Londons tunnelbana

London Underground
Londons tunnelbana.
Allmänt
Plats	London
Antal linjer	11
Antal hållplatser	272
Turtäthet	3 min
Antal passagerare	3 milj / dag
Organisation
Invigd	1863
Trafikoperatör	Transport for London
Tekniska fakta
Banlängd	405 kilometer
Matning	Strömskena

Londons tunnelbana (London Underground, the Underground, the Tube) i den brittiska huvudstaden London är världens äldsta tunnelbana, tillika den tredje längsta efter tunnelbanorna i Shanghai och Peking.

Historia

1863 öppnades den första tunneln i innerstaden för en linje mellan Bishop's Road (dagens Paddington) och Farringdon Street. Järnvägen började byggas ut i Storbritannien under början av 1800-talet och sex stycken järnvägsstationer hade byggts utanför Londons centrum år 1854: London Bridge, Euston, Paddington Station, King's Cross, Bishopsgate och Waterloo Station. Det var bara Fenchurch Street station som låg i City of London. Vid denna tid hade London stora problem med infrastrukturen som inte räckte till: vägarna var överhopade av resenärer, inte minst de som skulle ta sig till och från järnvägsstationerna. Under 1830-talet hade de första förslagen kommit på en underjordisk järnväg som möjlig lösning på problemen men det dröjde till 1850-talet innan planerna blev seriösa. Det fanns även andra förslag där trafiken flyttades till högbanor. Idén var då att koppla samman de olika stationerna via en underjordisk järnväg.

Metropolitan Railway byggs.

1855 beslutade det brittiska parlamentet att en underjordisk järnväg skulle byggas mellan Paddington Station och Farringdon Street som skulle gå via King's Cross - med namnet Metropolitan Railway. Great Western Railway (GWR) finansierade projektet och man kom överens om att bygga specialutformade tåg för den nya underjordiska järnvägen. Projektet kom emellertid att försenas många år på grund av bristande ekonomiska resurser. Den som drev på så att projektet förverkligades var Charles Pearson, en advokat i City of London som var en stor visionär. Han såg byggandet som en möjlighet att modernisera staden där tunnelbanan innebar att den gamla slummen revs och nya bostäder byggdes utanför stadskärnan. 1859 övertygade Pearson City of London Corporation att hjälpa till att finansiera byggandet som påbörjades i februari 1860. John Fowler stod för utförandet av Metropolitan Railway och konstruktionen av lokomotiven för densamma.

Tunnelbanan öppnas

Central London Railway 1903

Metropolitan Railway öppnade för trafik 10 januari 1863 och över 26 000 resenärer om dagen kunde räknas efter några få månader. Som alla de tidiga sträckningarna byggdes den med öppet schakt-metoden, det vill säga man utgick ifrån ett djupt dike, på vars botten spåret drogs. The Hammersmith and City Railway öppnade för trafik 13 juni 1864 mellan Hammersmith och Paddington. 23 december 1865 följde utbyggnad österut till Moorgate Street och nya stationer följde senare i Swiss Cottage, South Kensington och Addison Road i Kensington (idag Kensington Olympia). 24 december 1868 började Metropolitan District Railway sin trafik mellan South Kensington och Westminster som snart blev känt som "The District". Följande decennier förlängdes linjen såväl österut som västerut, och nådde Hammersmith 1864, South Kensington 1868, Aldgate 1876 och Tower of London 1882. 1868 öppnades även en gren åt nordväst, som gick från Baker Street till Swiss Cottage, för att sedan förlängas i etapper. 1889 nådde linjen Chesham. Den första djupa tunnelbanelinjen som inte grävts från ytan var dock City & South London Railway (öppnades 1890), som gick mellan Stockwell och King William Street (senare ersatt av Bank), och som långt senare kom att bli dagens Northern line.

Under denna tid fanns även planer på att bygga en inre såväl som yttre ringlinje. Snart följde en strid mellan linjerna District och Metropolitan vilket gjorde att arbetet med den inre ringlinjen kraftigt försenades då bolagen istället byggde vidare på sina egna linjer ut till förorterna som var mer lukrativt. Först 1884 var den inre ringlinjen, The Inner Circle, klar. Av tunnelbanans linjer är Circle Line, District Line, Hammersmith & City Line och Metropolitan Line byggda efter principen öppet schakt, och de drevs ursprungligen med ånglok. Detta var problematiskt då det gjorde stort ingrepp på staden, inte minst genom rivningen av bostäder. Dessa går under beteckningen "sub-surface lines", medan övriga linjer, som går i rör borrade i Londonleran, hör till vad som kallas the tube. Tågen var ångdrivna vilket krävde effektiv ventilation. Kring 1900 följde elektrifieringen av tunnelbanan vilket kraftigt förbättrade resorna med bättre luft och mindre kvalm.

