Mariner 1

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Mariner 1
Mariner 1 skjuts upp
Mariner 1 skjuts upp
StatusMisslyckad (ej fungerande raket)
TypFörbiflygare
ProgramMarinerprogrammet
OrganisationNASA
NSSDC-IDMARIN1[1]
Uppdragets varaktighet~5 minuter
Uppskjutning
UppskjutningsplatsCape Canaveral LC-12
Uppskjutning22 juli, 1962 (09:21:23 UTC)
UppskjutningsfarkostAtlas-Agena
Egenskaper
Massa202.8 kg
Kronologi
Föregående rymdsond Nästa rymdsond
Mariner 2

Mariner 1 var en interplanetarisk rymdsond byggd av den amerikanska rymdflygsstyrelsen NASA, var den första i en serie om 12 planerade sonder (sedermera 10 då de två sista sonderna döptes om till Voyager) i Marinerprogrammet.

Huvuduppdrag[redigera | redigera wikitext]

Sonden sköts upp den 22 juli 1962 med planeten Venus som mål. Väl framme skulle diverse vetenskapliga mätningar genomföras, som till exempel magnetfältsmätningar, partikel-[förtydliga] och strålningsmätningar. Sonden var även utrustad med detektorer för kosmiskt damm och en solplasmaspektrometer. Mikrovågs- och infraröda radiometrar hade monterats på en 48 cm parabolantenn. Ekipaget förstördes dock 290 s efter uppskjutning till följd av ett förmodat programmeringsfel.

Utrustning[redigera | redigera wikitext]

Strömförsörjning[redigera | redigera wikitext]

Mariner 1 var försedd med två solpaneler, 183 × 76 cm respektive 152 × 76 cm. Den kortare panelen var försedd med ett litet solsegel för att utjämna solvindskrafter. Sonden innehöll även ett 1 kWh silver-zinkbatteri som laddades från solpanelerna. Batteriet användes som kraftkälla i situationer där solpanelerna inte användes, till exempel innan de fällts ut, i skugga eller under hög last.

Kommunikation[redigera | redigera wikitext]

För kommunikation med jorden användes en 3 W radiosändare och en parabolantenn.

Manövrering[redigera | redigera wikitext]

En 225 N monopropellantmotor och kvävgasdysor användes för kursjusteringar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ NSSDC Master Catalog, läst 31 juli 2016.