Bas 60

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Två JA 37 Viggen i beredskap i framom på en krigsbas i Sverige.

Bas 60 (Flygbassystem 60) var ett flygbassystem för det svenska flygvapnet som togs fram och användes under det kalla kriget. Systemet byggde på defensiv spridning av flygstridskrafter över många krigsbaser i händelse av krig, främst som en skyddsåtgärd mot kärnvapen. Denna spridningsprincip gällde även på individuella basområden, flygplan och markenheter stationerade på en bas skulle spridas över större ytor på baserna. Viktiga ledningscentraler skulle också skyddas. Syftet med systemet var att göra det svårt för en motståndare att bekämpa det svenska flygvapnet på marken och på så sätt öka uthålligheten för flygvapnet i händelse av krig. Planen var att sprida ut flygenheterna så att en division (8-12 flygplan) skulle vara stationerad per bas.

Systemet togs fram i samband med flygbasutredningen 1954 och i 1958 års försvarsbeslut fastställde man utbyggnadsplanen för Bas 60-systemet. Från början innehöll planerna 70 flygbaser, varav 46 skulle utrustas för kontinuerlig användning. Så många flygbaser blev inte utbyggda, utan antalet minskades för varje gång som översyner av planerna gjordes och ungefär 40 baser blev färdigställda. Många av flottiljernas huvudbaser, där flygdivisionerna var stationerade i fredstid, fungerade också som krigsbaser.

En flygbas var i regel ordinarie bas (O-bas) för ett eller flera flygslag, jakt, attack eller spaning. En ordinarie bas hade personal, drivmedel, materiel och ammunition för att underhålla, reparera, tanka och beväpna aktuellt flygslag. Tillfällig bas (T-bas) fanns också för de aktuella flygslagen, på dessa baser fanns endast personal och materiel för att kunna klargöra flygplan, fylla på bränsle och ammunition. Alla ordinarie baser skulle också fungera som tillfälliga baser för jaktförband.

Reservvägbaser byggdes också för att komplettera de ordinarie krigsbaserna. Civila flygplatser kunde också användas som reserv.

Systemet vidareutvecklades till Bas 90 under 1970 och 1980-talet.

Basens uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Huvudlandningsbana[redigera | redigera wikitext]

Huvudlandningsbanan var en landningsbana med en längd på 2000–2300 m och en bredd av 30–40 m. I minst en banända fanns ett utrullningshinder, som bestod av ett starkt nät och var avsett att fånga upp landande eller startande flygplan som fått något problem och inte kunde stanna innan startbanan tog slut. Nätet kunde resas och fällas snabbt från kommandocentralen eller TLF-kärran. För bansystemet installerades banljus och landningshjälpmedel. På en del baser fanns även fasta inflygningsljus för att göra det möjligt att använda basen dygnet runt.

Kommandocentral[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kommandocentral

För ledning av den minutoperativa verksamheten på basen anlades på varje bas en fortifierad bunker, kommandocentralen (KC). Bunkern byggdes någon kilometer från bansystemet för att den inte skulle kunna slås ut av ett kärnvapenanfall mot huvudbanan.

TLF-kärra för trafikledning vid landningsbanan

TLF-kärra[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: TLF-kärra

I närheten av start- och landningsbanan fanns trafikledaren vid fältet (TLF). Så länge KC var fullt bemannat hade denne mer av en övervakande uppgift, men kunde överta hela ansvaret för flygledningen vid behov. Trafikledaren tjänstgjorde i en speciell kärra (TLF-kärra) som innehöll flygradio, basradio, pejl, telefon samt manöverfunktioner för banbelysning och utrullningshinder. I några kärror fanns en manuell radiopejl för att leda flygplan till basen. I kärran tjänstgjorde också ett värnpliktigt väderbiträde, vars uppgift var att med hjälp av vindmätare, lufttrycksmätare, termometer samt kikare lämna underlag till meteorologenstabsplatsen om den aktuella vädersituationen runt flygfältet.

