Medelhavet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Medelhavsområdet)
Hoppa till: navigering, sök
Medelhavet
Karta med de olika länderna utmärkta.
Karta med de olika länderna utmärkta.
Yta 2 500 000 km²
Medeldjup 1 500 meter
Maxdjup 5 121 (ev. 5 267) meter
Flöden
Tillflödesländer Algeriet, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Cypern, Egypten, Frankrike, Grekland, Kroatien, Italien, Libyen, Malta, Marocko, Monaco, Montenegro, Palestina, Slovenien, Spanien, Tunisien, Turkiet, Libanon, Israel, Syrien
Övrigt
Öar +3 300 stycken
35°N 18°Ö / 35°N 18°Ö / 35; 18
Medelhavet utanför Antibes i Frankrike
Medelhavsområdet i nutid
Kusten mot Medelhavet i Bosnien och Hercegovina
Satellitbild över Medelhavet.

Medelhavet är ett hav som ligger mellan Europa, Afrika och Asien med en yta på 2 620 254 km² (2 967 570 med Svarta havet och Azovska sjön inberäknat) med ett medeldjup på knappt 1 500 m. Från Gibraltar sund till Syriens kust är det 3 860 km, mellan Trieste och Stora Syrten 1 665 km och mellan Mindre Asiens sydkust och Nilens delta 460 km. Kustlängden är omkring 24 100 km och havets volym ungefär 4 250 000 km3.

Historia[redigera | redigera wikitext]

En portolankarta av Medelhavet ritad av Diogo Homem 1563.

Medelhavet kallades av den romerske historikern Sallustius Mare intestinum och av Pomponius Mela och Plinius den äldre för Mare Internum även Mare Nostrum, och först av senare författare för Mare mediterraneum, det vill säga ett medelhav. I Bibeln kallas Medelhavet för Stora Havet med flera namn.

Medelhavet har genom hela historien varit en viktig länk mellan människor i de tre kontinenter det fysiskt skiljer. Med öppnandet av Suezkanalen ökade dess betydelse för mer långväga sjötransporter.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Länder[redigera | redigera wikitext]

Länderna som gränsar till Medelhavet är från Gibraltar sund och medurs, med namngivna kuststräckor och vikar:

1. Spanien

-
Spaniens kustområden:
Gibraltar sund

Alboránsjön

Costa del Sol
Costa Tropical
Golfo de Almería

Costa Cálida
Costa Blanca
Baleariska sjön

Valenciabukten
Costa del Azahar
Costa Dorada
Costa Brava

2. Gibraltar
(Avhängigt
Storbritannien
)

-
Kustområden vid Gibraltar:
Gibraltar sund
Gibraltarbukten

Alboránsjön

3. Frankrike

-
Frankrikes kustområden:
Lionbukten
Étang de Leucate

Franska rivieran

Côte d'Azur

Bonifaciosundet

4. Monaco

5. Italien

-
Italiens kustområden:
Liguriska havet
Genuabukten
Riviera di Ponente
Riviera di Levante

Bonifaciosundet
Tyrrenska havet

Golfo di Gaeta
Neapelbukten
Salernobukten
Policastrobukten
Castellammarebukten

Stretto di Messina
Maltakanalen
Siciliensundet
Joniska havet

Squillacebukten
Tarantobukten

Otrantosundet
Adriatiska havet

Manfredoniabukten
Venedigbukten

6. Malta

-
Maltas kustområden:
Maltakanalen

7. Slovenien

-
Sloveniens kustområden:
Adriatiska havet

8. Kroatien

-
Kroatiens kustområden:
Adriatiska havet
Kvarnerbukten
Makarskas riviera

9. Bosnien och
Hercegovina

-
Bosnien och Hercegovinas kustområden:
Adriatiska havet

10. Montenegro

-
Montenegros kustområden:
Adriatiska havet
Kotorbukten

11. Albanien

-
Albaniens kustområden:
Adriatiska havet
Gjiri i Drinit
Vlorabukten

Otrantosundet

12. Grekland

-
Greklands kustområden:
Joniska havet
Korintiska viken
Kyparissiakós Kólpos (Arkadiabukten)
Artabukten
Argoliska viken (Naupliaviken)
Lakoniska viken (Marathonisiviken)
Messeniska viken (Koronviken)

