Utforskningen av Mars

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här artikeln handlar om utforskningen av planeten Mars med rymdsonder. För visionen om bemannade färder till Mars, se Bemannade Marsexpeditioner.

Utforskningen av Mars påbörjades redan i antiken, och tog fart på 1600-talet då de första teleskopen konstruerades. Mars är Jordens näst närmaste planetariska granne, och under lång tid har det spekulerats i om det funnits liv på Mars och att det kanske till och med funnits intelligenta civilisationer där. Över tiden har förfinade teleskop och mätutrustning gett forskarna kontinuerligt bättre förståelse om planeten. [1] Försök att skicka rymdsonder till "den röda planeten" har pågått sedan 1960-talet. Det visade sig vara mycket svårt att besöka planeten, av ett 40-tal sonder som skickats upp till och med år 2003 fungerade endast hälften som planerat.[1] De sonder som nått sitt mål har dramatiskt ökat forskarnas kunskap om planetens geologi och eventuella biologi.

Äldre utforskning från jorden[redigera | redigera wikitext]

Mars är periodvis mycket tydligt synlig med blotta ögat från jorden, som en klart lysande röd stjärna, och var tidigt känd som "eldstjärnan", och förknippades senare med krigsgudomligheter[2]. I likhet med övriga då kända planeter verkade Mars att vara en stjärna som ändrade läge i förhållande till de flesta stjärnorna, fixstjärnorna, som verkade att vara i låsta positioner jämfört med varandra. Den första "utforskningen" kan sägas vara försök att systematiskt beskriva Mars rörelse bland fixstjärnorna, och i förhållande till solen.

Mars rörelse[redigera | redigera wikitext]

Planeten Mars skenbara rörelse bland fixstjärnorna vid oppositionen år 2003.

Mars står som högst över horisonten vid midnatt, och syns tydligast, när planeten befinner sig i opposition, det vill säga, när solen, jorden och Mars (i den ordningen) i det närmaste befinner sig på en linje. Det var inte svårt att konstatera att tiden mellan två oppositioner (den synodiska omloppstiden för Mars) är cirka 780 dagar, det vill säga, två år och knappt två månader. Däremot tycks Mars befinna sig nära olika fixstjärnor vid olika oppositioner.

Oftast tycks Mars ha rört sig litet i östlig riktning från natt till natt. När Mars var som närmast solen gick planeten inte att observera, men man kunde sluta sig till att detsamma gällde då. Vid opposition tycks dock planeten bromsa in, röra sig i motsatt (västlig) riktning någon månad, bromsa in, och åter röra sig österut. Denna retrograda rörelse återkom vid varje opposition, på ett ganska regelbundet sätt, men den var svårförklarad[2]. Den antika matematikern och astronomen Apollonios från Perga föreslog att planeterna samt solen och månen inte exakt rörde sig i cirkelbanor runt jorden, utan i stället rörde sig i (oftast mindre) epicykler vars centra i sin tur rörde sig i cirkelbanor. Astronomen Ptolemaios utvecklade och förfinade teorin i sitt huvudverk Almagest.

Med hjälp av cirkelbanor som var excentriska (alltså med centra på annat ställe än jorden), epicykler på dessa, och till och med epicykler på epicyklerna, fick man så småningom en teori för planetrörelserna, som inte helt stämde med observationerna, men låg rätt nära. Femtonhundratalsastronomen Tycho Brahe drev noggrannheten och systematiken ännu längre, och åstadkom de såvitt känt bästa mätvärdena någonsin för planetlägen som fastställts utan teleskop. Han höll fast vid Ptolemaios uppfattning att jorden var stillastående, med motiveringen att man annars borde kunna uppmäta årliga skenbara rörelser bland fixstjärnorna. (Sådana lyckades man också senare påvisa med hjälp av teleskop, men först på 1700-talet.) Hans medhjälpare och efterföljare Kepler ansåg detsamma, och utarbetade en ytterligare förfinad epicykelteori, som skulle förklara Brahes mätdata. Han lyckades dock inte riktigt att på detta sätt förklara Brahes värden för Mars. Kepler prövade då andra modeller, och lyckades med en, där Mars rör sig i en elliptisk bana med solen i ena brännpunkten, med proportionelt högre hastighet när Mars är närmare solen i sin bana. (Se vidare Keplers lagar!) Denna nya heliocentriska modell stämde perfekt med Brahes data.

