Lupinsläktet

	Lupinsläktet
	Texaslupin (L. texensis)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Växter; Plantae
Division	Fröväxter; Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter; Angiospermae
Klass	Trikolpater; Eudicotyledonae
Ordning	Ärtordningen; Fabales
Familj	Ärtväxter; Fabaceae
Släkte	Lupinsläktet; Lupinus
Vetenskapligt namn
	§ Lupinus
Auktor	Linné, 1753
Arter
	Blomsterlupin (L. polyphyllus); Blålupin (L. angustifolius); Båglupin (L. densiflorus var. aureus); Doftlupin (L. mutabilis); Dvärglupin (L. nanus); Gruslupin (L. perennis); Gul busklupin (L. arboreus); Gullupin (L. luteus); Regnbågslupin (L. regalis); Sandlupin (L. nootkatensis); Sommarlupin (L. pubescens); Texaslupin (L. texensis); Ullupin (L. mexicanus); Vitlupin (L. albus); Ökenlupin (L. aridus);

Lupinsläktet (Lupinus)^[1]^[2] ingår i familjen ärtväxter^[1]. Släktet har cirka 200 arter, de flesta från Nord- och Sydamerika (med undersläktet Platycarpos), men finns även vildväxande i Medelhavsområdet (med undersläktet Lupinus). Amerikanska lupiner växer sedan 1900-talet i stora delar av Europa, bland annat i Sverige, och anses vara invasiva arter.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Flera odlas som dekorativa trädgårdsväxter i Sverige och det finns många hybrider och sorter. De är inte ätliga, men det finns arter som odlas och tröskas för att användas som proteinfoder till husdjur. I Sverige förekommer blomsterlupin och sandlupin förvildade. Doftlupin används i det peruanska köket, till exempel i ceviche. Även vitlupin används som livsmedel i andra länder. Dessa har hög proteinhalt men även alkaloider i sådan mängd att måttlighet i konsumtionen är påkallad. En blåfärgad lupin (Lupinus mutabilis) odlas och används som livsmedel av ursprungsbefolkningen i högländerna i Ecuador.

De flesta arterna är ett- eller tvååriga örter men det finns även några halvbuskar och buskar. Liksom de flesta övriga ärtväxter binder lupiner luftens kväve (med hjälp av mikroorganismer i roten) till jorden och kan därför användas som gröngödslingsväxter. Lupiner har en lång och kraftig pålrot och omvänt paraplyformade blad som sparar varje daggdroppe. De gillar vatten, men klarar på grund av rotens och bladens utformning längre torka. Ibland överlever roten torkan, medan resten vissnar. Lupiner älskar även sol, ljus och värme.

Lupinsläktet blad är karaktäristiska och lätta att känna igen. De är mjuka och gröna och djupt handflikiga med mellan 5 och 16 avlånga småblad som alla utgår från ett gemensamt skaft, så de påminner ofta om en palm i miniatyr. Blommorna sitter i täta, toppställda klasar, det vill säga överst på stjälkarna. Det förekommer en mängd blomfärger, bland annat blå, lila, rosa, vit och orange i kombinationer. Doften är svagt men ljuvt syrlig. Frukten är en luden balja som innehåller många frön. Fröna är mycket hårda och måste blötläggas över natten före sådd. Lupinens frön innehåller giftiga ämnen^[3], liksom fröna hos många andra vilda baljväxter. Lupinbönor i form av gula frön från Lupinus släktet, oftast Lupinus luteus ("gul Lupin"), är dock ett vanligt livsmedel i Medelhavsområdet och Latinamerika och äts mest inlagd som mellanmål (pickled snack). De måste vara beredda på rätt sätt annars så finns det risk för lupin-förgiftning.

Från lupinens frön framställs även lupinmjöl som används i vissa livsmedel, bland annat glutenfri pasta. Då en del av växtens proteiner kan utlösa allergiska reaktioner måste det på förpackade produkter anges att de innehåller lupin, liksom restauranger måste kunna upplysa om förekomsten i tillagade rätter.^[4]

Miljöpåverkan[redigera | redigera wikitext]

Lupiner längs riksväg 44 utanför Grunnebo, Vänersborgs kommun

I Sverige har förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått sådan spridning att de lokalt anses hota den biologiska mångfalden. Detta gäller såväl i fråga om andra växter som andra insekter, då de tränger ut ängsblommor och insekter längs vägkanterna dit dessa i sin tur sökt sig då ängsmarker under andra halvan av 1900-talet planterats med skog.^[5]

Lupiner inom kulturen[redigera | redigera wikitext]

De två Monty Python-sketcherna om den fiktive folkhjälten och stråtrövaren (året är 1747) Dennis Moore centreras kring lupiner som enligt vissa är en åtråvärd växt. Moore avtvingar adeln deras gömda förråd av lupiner (medan han till en början är mindre intresserad av deras juveler och guld), vilka han sedan skänker till landsbygdens fattigaste invånare. Det råder olika åsikter om lupinernas användbarhet; i vilket fall som helst anser de hungriga backstugusittarna inte att lupiner i längden kan ersätta normal föda.^[6]^[7]