Lecitin

Från Wikipedia
Ej att förväxla med Lektiner.
Fosfolipiden fosfatidylkolin, även kallad lecitin, består av ett glycerolskelett med två fettsyror och en aktiverad form av alkoholen kolin.

Lecitin är ett fosfor- och kvävehaltigt fettämne som finns i alla celler, bland annat i nervsubstansen, i hjärnan, i baljväxternas frön och i äggula. Det är också en av beståndsdelarna i galla.

Ämnet bildar i rent tillstånd ett gult till gulbrunt pulver. Ett annat namn för lecitin är fosfatidylkolin.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Färskt lecitin är en vit massa som snart mörknar i luft. Lecitiner är ytaktiva ämnen (strukturen är analog med den hos syntetiska tensider). På vatten bildar de ett monomolekylärt skikt i vilket varje molekyl vänder den hydrofila kolinfosfatdelen mot vattenytan och den hydrofoba fettdelen från vattnet. I organismen spelar lecitiner en viktig roll i cellväggar och andra membran dels som byggnadsmaterial, dels som hjälpsubstanser vid ämnestransporter.[1]

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Lecitin framställs genom extraktion med metanol och indunstning i vakuum, varefter det renas genom lösning i eter och fällning med aceton. Huvuddelen av lecitin erhålls som biprodukt vid utvinning av olja ur sojabönor.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Det används inom margarin- och chokladindustrin och i bagerier som emulgeringsmedel i många produkter och har E-nummer E 322. Utvinning ur ägg sker också för medicinsk användning.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Meyers varulexikon, Forum, 1952