Marie Hessle

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Marie Hessle, född 1943, leg. psykolog och åren 2004-2006 "nationell samordnare" för regeringens utredning om asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom.

Hessle är specialist i klinisk psykologi och arbetade de sista femton åren av sin yrkesmässiga karriär med asylsökande barn och unga vuxna, dels som enhetschef för Flyktingenheten BUP i Stockholm och dels vid Flyktinghälsovården på Carlslund i Upplands Väsby. Hon har även haft internationella uppdrag, bl.a. i Bosnien och Kosovo. Den statliga utredningen "Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom: kunskapsöversikt och kartläggning" [1] utsattes för stark kritik från flera riksdagspartier.[2] Marie Hessle disputerade hösten 2009 med en doktorsavhandling i pedagogik, "Ensamkommande men inte ensamma. Tioårsuppföljning av ensamkommande asylsökande flyktingbarns livsvillkor och erfarenheter som unga vuxna i Sverige." [3]

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • SOU 2005:2, Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom : kunskapsöversikt och kartläggning, Stockholm, 2005
  • Tillsammans med Lillebil Gjerling och Sven Hessle: När barnet kommer hem : erfarenheter från föräldrar med samhällsvårdade barn, Stockholm, Riksförbundet för familjers rättigheter (RFFR), 1985.
  • Tillsammans med Anita Cederström: Barn i kris : yt- och djupanpassning hos fosterbarn : en teoretisk förstudie, Barnbyn Skå, 1980.
  • Tillsammans med Sven Hessle och Lillebil Gjerling: När barnet kommer hem : erfarenheter från föräldrar med samhällsvårdade barn.
  • Tillsammans med Anita Cederström: Barn i kris : yt- och djupanpassning hos fosterbarn : en teoretisk förstudie, 1980.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SOU (2006:114). Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - ett svenskt fenomen år 2001-2006 Arkiverad 6 november 2011 hämtat från the Wayback Machine.. Utrikesdepartementet. pdf Arkiverad 9 juli 2012 på WebCite
  2. ^ Riksdagspartier kräver Hessles avgång, SVT Arkiverad 12 december 2009 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ Hessle, Marie (2009), Ensamkommande men inte ensamma. Elanders. ISBN 978-91-7155-902-9