I och med publiceringen år 1609 av sitt verk Astronomia nova hade alltså Kepler löst problemet med Mars rörelse, så när som på en skalfaktor. (Senare utvidgade han lösningen till också övriga då kända planeter.) Mars läge i förhållande till solen var i princip bestämt vid varje tidpunkt, till riktning och till antalet astronomiska enheter, alltså som ett tal gånger jordens medelavstånd till solen. Under de följande århundradena lyckades astronomerna med olika metoder bestämma bättre och bättre värden på detta avstånd.

Mars månar och massa[redigera | redigera wikitext]

År 1877 upptäcktes Mars två månar, och deras banor och omloppstid bestämdes[3]. Med hjälp av Newtons gravitationslag kunde man därmed också bestämma ett gott värde på Mars massa.

Mars utseende, rotationstid och topografi[redigera | redigera wikitext]

Med de bättre teleskopen under 1800-talet blev det möjligt att studera utseendet av Mars närmare. Detta gjordes av bland andra Giovanni Schiaparelli. Det var rätt lätt att se tydliga mönster, som rörde sig över synfältet och återkom periodiskt. Schiaparelli namngav marsformationer, efter mönster av månformationer. Han föreslog också ett (polärt) koordinatsystem för Mars, som väsentligen är det som används idag. Redan tidigare kunde Johann Heinrich von Mädler och Wilhelm Beer med liknande metoder beräkna planetens omloppstid, som så småningom kunde bestämmas med mycket stor noggranhet[4].

Utseendet var inte konstant. Det förekom vissa årtidsväxlingar, som påminde om de som jordisk grönska genomgår. År 1958 ansågs det fortfarande troligt att "någon slags primitiv växtlighet"[5] gav upphov till den gröna färg man kunde iaktta i vissa områden. (Denna tanke har inte alls fått stöd av senare marssondsforskning.) Det förekom också att bilden blev suddigare och markant röd. Detta förklarades som enorma sandstormar, vilket också förutsatte någon form av atmosfär. (Bådadera har senare bekräftats av marssonder.) Vidare kunde man i slutskedet av en sådan sandstorm se att vissa detaljer åter blev synliga tidigare än de övriga, bland annat vad Schiapelli kallade Nix Olympus, vilket han ansåg visade att denna formation (som idag heter Olympus Mons) höjde sig över omgivningen[källa behövs].

Genom noggrann analys av ljus och annan elektromagnetisk strålning kunde man uppskatta atmosfärens utbredning och sammansättning, liksom temperaturförhållandena vid planetens yta. Spektroskopi gav upplysningar om gaser som ingick i atmosfären[4]. Mars syntes större i violetta våglängder än i röda, vilket förklarades med att violett men ej rött ljus reflekterades av atmosfären. Storleksskillnaden tydde på att atmosfärens höjd var cirka 190 kilometer[4]. Infraröd strålning gav upplysningar av temperaturförhållandena[4].

Tidiga resor[redigera | redigera wikitext]

På 1960-talet blev utforskningen av närliggande planeter och månar en högprioriterad aktivitet av framför allt USA och Sovjetunionen. Kalla kriget rådde och rymdkapplöpningen mellan de båda supermakterna var i full gång.

Tidiga sovjetiska försök[redigera | redigera wikitext]

Denna bild tagen av Mariner 4 var den första närbilden någonsin tagen av Mars.

Sovjetunionen var de första som försökte skicka rymdsonder till Mars. Den första farkosten hette Marsnik 1, men den lyckades aldrig komma högre än 120 km från jorden på grund av ett fel på raketen som sköt upp sonden.[6] Det gjordes ytterligare ett försök med Marsnik 2, men den fick samma problem vid uppskjutningen som Marsnik 1.[7] Efter att USA börjat visa intresse för planeten väntade Sovjetunionen med att skicka ytterligare farkoster till Mars och inriktade sig istället på Venus.