Kretahavet
Egeiska havet

Myrtoiska havet
Saroniska bukten (Eginabukten)
Pagaseiska viken (Voloviken)
Maliakós Kólpos
Thrakiska havet

13. Turkiet

-
Turkiets kustområden:
Egeiska havet
Dardanellerna

Antalyabukten
İskenderunbukten

14. Cypern

-
Cyperns kustområden:
Famagustabukten

Larnacabukten
Akrotiribukten

15. Akrotiri och Dhekelia
(Avhängigt Storbritannien)

-
Kustområden vid Akrotiri och Dhekelia:
Larnacabukten

Akrotiribukten
Episkopibukten

16. Syrien
17. Libanon
18. Israel
19. Palestina
20. Egypten

21. Libyen

-
Libyens kustområden:
Sidrabukten (Stora Syrten)

22. Tunisien

-
Tunisiens kustområden:
Gabèsbukten (Lilla Syrten)

Siciliensundet
Tunisbukten

23. Algeriet

24. Marocko

-
Marockos kustområden:
Alboránsjön

Gibraltar sund

Städer[redigera | redigera wikitext]

Nedan följer en lista med de huvudstäder hos suveräna stater och de större städer som har en befolkning på mer än 200 000 personer och som ligger vid Medelhavet.

Länder Städer
Spanien Barcelona, Alicante, Cartagena, Málaga, Palma de Mallorca, Valencia
Frankrike Marseille, Nice
Monaco Monaco
Italien Bari, Catania, Genua, Messina, Neapel, Palermo, Rom, Taranto, Trieste, Venedig
Malta Valletta
Kroatien Split
Albanien Durrës
Grekland Aten, Patras, Thessaloniki
Cypern Limassol
Turkiet Adana, Antalya, Istanbul, Izmir, Mersin, Tarsus
Syrien Latakia, Tartus , Baniyas , Jablah
Libanon Beirut, Tripoli
Israel Ashdod, Haifa, Tel Aviv
Palestina Gaza
Egypten Alexandria, Damietta, Port Said
Libyen Benghazi, Tripoli
Tunisien Sfax, Sousse, Tunis
Algeriet Alger, Annaba, Oran
Marocko Tétouan

Öar[redigera | redigera wikitext]

De tio största öarna i Medelhavet upptar tillsammans en yta på omkring 87 000 km².

Land Namn Area i km² Folkmängd
Italien Italien Sicilien 25 460 5 074 261
Italien Italien Sardinien 24 090 1 658 138
Cypern Cypern Cypern 9 251 1 205 575
Frankrike Frankrike Korsika 8 681 326 898
Grekland Grekland Kreta 8 336 601 131
Grekland Grekland Euboia 3 652 198 130
Spanien Spanien Mallorca 3 640 859 289
Grekland Grekland Lesbos 1 631 90 642
Grekland Grekland Rhodos 1 407 117 007
Grekland Grekland Chios 844 51 936
Relief Map of Mediterranean Sea.png
Red pog.svg
Sicilien
Red pog.svg
Sardinien
Red pog.svg
Cypern
Red pog.svg
Korsika
Red pog.svg
Kreta
Red pog.svg
Euboia
Red pog.svg

Mallorca
Red pog.svg
Lesbos
Red pog.svg
Rhodos
Red pog.svg
Chios
Medelhavets tio största öar.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Medelhavsklimat kännetecknas av heta, torra somrar, och svala, fuktiga vintrar. Detta har dock inte främst med Medelhavets utformning att göra - liknande klimat finns på andra kontinenters västkust på samma breddgrader. Några regioner med Medelhavsklimat är Kalifornien, mellersta Chile, Sydafrika och södra Australien.

