Leo Tindemans

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Leo Tindemans
Leo Tindemans (2006).jpg
Född16 april 1922[1][2][3]
Zwijndrecht, Belgien
Död26 december 2014[1][2][3] (92 år)
Edegem, Belgien
MedborgarskapBelgien
Utbildad vidKatolska universitetet i Leuven Arbcom ru editing.svg
SysselsättningPolitiker, diplomat, journalist
Befattning
Belgiens utrikesminister
Ledamot av Belgiens representantkammare
Belgiens premiärminister (1974–1978)
Europaparlamentariker
första Europaparlamentet (1979–1981)[4]
Belgiens utrikesminister (1981–1989)
Europaparlamentariker
tredje Europaparlamentet (1989–1994)[4]
Europaparlamentariker
fjärde Europaparlamentet (1994–1999)[4]
Politiskt parti
Kristdemokratisk och Flamländsk
BarnBruno Tindemans
Utmärkelser
Karlspriset (1976)[5]
Robert Schumanmedaljen (1986)
Europeiska hantverkspriset (1993)[6]
Redigera Wikidata

Leonard Clemence “Leo” Tindemans, född 16 april 1922 i Zwijndrecht, död 26 december 2014[7] i Edegem, var en belgisk politiker och statsman (kristdemokrat, CVP). 1968 delades landets kristdemokrater upp i två partier, efter språkliga/regionala skiljelinjer:

Tindemans var en ivrig förespråkare för EU och ett fördjupat samarbete i Europa över nationsgränserna mellan olika länder och regioner.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Leo Tindemans hade en grundexamen i ekonomi från St. Ignatitus College, Antwerpen, och en doktorsexamen från universitet i Gent. Han var verksam som professor vid det Katolska universitetet i Louvain 1958–1965. Tindemans har specialiserat sig på forskning om olika ekonomiska och sociala faktorers långsiktiga påverkan för utveckling inom jordbruk, turism och handel.

Uppdrag[redigera | redigera wikitext]

Tindemans var Belgiens premiärminister i två regeringar efter varandra, från 25 april 1974 till 10 december 1978.[8] Han var också utrikesminister (1982–1989), vice premiärminister och budgetminister (1973–1974), jordbruksminister (1972), handelsminister (1968–1971), partiledare (CVP) (1979–1982). Han var medlem av parlamentet (1961–1989) samt borgmästare i Edegem (1965–1978), ordförande för den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (1992–1994), medlem av Europaparlamentet (1979–1981) och (1989–1999), generalsekreterare för den kristdemokratiska Europafederationen, EUCD, (1965–1974). Han var ordförande för Tindemans-gruppen (1994–1995), en av EU tillsatt internationell expertgrupp för regeringar och internationella organisationer, inför beslutet om fördraget i Nice.

Populär politiker[redigera | redigera wikitext]

Han var respekterad och populär under sin tid som politiker. För många i Belgien är 1970-talet ihågkommet som Tindemans-perioden. 1979 fick han drygt 1 miljon personliga röster i valet till Europaparlamentet, vilket fortfarande är rekord för något val i Belgien. Tindemans är främst känd för Gemenskapspakten (benämns även för Egmontpakten) från 1978 och Tindemansrapporten 1975.

1976 fick Tindemans det internationella Karlspreis som är ett av de mest prestigefyllda priserna i Europa och tilldelas framstående personer som verkat för enhet av Europa. Priset är uppkallat efter Karl den store. Priset instiftades 1950 och bekostas av staden Aachen.

Gemenskapspakten[redigera | redigera wikitext]

Den balanserade CVP-politikern hade framgång i försöken att minska språkstriden mellan landets södra- och norra delar. Genom hans Gemenskapspakt från 1978 fastslogs en bestämd kompetens fördelning mellan parlamentets två kamrar och de regionala parlamenten som fortfarande gäller. Enligt pakten skulle Bryssel få samma status som övriga regioner (en eftergift åt valloner) och huvudstadens kommuner skulle inte få utvidgas (en eftergift åt flamländare). Förslaget löste inte landets språkstrid men bidrog aktivt till att minska motsättningen mellan landets fransk-, flamsk- och tyskspråkiga.

Tindemansrapporten[redigera | redigera wikitext]

På Parismötet 1974 uppmanade EU:s stats- och regeringschefer Tindemans att utarbeta en rapport i syfte att dåvarande EG skulle omformas till en ”europeisk union”, dagens EU. 1975 presenterade han sin rapport. I rapporten föreslås att medlemsstaterna skall samlas i en union och att denna union skall bestå av en gemensam utrikespolitik, en ekonomisk och monetär union (EMU), en gemensam europeisk politik inom regional utveckling, industri, forskning och energi. I rapporten lämnas förslag på att stärka EU institutioner till exempel genom att ge Europaparlamentet ökad makt. I rapporten för Tindemans fram sin uppfattning om att unionen måste bli mer synlig i medborgarnas vardag genom medvetna satsningar för att förbättra levnadsvillkor och införande av ett förstärkt rättsskydd.

Tindemansrapporten blev överlag positivt mottagen av medlemsländernas parlament. Rapporten gav upphov till en konflikt med den brittiska regeringen som delvis består. England har genom två omförhandlingar med EU fått igenom krav på att få stå utanför delar av samarbetet och fått igenom att inte betala ut mer till EU än vad man får tillbaka från Bryssel. Tindemans med flera protesterade och framförde argumentet att det senare undantaget strider mot EU:s princip om solidaritet och politik för utjämna villkor mellan länder och regioner (sammanhållningspolitik).

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kristdemokraterna visar vägen till ett nytt Europa, Niels Arbøl, svensk översättning, Lennart Sacrédeus, Samhällsgemenskapsförlag, Stockholm 1992.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Discogs, artist-id i Discogs: 3074769, omnämnd som: Leo Tindemans, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Leo-Tindemanstopic/Britannica-Online, omnämnd som: Leo Tindemans, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b c] läs online, www.europarl.europa.eu.[källa från Wikidata]
  5. ^ Der Karlspreisträger 1976 Leo Tindemans (på tyska), läs online, läst: 14 december 2014.[källa från Wikidata]
  6. ^ Europäischer Handwerkspreis, läs onlineläs online, läst: 2 december 2014.[källa från Wikidata]
  7. ^ ”Leo Tindemans obituary”. The Guardian. http://www.theguardian.com/world/2014/dec/28/leo-tindemans. Läst 5 januari 2015. 
  8. ^ Eerste minister: Leo Tindemans Arkiverad 15 augusti 2009 hämtat från the Wayback Machine., läst 10 mars 2010 (nederländska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Edmond Leburton
Belgiens premiärminister
1974-1978
Efterträdare:
Paul Vanden Boeynants