Framom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Framom

Framom främre klargöringsområde fanns i båda ändarna av huvudlandningsbanan. Här klargjordes jaktflygplan, attack- och spaningsflygplan kunde även tankas där för att kunna flyga vidare mot en ordinarie bas. Klargöringsområdet hade normalt två slingor med taxibanor som ledde ut till startbanan, fyra flygplansplatser var anordnade vid taxivägarna så att fyra flygplan kunde stå i startberedskap och ha fri väg ut till startbanan. Vid varje flygplansplats fanns telefonanslutningar för att ansluta den trådbundna startorderförbindelsen från Luftförsvarscentralen. När inga flygplan befann sig i framom utrymde klargöringsförbandet området som en säkerhetsåtgärd.

AJ 37 Viggen uppställd i bakom.

Bakom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bakom

Bakom bakre klargöringsområdet låg 2 till 3 kilometer från huvudlandningsbanan på flygbaser som var ordinarie bas för attack- eller spaningsförband. Om det stationerades både attack- och spaningsflygplan på basen fanns det också två olika klargöringsområden (Bakom attack och Bakom spaning). Ett normalt Bakom bestod av 10-15 klargöringsplatser där de flesta doldes med maskeringsnät spända mellan höga stolpar på ett sådant sätt att flygplanen obehindrat kunde köra in på respektive plats. En klargöring med tung attackammunition som sjömålsroboten Robot 04 tog cirka 30 minuter. Bakom var anslutet till resten av basen via en taxiväg som ofta bestod av allmän väg som ingick i basens infrastruktur.

Uom med fälthangar vid Hässlö flygbas, Västerås.

Uom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Uom

Uom uppställningsområdet låg 5–10 kilometer från basens huvudbana och rymde 15-20 uppställningsplatser. Området användes för reparationer och uppställning av flygplan. I området grupperades större delen av stationskompaniet med materiel och reservdelar. I Uom kunde man genomföra större åtgärder som motorbyten. Precis som bakom var uom anslutet till resten av basen via en taxiväg som ofta bestod av allmän väg.

Stabsplats[redigera | redigera wikitext]

Stabsplatsen låg 7–10 km från huvudbanan. Där fanns den långsiktiga ledningen av flygbasen och basbataljonen. Där fanns även förläggningar för personalen, samt möjlighet att tillreda och servera mat. Stabsplatsen var ofta lokaliserad till en skola eller en samlingssal i närliggande samhälle.

Före detta vägbas utanför Eneryda.

Reservvägbaser och reservbaser[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Vägbas

För att komplettera de ordinarie baserna byggdes reservvägbaser som alternativa baser. Utvalda vägsträckor lämpliga för syftet breddades för att ge utrymme för flygplan att starta och landa. Typiska dimensioner för en reservvägbas var 1 500–2 000 meter i längd och 12 meter i bredd. En eller två flygplansplattor byggdes i varje ände av banan. Totalt byggdes ungefär 30 reservvägbaser, främst i de södra och östra delarna av Sverige. Användning av vägbaserna begränsades av mörker och dåligt väder, varför de främst sågs som ett reservalternativ. En vägbas behövde kompletteras med personal, materiel, drivmedel och även med vissa fältarbeten för att kunna användas. Resurser för detta måste omprioriteras från en ordinarie bas verksamhet.

Senare tillkom även utvalda civila flygplatser som reservbaser.

Basbataljon 60[redigera | redigera wikitext]

Basen skulle ledas av en basbataljonchef med ansvar för den totala ledningen. I bataljonen ingick nedanstående enheter:

  • Stabskompani: administration och ledningssystem m.m.
  • Stationskompani: klargöring och underhåll av flygplan.
  • Intendenturkompani: drivmedel, livsmedel, transporter, beklädnadsmateriel m.m.
  • Flygfältsarbetskompani: underhåll och reparation av bansystem och vägar samt snöröjning av banor under vintertid.
  • Skyddskompani: bevakning, ammunitionsröjning, brandförsvar, vädertjänst m.m.
  • Sjukvårdspluton: förbandsplatser, hälsokontroll, sjukvård m.m.