Djup[redigera | redigera wikitext]

Västra Medelhavet[redigera | redigera wikitext]

Gibraltar sund, som är Medelhavets enda förbindelse med Atlanten, är inte grundast på sitt smalaste ställe 14,3 km öster om Tarifa utan den egentliga tröskeln mellan haven ligger betydligt längre västerut, nordväst om Kap Spartel där djupet är 320 m. Öster därom ökar djupet snabbt till omkring 700 m vid Tarifa, 1 000 m söder om Gibraltar och 1 400 m ytterligare längre österut. En sekundär tröskel på mindre än 1 000 m går över ön Alboran från den marockanska kusten till den spanska. Därefter följer Baleariska bäckenet där botten är jämnare med mycket branta kanter. Djupet är 2 400-2 900 m, endast öster om Menorca och väster om Sardinien överskrider djupet 3 000 m. Balearerna är förenade med Spanien genom en tröskel med ett maximalt djup på 825 m. Korsika och Sardinien åtskiljs av det mycket grunda Bonifaciosundet och de båda öarna är förbundna med Toscana via en tröskel vid öarna Capraia och Elba med ett maximalt djup på 400-500 m.

En bred, ungefär 1 900 m djup tröskel sträcker sig mellan Sardinien och Tunisien och skiljer det Baleariska havet från Tyrrenska havet som når ned till ca 3 000 m, vid Pontinska öarna ända till 3 700 m. Det djupa och smala Messinasundet korsas mellan Sant' Agata och Punta del Pezzo av en tröskel på 105 m. Mellan Sicilien och Tunisien går gränsen mellan Medelhavets västra och östra huvudbäcken. Här ligger öarna Pantelleria, Lampedusa och ögruppen Malta ovanpå bankarna Adventurebanken, Skerkibanken och den ryktbara Grahamsbanken med sista återstoden av den plötsligt uppdykande och hastigt försvunna ön Ferdinandea.

Östra Medelhavet[redigera | redigera wikitext]

Det östra s.k. Orientaliska eller Levantiska bäckenet omfattar hela Medelhavet öster om Siciliensundet och Messinasundet bort till Syriens kust. Joniska havet har vid Hellenska graven sydväst om Peloponnesos djup på över 4 000 m, inklusive Medelhavets djupaste punkt, angiven till 5 121 eller 5 267 meter beroende på källa.[1][2] I övrigt överstiger djupet i östra Medelhavet sällan 3 000 m. Utanför Rhodos har man uppmätt drygt 3 800 m. Djupet mellan Cypern och det asiatiska fastlandet understiger 1 000 m. Se vidare Adriatiska havet och Egeiska havet.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Kontinentalplattornas rörelser har sedan mesozoikum skapat och format Medelhavet.

Östra Medelhavet, öster om Siciliensundet och Messinasundet, har den äldsta jordskorpan och kan sägas vara en rest av Tethyshavet som en gång skilde superkontinenterna Laurasien och Gondwana åt innan den afrikanska och den arabiska kontinentalplattans rörelser mot den eurasiska kontinentalplattan slöt Medelhavets öppning i öster.[3][4]

Västra Medelhavet är yngre och har bildats av så kallade "back-arc basins", bassänger, fördjupningar i jordskorpan, som uppstått i den eurasiska kontinentalplattans ytligare delar till följd av utsträckning som uppkommit när den afrikanska kontinentalplattan skjutit in under den.[3][5]

Länge var Medelhavet en öppen vik mot Atlanten, men för omkring 7 miljoner år sedan minskade vattenutbytet med Atlanten för att helt upphöra runt 6 miljoner år sedan. För 5,33 miljoner år sedan kom dock vatteninflödet från Atlanten tillbaka.[3]

Jordbävningsrisk[redigera | redigera wikitext]

Medelhavet ligger i ett gränsområde mellan kontinentalplattor. Den afrikanska kontinentalplattan rör sig mot den eurasiska kontinentalplattan i nordvästlig riktning med en hastighet av cirka 6 mm/år.[6] Mellan dessa kolliderande kontinenter ligger dessutom tre så kallade mikrokontinentalplattor, Adriatiska plattan, Egeiska plattan och Anatoliska plattan. I öster finns därtill den arabiska kontinentalplattan. Rörelser mellan alla dessa plattor gör framförallt de norra och östra delarna av medelhavsområdet särskilt utsatta för jordbävningar, från Italien, via Balkanhalvön och Grekland, till Turkiet bort till Levanten.[7][8]

