifierade banor kräver runt en meter mer fri höjd under broar och i tunnlar.

Tunnelbanor[redigera | redigera wikitext]

Londons tunnelbana har en extremt liten lastprofil, 2,87 m hög.
Köpenhamns S-tåg har ovanligt bred lastprofil, 3,52 m breda vagnar, något som tillåter 3+3 (ganska trånga) sittplatser i bredd.

Tunnelbanor har egna standarder på många områden, inte minst lastprofil. Tunnelbanor brukar ha mycket liten lastprofil, vilket gör tunnelbyggen billigare. Strömskenan kräver nästan inget utrymme, till skillnad från kontaktledningar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Green Cargo: Lastprofiler och breddbegränsningar
  2. ^ Profiler ved Jernbaneverket
  3. ^ Holmesbery, William P (2003) (på engelska). New Ideas for Australia's Trains. Redfern, New South Wales, Australien: Iron Horse Press. sid. 29. ISBN 0909650594