Till basen kunde dessutom tillföras ett värnförband och ett luftvärnsförband ur armén. När en huvudbas var fullt bemannad fanns 1200 – 1500 personer inom basområdet.

Vidare utveckling[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bas 90

Under 1970 och 1980-talet vidareutvecklades Bas 60 till Bas 90, för att bemöta nya behov och hotbilder.

Idag[redigera | redigera wikitext]

Efter kalla krigets slut avvecklades Bas 60 och Bas 90. De flesta krigsbaser är avmilitariserade och sålda till civil ägo.

Lista på samtliga utbyggda Bas 60[redigera | redigera wikitext]

Flygbaser i Bas 60-systemet.

Red pog.svg = Bas 60

Green pog.svg = Ej Bas 60, men aktivt använd av flygvapnet under den berörda tidsperioden
Anläggningsnummer Flygfält FV-kod-1 FV-kod 2 Utbyggnadsår Övrigt
Anl 101 Skellefteå ? Civil flygplats
Anl 102 Gunnarn fält 28 60 1968 Utbyggd till Bas 90 1987.
Anl 103 Hagshult C 18 29 1961 Utbyggd till Bas 90 1983. Fortfarande militärt.
Anl 105 Moholm fält 8 36 ?
Anl 107 Everöd fält 4 20 ?
Anl 109 Tierp fält 14 48 1965
Anl 111 Örnsköldsvik ? Civil flygplats.
Anl 113 Heden fält 32 61 1956, 1959
Anl 115 Råda fält 20 37 1971 Utbyggd till Bas 90 1990-1991.
Anl 118 Hultsfred fält 37 28 1969
Anl 119 Fällfors fält 40 66 1958, 1961 Utbyggd till Bas 90 1983.
Anl 121 Sjöbo fält 1 23 1960, 1968
Anl 126 Hasslösa fält 6 35 1958
Anl 128 SAAB 1964, 1967
Anl 130 Uråsa fält 88 27 1964
Anl 131 Lidköping fält 21 34 1958
Anl 136 Rommehed fält 15 44 1960 Utbyggd till Bas 90 1990.
Anl 138 Eneryda fält 89 30 1969 Huvudbana längs allmän väg.
Anl 142 Kungsängen C 4 41 1963, 1966 Civil flygplats.
Anl 143 Kjula fält 56 46 1962 Utbyggd till Bas 90 1987.
Anl 147 Visby C 25 43 1968 Utbyggd till Bas 90 1992.
Anl 157 Kiruna 1971 Civil flygplats.
Anl 160 Vidsel fält 42 62 1965 Utbyggd till Bas 90 1989. Idag Robotförsöksplats Norrland.
Anl 161 Tågra fält 81 1965 Huvudbana längs allmän väg.
Anl 163 Sättna fält 45 58 1963
Anl 166 Kosta fält 87 31 1963
Anl 170 Kubbe fält 44 57 ? Utbyggd till Bas 90 1990.
Anl 171 Åmsele fält 41 67 1960 Utbyggd till Bas 90 1985.
Anl 172 Knislinge fält 84 25 1963
Anl 173 Gimo fält 54 49 1960
Anl 175 Strängnäs fält 57 50 1963
Anl 176 Björkvik fält 58 42 1967-68
Anl 177 Byholma fält 85 26 1961 Utbyggd till Bas 90 1989.
Anl 178 Ålem fält 83 1968 Huvudbana längs allmän väg.
Anl 181 Färila fält 46 59 1967 Utbyggd till Bas 90 1991.
Anl 185 Piteå fält 48 68 1970
Anl 186 Sturup 1972 Civil flygplats.
Anl 189 Jokkmokk fält 49 69 1970-71 Utbyggd till Bas 90 1988. Fortfarande militärt.
Anl 301 Hässlö F 1 01 1976 Västmanlands flygflottilj. Delvis utbyggd till Bas 90 1991.
Anl 303 Malmen F 3 03 1966 Östgöta flygflottilj. Delvis utbyggd till Bas 90 1992.
Anl 304 Frösön F 4 04 1962 Jämtlands flygflottilj. Utbyggd till Bas 90 1991.
Anl 305 Ljungbyhed F 5 05 ? Krigsflygskolan. Delvis utbyggd till Bas 90 1985.
Anl 306 Karlsborg F 6 06 ? Västgöta flygflottilj
Anl 307 Såtenäs F 7 07 ? Skaraborgs flygflottilj. Utbyggd till Bas 90 1990-91.
Anl 308 Barkarby F 8 08 ? Svea flygflottilj.
Anl 310 Ängelholm F 10 10 1970 Skånska flygflottiljen.
Anl 311 Nyköping F 11 11 1969 Södermanlands flygflottilj.
Anl 312 Kalmar F 12 12 1970 Kalmar flygflottilj.
Anl 313 Bråvalla F 13 13 1977 Bråvalla flygflottilj. Delvis utbyggd till Bas 90 1981.
Anl 315 Söderhamn F 15 15 1975 Hälsinge flygflottilj. Delvis utbyggd till Bas 90 1978.
Anl 316 Uppsala F 16 16 1970 Upplands flygflottilj. Delvis utbyggd till Bas 90.
Anl 317 Ronneby F 17 17 1961 Blekinge flygflottilj.