Vattenbalans[redigera | redigera wikitext]

Många av Medelhavets egendomligheter beror på dess ställning till oceanen och dess ringa tillflöden. Den enda afrikanska floden av betydelse är Nilen och från den asiatiska kusten endast mindre kustfloder. Det är alltså i huvudsak från Europa som havet får sitt sötvattentillflöde. Efter Nilen, och bortsett från det starka tillflödet från Svarta havet, är det Po och därefter Rhône och den spanska floden Ebro som står för tillflödet, och dessutom det sötvatten som faller som regn. Avdunstningen är till följd av det varma klimatet så stark att minst dubbelt så mycket vatten avdunstar som floderna och regnet tillför. Denna negativa balans är ungefär 2500 kubikkilometer per år[9]. Denna förlust motvägs av tillflödet av atlantvatten genom Gibraltarsund som, beroende på tidvattnet, varierar mellan ±2 och 3 knop.[förtydliga] Medelhavet har alltså betydligt saltare vatten än oceanen, och salthalten är betydligt högre i östra Medelhavet än i västra; salthalten vid ytan i östra Medelhavet är den samma som bottenvattnet i de västra delarna. Medelhavets djupblå färg och transparenta vatten beror på dess höga salthalt och bristen på tillförseln av flodsediment.

Eftersom Medelhavsvattnet är betydligt tyngre än det i Atlanten skapas vid Gibraltar en stark underström på ungefär 200 m djup av utgående salt vatten under vattentillflödet från Atlanten. Detta frånflöde är dock betydligt mindre än tillflödet. Ungefär samma förhållande råder mellan Medelhavet och Svarta havet vid Bosporen. De centrala delarna av Medelhavet ligger lägre än oceanen men vid kuststräckorna kan det omvända förhållandet råda. Tröskeln vid Gibraltarsundet gör att temperaturen i Medelhavet förblir konstant vid cirka 12–13 °C ända ned till botten, där Atlantens vatten håller en temperatur ungefär 3 °C1 800 och 2 °C4 000 meters djup.

I oceanen innehåller det djupare vattnet en viss halt syre, som möjliggör ett rikt djurliv även på de största djupen. Detta syre kommer med djuphavsströmmarna från polartrakterna där syret tillförts vid ytan. In i Medelhavet når inte detta vatten på grund av Gibraltartröskeln. Medelhavet har därför ett mycket fattigt djurliv i de djupaste delarna. Att det förekommer något liv alls tyder på att någon blandning mellan yt- och djupvatten ändå sker.

Tidvattnet är föga märkbart i Medelhavet. Oceanens kraftiga ebb och flod försvinner snart öster om Gibraltarsund och det tidvatten som bildas inom Medelhavet självt är så svagt att det knappast märks. Mer iögonfallande än tidvattnet är strömmarna som uppstår i de trånga sunden. Det händer att flodvågor[förtydliga] delas av öar och att dess båda delar inte möts samtidigt på öns andra sida. Följden kan då bli att det råder ebb på öns ena sida och flod på dess andra vilket kan orsaka våldsamma strömmar i vattnet. I Messinasundet kallas dessa tidvattenströmmar för Scylla och Charybdis. Även seicherfenomenet uppträder i Euripossundet utanför den grekiska staden Chalkis. I övrigt kan inga stora regelbundna strömmar uppstå i ett så litet hav som Medelhavet.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Turquetastranden på den spanska ön Menorca.

Som ett resultat av uttorkningen av havet under den messiniska salinitetskrisen,[10] är den marina floran och faunan främst hämtad från Atlanten. Nordatlanten är betydligt kallare och mer näringsrik än Medelhavet och det marina livet i Medelhavet måste anpassa sig till dess olika förhållanden i de fyra miljoner år sedan bassängen återfylldes.