The Tube

The Tube

Öppet schakt-metoden övergavs sedermera för det som gett tunnelbanans dess smeknamn "The Tube". Nu började man bygga tubliknande tunnlar genom att driva ner rör i underjorden vilket medförde att man kunde bygga tunnelbanan djupare med mindre inverkan på staden ovanför. Tube-linjerna har alltid drivits elektriskt. Även om inte alla linjer är "tube-linjer" är Tube en populär benämning på tunnelbanan, åtminstone bland Londonborna.

City & South London Railway, idag del av Northern Line, var den första av denna typ när den öppnade 1890. 1898 följde Waterloo and City Railway. I början av 1900-talet fanns sex olika operatörer i tunnelbanan vilket var omständligt för passagerarna. Den amerikanska magnaten Charles Yerkes kom att skaffa sig en ledande ställning då han tog kontroll över District-linjen och skapade Metropolitan District Electric Traction Company (MDET) 1901 som körde det som idag är Piccadilly Line. Bolaget blev Underground Electric Railways Company of London (UERL) och kom att bli det ledande tunnelbanebolaget fram till 1930-talet. 1906 öppnade Baker Street & Waterloo Railway, idag känt som Bakerloo. 1908 följde en överenskommelse mellan de olika operatörerna att gemensamt marknadsföra sig som "The Underground" och man började göra gemensamma annonser och kartor. Det är också nu som den klassiska tunnelbanelogotypen, "The roundel", börjar användas i sin första version. UERL tar 1913 över två operatörer och integrering av tunnelbanan fortsätter, bara Metropolitan Line står utanför.

I januari 1933 kommer den översiktskarta över nätet som blivit stilbildade och som används än idag. För utformningen stod Harry Beck. Under 1920- och 1930-talen formgav Charles Holden nya stationer som moderniserade tunnelbanan. 1933 skapas så London Transport eller London Passenger Transport Board (LPTB) som var styrande organ och som skapades genom att de tidigare privata bolagen blev en del av ett offentligägt bolag. London Transport möjliggjorde den fulla integreringen av tunnelbanan och nu började man prata om linjer. London Transport initierade också modernisering i sitt New Works Programme, bland annat lade man ner linjer som inte var lönsamma. Andra världskrigets utbrott stoppade moderniseringsarbetet.

Andra världskriget

Tunnelbanan som skyddsrum.

Under andra världskriget tjänade tunnelbanan som skyddsrum och 177 500 personer tog skydd här under bombningarna. Tunnelbanan evakuerade över 200 000 ut till landsbygden. Från början ville myndigheterna undvika användning av tunnelbanan som skydd på grund av olycksrisken men senare installerades sängar, latriner och möjlighet till mat. Delar av tunnelbanan kom även att bli plats för myndigheternas verksamhet, bland annat tog kabinettet skydd här.

Omstruktureringar

1948 förstatligades London Transport av Labourregeringen tillsammans med de fyra bolag som ännu inte var del i systemet. Under namnet London Transport Executive (LTE) blev man en del av British Transport Commission (BTC). Nu skedde de sista elektrifieringarna av nätet men först i september 1961 gick det sista ånglokomotivet. 1971 gick så även det sista ångloket för transporter. 1963 ersattes London Transport Executive av London Transport Board och blev London Transport Executive igen 1970.

Under en lång period investerades lite i tunnelbanan från statlig sida och antalet anställda minskade. Först under 1970- och 1980-talen skedde nyinvesteringar när Jubilee Line öppnades (1979) och Piccadilly line förlängdes till Heathrow (1977). Labourregeringen införde Fares Fair där biljetter subventionerades vilket ökade antalet resenärer men vilket efter klagomål av Bromley i London mot systemet, togs det bort varpå biljettkostnaderna ökade dramatiskt 1982. Den konservativa regeringen under Margaret Thatcher beslöt att London Transport inte skulle ligga under Greater London Council och istället skapades London Regional Transport (LRT) 1984. Greater London Council kom själv att upplösas 1986.

Den 8 november 1987 utbröt en brand i tunnelbanestationen King's Cross St. Pancras, en av de livligaste trafikknutpunkterna i tunnelbanesystemet. 31 personer omkom och ett drygt 60-tal skadades. Den efterföljande utredningen ledde till införandet av nya regler för brandsäkerhet. 1999 förlängdes Jubilee Line till Stratford.

Transport for London

Station Canary Wharf.

Station Mornington Crescent

Station Paddington.

Station Lancaster Gate.

London Underground.

