Luftoperativa radionätet
Luftoperativa radionätet, förkortat LOPRA, var ett av Försvarsmaktens radionät som var i drift från 1960-talet till 1987[källa behövs].
Historik
År 1956 överlämnade chefen för Flygvapnet till ÖB sin utredning om ett försvarsmaktsgemensamt kabelbundet fjärrskriftsnät. Samtidigt bedrevs en flygvapenintern utredning om hur flygvapnets fjärrskriftstrafik skulle fungera i krig. Man kom fram till att dåtidens kabelnät var sårbara och en dubblettnät på radio och radiolänk behövdes för flygvapnets behov. Under 1960-talet byggdes nätet upp med 16 understationer och en huvudstation i fred och en i krig.
I fredstid användes nätet huvudsakligen för att skicka adresserade meddelande till flygförbanden för att avlasta trådfjärrskriftnätet till förmån för basvädermeddelande mellan flygförband. Så småningom anslöts även krigsstabsplatserna för ÖB, militärbefälhavarna (MB) och örlogsbaserna. Anslutningar gjordes också till centralerna i det tidigare nämnda försvarsmaktsgemensamma kabelbundna fjärrskriftsnätet.
Avsikten var att LOPRA i krigstid skulle kunna fungera direkt utan mobiliseringstid intill armén hade byggt upp ett fungerande alternativ. Det gällde ju att säkerställa att förnödenheterna kom fram till krigsflygfälten samtidigt som flygplanen anlände från fredsflygbaserna.
Avsaknaden av felkorrigerande kodning kompenserades med användning av frekvens- och sidbandsdiversitet på kortvågsviorna och hög effekt i kanalen upp till 100 kW ERP med hjälp av 10 kW kortvågssändare från Telefunken och Collins Radio Company samt logaritmisk-periodiska riktantenner från Rohde&Schwarz med c:a 10 gångers antennvinster på både sändar- och mottagarsidan.
Trafiken förmedlades som asynkron fjärrskrift (ITA 2) med överföringstakten 50 Baud, genom att använda tontelegrafmodem WT170 från Siemens vilka medgav 6 kanaler per sidband, alltså 12 kanaler per sändare. Förmedlad trafik kunde regenereras och vid behov lagras i de knutpunkter som den passerade. Hålremsöverdrag användes i mindre knutpunkter, medan elektronisk lagring fanns i de stora fjärrskriftscentralerna.
En senare utveckling av systemet innehöll 1 eller 2 kanaler per sändare vilka använde synkron ARQ-baserad felkorrigering enligt den internationella normen CCIR 342 (ITA 3), samt ARQ-utrustningar WT1000 från Siemens. Dessa kanaler överförde även styrinformation till radioannexen vilka då kunde fjärrstyras från huvudstationerna via radio.
Både sändare och mottagare hade hög frekvensnoggrannhet och stabilitet genom att frekvenssyntesatorer användes. Frekvensavvikelserna övervakades kontinuerligt genom att observera pilotbärvågornas frekvens- och faslägen relativt lokala frekvensnormaler. Mätningar som FOA genomförde på kortvågsviorna visade att felfrekvensen låg under eller i paritet med onoggrannheten hos den då tillgänglig mätutrustning.
Några LOPRA-stationer (Us 1 och Us 11) tog emot internationell vädertrafik för distribution direkt till vädercentralerna i Luftförsvarssektor (LFC) Syd och Mitt. Inga vädermeddelande distribuerades i nätet.
Överste Carl-Gustaf Simmons, som genomförde utredningen Radioplan 56, idé var att skapa ett vertikalt maskformigt sambandsystem i tre plan, kabel, radiolänk och kortvåg med gemensamma knutpunkter i de stora centralerna. Ett meddelande kunde vid skada på en via enkelt länkas över från till exempel kabel till radiolänk eller kortvåg för att i nästa central åter länkas vidare i kabelnätet för att nå en abonnent som enbart var ansluten till trådfjärrskriftnätet eller vice versa.
Inför nedläggningen av Luftoperativa radionätet producerades en film om nätet. Filmen fick titeln Från Gnist till Fjärrskrift och beskriver bakgrunden till tillkomsten av LOPRA och vilken teleteknisk materiel som användes för realisering av radionätet. Filmen producerades av Flygvapnets filmdetalj vid före detta Svea flygkår vid Barkarby flygbas.
Tre anläggningar (Us 2, Us 11 och Us 18) byggdes om och utgör i dag KV-Radiosystem Fredrika som används för kommunikation med Flygvapnets räddningshelikoptrar HKP 10 från Flygräddningscentralen lokaliserad till Käringberget utanför Göteborg.
En del av materielen kom även att återanvändas i Marinens kustradiostationer, samt i anläggningar för civil HF-flygradiotrafik.
Understationer
På följande platser i Sverige fanns understationerna.
- US1 = Hörby
- US2 = Örkelljunga
- US3 = Emmaboda
- US4 = Värnamo
- US5 = Fagerhult
- US6 = Lärbro
- US7 = Lindesberg
- US8 = Skövde
- US9 = Sturefors
- US10 = Flen
- US11 = Vallentuna
- US12 = Heby
- US13 = Garpenberg
- US14 = Arbrå
- US15 = Liden
- US16 = Sidensjö
- US17 = Vindeln
- US18 = Älvsbyn
Det kabelbundna fjärrskriftsnätet ersattes i slutet av 1980-talet av Miltex och för väderinformation infördes VÄDER 80-systemet. Härmed blev trafikunderlaget i LOPRA obefintligt i både fred och krig och nätet avvecklades.
Källor
- Svensson, Arne (25 augusti 2003). ”Försvarsmaktens gemensamma fjärrskriftsnät” (PDF). Försvarets Historiska Telesamlingar. http://fht.nu/Dokument/FMGem/fmgem_publ_dok_fjarrskrift.pdf. Läst 7 augusti 2016.