Alboránsjön är en övergångszon mellan de två haven, innehåller en mix av Medelhavets och Atlantens arter. Alboránsjön har den största beståndet av tumlare i västra Medelhavet, är hem för det sista beståndet av vanlig tumlare i hela Medelhavet och är de viktigaste utfodringsmarkerna för oäkta karettsköldpaddor. Alboránsjön innehåller även viktiga kommersiella fiskerier, inkluderande sardiner och svärdfisk. År 2003 uttryckte World Wildlife Foundation sin oro över de utbredda drivnäten som främst hotar bestånd av delfiner, men även sköldpaddor och andra marina djur.[11]

Höjning av havsnivån[redigera | redigera wikitext]

Fram till för 3000 år B.P. steg havsnivån kraftigt i Medelhavet. Därefter minskade stigningen.[12] Havsnivån i Medelhavet har varierat under århundradena men har inte överstigit ± 0,25 meter från 2 000 till 100 år före 2000-talet.[13] De senaste två årtusendena har stigningen inte varit mer än 0,2 millimeter per år och den stigning på omkring 2 millimeter per år som skett under 1900-talet är alltså en ny företeelse. Även om stigningen alltså även skett tidigare accelereras den av den globala uppvärmningen då vattnet utvidgar sig av värmen och istäcken smälter.[14][15] Medelhavet hade före 1960 en höjning på cirka 1,2 millimeter per år men mellan 1960 och 1994 sjönk havsnivån. Under 1990-talet ökade dock havsnivån i östra Medelhavet med upp till 20 millimeter per år, vilket berodde på en ökande temperatur på havsytan.[16] Höjningen är dock inte jämn över hela ytan och i västra Medelhavet har havsnivån ökat med mer än 10 millimeter per år.[17]

Höjningen av havsnivån i Medelhavet riskerar att leda till erosion av kusten, förlust av våtmarker och inträngning av saltvatten i kustområdena. Effekten på våtmarkerna blir speciellt stor eftersom Medelhavets vattennivå inte skiljer sig så mycket vid ebb och flod och områdets förmåga att hantera större skillnader på havsnivån är därför sämre.[18] Bortsett från Adriatiska havet (där skillnader på upp till 200 centimeter kan förekomma) och Gibraltar sund är de extrema skillnaderna i havsnivå inte högre än 60 centimeter i Medelhavet, vilket kan jämföras med 250 centimeter längst Atlantens kuster.[19] Medelhavet kan bli ett av de områden som kommer att drabbas hårdast av den fortsatta landhöjningen och då befolkning till stor del är koncentrerad runt våtmarker och deltan kommer stora mängder människor att påverkas av en höjning av havsnivån, speciellt i södra Medelhavet där befolkningen är samlad på ännu mindre ytor som är lågt belägna och där länderna är fattiga.[20] Då en stor del av de omgivande ländernas ekonomi är direkt eller indirekt bunden till aktiviteter som sker på stränderna får höjningen av havsnivån speciellt stora effekter i Medelhavet.[21] Alla deltan är dock högriskområden,[22] men Europa kan komma att bli mindre påverkade av en höjning av havsnivån än många av de utvecklingsländer som omger haven. Exempelvis beräknas mellan 24 och 59 procent av den östra delen av Marockos kust, ett område som är mycket viktigt för landets turism och ekologi, bli översvämmat.[23]