Lista på reservvägbaser byggda i Bas 60[redigera | redigera wikitext]

Map of Sweden (polar stereographic).svg
Red pog.svg
Revinge
Red pog.svg
Hallabro
Red pog.svg
Jämjö
Red pog.svg
Hovmantorp
Red pog.svg
Målerås
Red pog.svg
Tokebo
Red pog.svg
Lammhult
Red pog.svg
Falkenberg
Red pog.svg
Follingbo
Red pog.svg
Bro
Red pog.svg
Klockrike
Red pog.svg
Hjo
Red pog.svg
Tillinge
Red pog.svg
Heby
Red pog.svg
Åland
Red pog.svg
Björklinge
Red pog.svg
Gimo
Red pog.svg
Gysinge
Red pog.svg
Skärplinge
Red pog.svg
Älvkarleby
Red pog.svg
Mokorset
Red pog.svg
Norrala
Red pog.svg
Jämtkrogen
Red pog.svg
Överhörnås
Red pog.svg
Bjurholm
Red pog.svg
Finnträsk
Red pog.svg
Långträsk
Red pog.svg
Vidsel
Red pog.svg
Jokkmokk
Reservvägbaser i Bas 60-systemet. Ej att förväxla med kortbanorna i Bas 90-systemet, som i många fall också var byggda längs allmän väg.

Reservvägbaserna byggda i Bas 60 skall ej förväxlas med kortbanorna i Bas 90-systemet, som i många fall också var byggda längs allmän väg. Kortbanorna i Bas 90 tillhörde en större bas och räknades därför inte som egna baser, till skillnad från reservvägbaserna.

Flygfält Beteckning År byggd Övrigt
Revinge S17 1967
Jämjö S71 1965-66
Hallabro 1966
Hovmantorp S46 1966
Tokebo S11 1966 Användes för övning
Målerås
Lammhult 1966
Falkenberg S21 1964-65
Follingbo 1970
Bro B0 1964
Hjo 1967
Klockrike 1964
Tillinge B32 1965
Heby 1964-65 Användes för övning
Åland S97 1964-65
Björklinge 1966
Gimo S95 1964
Gysinge S41 1964
Skärplinge 1966
Älvkarleby S81 1966
Mokorset R8 1964-65
Norrala 1965
Jämtkrogen 1968
Överhörnäs R19 1964
Bjurholm 1966
Finnträsk S65 1965
Långträsk 1966 Användes för övning
Vidsel R91 1967
Jokkmokk

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]


Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Andersson, Lennart. Svenska Flygbaser. Svensk Flyghistorisk Förening (SFF), 2008. ISSN 0345-3413
  • Andersson, Lennart. ÖB:s Klubba. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB), 2010. ISBN 9789185789740
  • Andersson, Lennart, et al. Svenskt Flyg Under Kalla Kriget. Medströms Bokförlag, 2016. ISBN 9789173291347

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]