Lejontamariner
| Lejontamariner | |
 arten Leontopithecus chrysomelas | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Primater Primates |
| Underordning | Haplorhini |
| Infraordning | Brednäsor Platyrrhini |
| Familj | Kloapor Callitrichidae |
| Släkte | Lejontamariner |
| Vetenskapligt namn | |
| § Leontopithecus | |
| Auktor | Lesson, 1840 |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Lejontamariner eller lejonapor (Leontopithecus) är ett släkte i familjen kloapor. Deras namn har de fått på grund av den manliknande hårväxten runt ansiktet. I släktet finns fyra arter.
Utbredning[redigera | redigera wikitext]
Släktet förekommer uteslutande i sydöstra Brasilien med ett antal på 1 300 primater.
Utseende[redigera | redigera wikitext]
Lejontamariner har en svart eller gulaktig päls som är lång och mjuk. De saknar hår i ansiktet. Namnet syftar på de långa hår de har kring ansiktet och som påminner om lejonets man. Kroppen är 20 till 34 cm lång utan svans och svansens längd ligger mellan 30 och 40 cm. Vikten är 500 till 800 gram.[1]
Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]
Arterna i släktet vistas företrädesvis i fuktiga regnskogar där de lever uppe i träden. Som alla andra kloapor är de aktiva på dagen och för att vila uppsöker de hål i träden.[1] De är bra på att klättra, springa och hoppa genom skogen och de kan ibland göra tre meter långa hopp.
Lejontamariner lever i grupper som ofta består av ett föräldrapar och deras ungar från olika år. Flocken har vanligen 3 till 7 medlemmar och i sällsynta fall upp till 16 medlemmar.[1] Främmande hannar är ofta mycket aggressiva mot varandra men om de tillhör samma familj kan de leva tillsammans i könsmogen ålder.[1] Pälsvårdnad och uppdelning av födan är viktig för gruppens sociala sammanhållning. De kommunicerar med olika skrik och avlägsnar sig inte utom synhåll från varandra. Mot främmande djur försvarar sig lejontamariner med skrik och aggressiv ansiktsmimik.
Födan[redigera | redigera wikitext]
Arterna i släktet är allätare som tar både animalisk föda (insekter, spindlar, grodor, ödlor, fågelägg och mindre däggdjur) och vegetabilier (huvudsakligen frukt men även blommor och frön).[1]
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
I varje grupp är det oftast bara den dominanta honan som kan få ungar, men det finns undantag. De flesta ungar föds mellan september och mars. Honan är parningsberedd i två till tre veckor, och efter 125 till 132 dagars dräktighet föds vanligen tvillingar. Ibland består kullen av en unge och ibland av upp till fyra ungar. Nyfödda ungar har redan öppna ögon och päls. Några dagar efter födseln blir hannen huvudansvarig för ungarna men alla andra individer i gruppen hjälper till. Efter tre månader slutar honan att dia. Lejontamariner är könsmogna efter 18 (honor) till 24 (hannar) månader.[1]
Medellivslängden i fångenskap ligger vid drygt 15 år. Den äldsta kända individen blev litet över 28 år gammal.[1]
Hot[redigera | redigera wikitext]
Släktets naturliga fiender är kattdjur, ormar och rovfåglar. Ett större hot är däremot förstörelsen av apornas levnadsområde. Ibland fångas dessa djur illegalt för att säljas på den svarta marknaden. IUCN listar svarthuvad lejontamarin som akut hotad (CR) och de andra tre som starkt hotade (EN).[2]
Arterna[redigera | redigera wikitext]
Släktet bildas av fyra arter:[3][4]
- Svarthuvad lejontamarin (Leontopithecus caissara)
- Gyllenhuvad lejontamarin (Leontopithecus chrysomelas)
- Svart lejontamarin (Leontopithecus chrysopygus)
- Vanlig lejontamarin (Leontopithecus rosalia)
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 15 juni 2006.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g] Nowak, R. M. (1999) s.567-569 online
- ^ Leontopithecus på IUCN:s rödlista, besökt 13 mars 2012.
- ^ Wilson & Reeder, red (2005). ”Leontopithecus” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4
- ^ svenska namn enligt: Svensson, Tom (2009). Tamarinerna: regnskogens lejon : [möten med en av världens mest okända och nyligen upptäckta apor]. Snart går solen ner - en serie om utrotningshotade djur ; 1. Växjö: Vildmarksbiblioteket/Munin. Libris 11365275. ISBN 978-91-975543-7-4 (inb.)
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9
|