De ekosystem som finns vid kusterna tycks dock vara hotade vid en höjning av havsnivån. Detta gäller speciellt runt inneslutna hav såsom Medelhavet, Östersjön och Svarta havet. I alla dessa hav rör sig organismerna huvudsakligen från öst till väst och områdena där organismerna kan göra detta är små. Detta kan begränsa organismernas möjligheter att flytta om sig norrut.[24] Enligt FN:s klimatpanel kommer vattennivån att stiga med mellan 8 och 88 centimeter över den nuvarande havsnivån vid slutet av århundradet.[21]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Joan E. Cartes et al. (2004): The Mediterranean Deep-sea Ecosystems: An Overview of Their Diversity, Structure, Functioning and Anthropogenic Impacts IUCN. Läst 5 maj 2017.
  2. ^ Francesco Smedile et al.: Metagenomic analysis of hadopelagic microbial assemblages thriving at the deepest part of Mediterranean Sea, Matapan-Vavilov Deep Environmental Microbiology, 2012. Läst 5 maj 2017.
  3. ^ [a b c] Vicenzo Picotti et al. (2014): The Geological Origins and Paleoceanographic History of the Mediterranian Region: Tethys to Present i: Stefano Goffredo et al. (red.). The Mediterranean Sea: Its history and present challenges. Springer. Läst 3 maj 2017.
  4. ^ Kacey Deamer (19 augusti 2016): Earth's Oldest Oceanic Crust Uncovered in Mediterranean Sea Live Science. Läst 4 maj 2017.
  5. ^ E. Gueguen et al. (1997): Lithospheric boudinage in the Western Mediterranean back-arc basin Terra Nova. Läst 4 maj 2017.
  6. ^ Maurizio Battaglia et al. (2004). The Adriatic region: An independent microplate within the Africa- Eurasia collision zone Geophysical Research Letters. Läst 4 maj 2017. Arkiverad 2 oktober 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  7. ^ Vchristian Du Brulle (3 mars 2014): Mapping Europe’s earthquake risk Horizon Magazine, EU. Läst 4 maj 2017.
  8. ^ European Earthquake Risk Concentrated Around the Mediterranean GISetc. Läst 4 maj 2017.
  9. ^ The Encyclopedia of Earth, Mediterranean Sea; http://www.eoearth.org/view/article/154548/ läst 2015-05-06
  10. ^ Hsu K.J., "When the Mediterranean Dried Up" Scientific American, Vol. 227, december 1972, s. 32
  11. ^ http://www.worldwildlife.org/who/media/press/2003/WWFPresitem667.html
  12. ^ John Church, Philip L. Woodworth, T. Aarup, S. Wilson (2010). ”4.5.2 The Mediterranean Sea”. i John A. Church, Philip L. Woodworth, T. Aarup, S. Wilson (på Engelska). Understanding Sea-level Rise and Variability. John Wiley and Sons. sid. 94. ISBN 1444334514. http://www.google.com/books?hl=sv&lr=&id=K8S9_71pbDIC&oi=fnd&pg=PA17&dq=Sea-level+rise+mediterranean+accelerated+global+warming&ots=5gAr7ghfTX&sig=iwbwdJjVSYLKPR1RV806oSWNij4#v=onepage&q=mediterranean%20&f=false. Läst 29 juli 2011 
  13. ^ Aslak Grinsted; J. C. Moore; och S. Jevrejeva (2010). ”Reconstructing sea level from paleo and projected temperatures 200 to 2100 AD” (på Engelska) (PDF). Climate Dynamics (Heidelberg: Springer Berlin) 34 (4): sid. 464. doi:10.1007/s00382-008-0507-2. http://www.springerlink.com/content/527178062596k202/fulltext.pdf. Läst 29 juli 2011. 
  14. ^ Bruce C. Douglas, Michael S. Kearney, Stephen P. Leatherman (2000). ”3”. i Bruce C. Douglas, Michael S. Kearney, Stephen P. Leatherman (på Engelska). Sea level rise: history and consequences, Volym 1; Volym 75 av International geophysics series. Academic Press. sid. 38. ISBN 0122213459. http://www.google.com/books?hl=sv&lr=&id=DcXZF9vogtkC&oi=fnd&pg=PP2&dq=Sea-level+rise+mediterranean&ots=Yhci5anDpO&sig=vJXCXCpFlpI0C7kx9JRtv0Dt6to#v=onepage&q=20th%20century&f=false. Läst 29 juli 2011 