År 2000 ersattes London Regional Transport (LRT) av dagens Transport for London (TfL) samtidigt som Londons borgmästare inrättades under vilken verksamheten ligger som en del i Greater London Authority. Tunnelbanan började drivas enligt OPS-modellen. Debatt hade funnits om tunnelbanan skulle drivas i offentlig eller privat regi. Det privata bolaget Metronet kom sedermera att kollapsa och Transport for London fick ta över verksamheten. Däremot fortsatte driften av Jubilee, Northern och Piccadilly i privat regi i form av Tube Lines men 2010 övertog Transport for London även dessa delar. 2021 förlängdes Northern Line till Battersea.

Linjer

Linjer i Londons tunnelbana

Linje	Färg	Först i drift	Första delen öppnad	Nuvarande namn sedan	Typ	Längd (km)	Stationer	Resor per år (1000-tal)
Bakerloo Line	Brun	1906	1906	1906	Djuptunnel	23,2	25	117 000
Central Line	Röd	1900	1856	1900	Djuptunnel	74	49	288 800
Circle Line	Gul	1884	1863	1949	Under ytan	27,2	36	73 000
District Line	Grön	1868	1868	1868–1905	Under ytan	64	60	226 100
Hammersmith & City Line	Rosa	1863	1858	1988	Under ytan	25,5	29	61 000
Jubilee Line	Silver	1979	1979	1979	Djuptunnel	36,2	27	280 400
Metropolitan Line	Mörklila	1863	1863	1863	Under ytan	66,7	34	80 900
Northern Line	Svart	1890	1867	1937	Djuptunnel	61	52	294 000
Piccadilly Line	Mörkblå	1906	1869	1906	Djuptunnel	71	53	206 900
Victoria Line	Ljusblå	1968	1968	1968	Djuptunnel	21	16	263 400
Waterloo & City Line	Turkos	1898	1898	1898	Djuptunnel	2,5	2	16 900

I östra London finns även ett automatiskt (förarlöst) högbanesystem, Docklands Light Railway. Det öppnades 1987 och har sedan dess genomgått en snabb expansion.

Stora delar av Hammersmith&City Line, District Line och Circle Line går i markplan - liksom alla linjer längre ut. Northern Line (inte - City Branch) går allra djupast.

Nedlagda stationer och sträckningar

Det finns flera stationer som lagts ner under åren. Ofta har dessa ersatts av en ny eller befintlig närliggande station, men vissa stationer, till exempel Aldwych tunnelbanestation, lades ned på grund av för lågt resande. Aldwych är en av Londons övergivna stationer som finns kvar men idag är helt avstängd för allmänheten. Den används dock ibland för filminspelningar.

Linje	F.d. tunnelbanesträcka	Öppnad	Stängd
Bakerloo Line	Harrow & Wealdstone - Watford Junction	1917	1982
Central Line	Epping - Ongar	1957	1994
District Line	Acton Town - South Acton	1905	1959
East London Line	Shoreditch - New Cross Gate / New Cross	1933	2007
Jubilee Line	Green Park - Charing Cross	1979	1999
Metropolitan Line	Amersham - Quainton Road	1933	1948
Metropolitan Line	Latimer Road - Kensington (Olympia)	1864	1940
Piccadilly Line	Holborn - Aldwych	1907	1994

Några sträckningar har förts över till pendeltågsnätet, bland annat Metropolitan Line mellan Amersham och Aylesbury, och Bakerloo Line mellan Harrow & Wealdstone och Watford Junction. I båda dessa fall trafikerar de yttre delarna av tunnelbanelinjerna samma spår som pendeltågen. Den 8 km långa East London Line stängdes 2007 för ombyggnad, och återöppnas 2010 som en pendeltågslinje och ingår numera i London Overground. En av stationerna, Shoreditch återöppnades aldrig utan lades ner.

Ett fåtal sträckor har lagts ned helt. Till dessa hör Metropolitans sträckor bortom Aylesbury, Centrals sträckning mellan Epping och Ongar, Metropolitans sträckning mellan Latimer Road (nu längs Hammersmith & City) och Kensington (Olympia). Ett antal kortare grenar och förbindelser har även lagts ner såsom Piccadilly-grenen till Aldwych och District-grenen mellan stationerna Acton Town och South Acton.

Se även

• Bombdåden i London 2005
• Lista över tunnelbanesystem efter antal passagerare

Referenser

• Christian Wolmar, The subterranean railway : How the London Underground was built and how it changed the city forever, revised edition, London, Atlantic Books, 2020 ISBN 9781786498649

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Londons tunnelbana.
  Bilder & media
• Transport for London: Tube
• Se kartdata överlagrat på OSM (Kartdata)

Wikipedia:KML/Londons tunnelbana