  15. ^ Robert J. Nicholls; Nobuo Mimura (1998). ”Regional issues raised by sea-level rise and their policy implications” (på Engelska) (PDF). Climate Research 11: sid. 5. http://www.teamfortheworld.org/docs/articles/sealevel.pdf. Läst 28 juli 2011. 
  16. ^ M.N. Tsimplis; och M. Rixen (2002). ”Sea level in the Mediterranean Sea: The contribution of temperature and salinity changes.” (på Engelska) (PDF). Geophysical Research Letters 29: sid. 2137. http://modb.oce.ulg.ac.be/backup/mare/grlrixen2.pdf. 
  17. ^ Tetjana Ross; Chris Garrett; och Pierre‐Yves Le Traon (2000). ”Western Mediterranean sea‐level rise: Changing exchange flow through the Strait of Gibraltar” (på Engelska). Geophysical Research Letters 27 (18): sid. 2949-2952. doi:10.1029/2000GL011653. http://www.agu.org/journals/ABS/2000/2000GL011653.shtml. Läst 28 juli 2011. 
  18. ^ John W. Day; Didier Pont; Philippe F. Hensel och Carlès Ibañez (1995). ”Impacts of sea-level rise on deltas in the Gulf of Mexico and the Mediterranean: The importance of pulsing events to sustainability” (på engelska). Estuaries and Coasts 18 (4): sid. 637 samt 645. doi:10.2307/1352382. http://www.springerlink.com/content/n3689m65217v5jh4/fulltext.pdf. Läst 27 juli 2011. 
  19. ^ Marta Marcos; Michael N. Tsimplis; och Andrew G. P. Shaw (2009). ”Sea level extremes in southern Europe” (på Engelska). Journal of Geophysical Research 114. doi:10.1029/2008JC004912. http://www.agu.org/journals/ABS/2009/2008JC004912.shtml. Läst 29 juli 2011. 
  20. ^ Robert J. Nicholls; Frank M. J. Hoozemans; och Marcel Marchand (1999). ”Increasing flood risk and wetland losses due to global sea-level rise: regional and global analyses” (på engelska) (PDF). Global Environmental Change 9 (Elsevier Science Ltd.) 9, Supplement 1: sid. S69. doi:10.1016/S0959-3780(99)00019-9. http://www.sciencedirect.com/science?_ob=MImg&_imagekey=B6VFV-3XR2V33-6-1F&_cdi=6020&_user=1234512&_pii=S0959378099000199&_origin=&_coverDate=10%2F31%2F1999&_sk=999909999.8998&view=c&wchp=dGLzVlb-zSkWW&md5=0ca9f73c3d9ee8c6f3322d29ebde555d&ie=/sdarticle.pdf. Läst 28 juli 2011. 
  21. ^ [a b] Damià Gomis; Simón Ruiz; Marcos G. Sotillo; Enrique Álvarez-Fanjul; och Jaume Terradas (2008). ”Low frequency Mediterranean sea level variability: The contribution of atmospheric pressure and wind” (på Engelska) (PDF). Global and Planetary Change 63: sid. 215. doi:10.1016/j.gloplacha.2008.06.005. http://www.sciencedirect.com/science?_ob=MImg&_imagekey=B6VF0-4SWN0PP-1-W&_cdi=5996&_user=1234512&_pii=S0921818108000672&_origin=&_coverDate=09%2F30%2F2008&_sk=999369997&view=c&wchp=dGLbVlz-zSkWz&_valck=1&md5=3828a36420e8d864c0f25ce1ab873f49&ie=/sdarticle.pdf. Läst 30 juli 2011. 
  22. ^ Robert J. Nicholls och Anne C. de la Vega-Leinert (2008). ”Implications of Sea-Level Rise for Europe's Coasts: An Introduction” (på Engelska). Journal of Coastal Research 24 (2): sid. 285. doi:10.2112/07A-0002.1. http://www.jcronline.org/doi/pdf/10.2112/07A-0002.1. Läst 29 juli 2011. 
  23. ^ Maria Snoussi, Tachfine Ouchani, Saïda Niazi (2008). ”Vulnerability assessment of the impact of sea-level rise and flooding on the Moroccan coast: The case of the Mediterranean eastern zone” (på Engelska). Estuarine, Coastal and Shelf Science 77 (2): sid. 206-213. doi:10.1016/j.ecss.2007.09.024. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272771407004404. Läst 29 september 2011. 
  24. ^ Nicholls, R.J.; Klein,R.J.T. (2005). Climate change and coastal management on Europe's coast, in: Vermaat, J.E. et al. (Ed.) (2005). Managing European coasts: past, present and future. ss. 199-226.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]