Marinerprogrammet[redigera | redigera wikitext]

Den amerikanska sonden Mariner 4 var den första rymdsonden som nådde Mars 1964 vid en förbiflygning.[8] Dess tvillingsond, Mariner 3 kraschade i havet strax efter start. Mariner 4 skickade hem 21 bilder av ytan och bekräftade att Mars har en mycket tunn atmosfär.[8] Spekulationerna om konstgjorda kanaler på Mars tystnade efter att bilderna offentliggjorts.

Fyra år senare anlände Mariner 6 och 7 till Mars. De var mycket mer avancerade än Mariner 4[9]. De analyserade atmosfären och tog närbilder av ytan. Alla dessa sonder missade vulkanerna, ravinerna och floddalarna.

Nästa sond, Mariner 9, gick in omloppsbana runt Mars 1971 och blev den första rymdfarkosten som var i omloppsbana runt en annan planet.[9] Precis som för Mariner 4 kom dess tvillingsond inte fram till Mars. När Mariner 9 kom fram var planeten täckt av en dammstorm. När det klarnade började Mariner 9 sända hem data om Mars. Sonden var byggd för att fungera i 90 dygn men den kom att fungera i ett helt år. Ravinen Valles Marineris fick sitt namn efter denna banbrytande sond. Ett par bilder visade för första gången spår av vatten som runnit över planetens yta.[9]

Landare och senare uppdrag[redigera | redigera wikitext]

Det sovjetiska Marsprogrammet[redigera | redigera wikitext]

År 1969 förberedde Sovjetunionen en ambitiös 5-tons kretsare kallad M-69. Två kopior av denna sond försvann i misslyckade uppskjutningsförsök med en ny och kraftfull Protonraket.[10]

År 1971, kort efter misslyckandet med att skjuta upp Kosmos 419, sände Sovjetunionen upp både Mars 2 och Mars 3, nästan ett årtionde efter uppskjutningen av Mars 1. Alla dessa sonder var delar av det sovjetiska Marsprogrammet. Sonderna Mars 2 och Mars 3 hade med sig en landare och båda anlände till Mars år 1971. Mars 2:s landare kom in atmosfären med en för brant vinkel, vilket gjorde att den kraschade mot ytan. Mars 3:s landare var mera lyckosam. Den nådde ytan men fungerade i endast 20 sekunder. Landaren var det första människoskapade föremålet som nådde Mars yta.

År 1976, sände Sovjetunionen ytterligare 4 sonder till Mars: Mars 4 och Mars 5 som skulle kretsa i banor runt Mars; Mars 6 och Mars 7, som förde med sig varsin landare. Den enda av dessa fyra rymdsonder som lyckades var Mars 5. Den lyckades sända 60 bilder innan sändaren gick sönder. Mars 6:s landare sände data under nerstigningen, men slutade sända innan den landade. Både Mars 4 och 7 missade planeten.

Vikinglandarna[redigera | redigera wikitext]

Viking 1:s landningsplats.

Efter upptäckterna som gjordes med Mariner 9 ville man landa på ytan för att leta efter liv. Vikingsonderna sändes upp 1975 och kom fram 1976. Viking 1 landade på ett område som kallas Chryse Planitia (guldfälten). Dess första bilder visade ett stenigt ökenlandskap med en skär himmel. Viking 2 landade den 3 september. Den landade på Utopia Planitia.

Landarna var utrustade med kameror, meteorologiska instrument, jordbävningsdetektorer och magnetfältsdetektorer. Båda hade robotarmar för att samla in jord som sedan analyserades för att hitta liv. Även om resultaten var intressanta, gav experimenten inga bevis för att liv existerade eller hade existerat.

Phobosprogrammet[redigera | redigera wikitext]

Efter det ganska lyckade Marsprogrammet, sände Sovjetunionen år 1988 Phobos 1 och 2 till Mars för att studera dess månar Phobos och Deimos. Man förlorade kontakten med Phobos 1 på dess väg till Mars. Phobos 2 lyckades med att fotografera Mars och månen Phobos, däribland bilder där månen och Mars var med på samma bild.

Strax före den sista delen av uppdraget, då rymdsonden skulle flyga på en höjd av 50 m ovanför ytan och landsätta två landare, en mobil enhet och en stationär plattform, förlorade man kontakten med rymdsonden. 27 mars 1989 avslutades Phobosprogrammet eftersom man inte längre kunde få kontakt med Phobos 2.

Denna bild från Mars Global Surveyor visar spår av vatten på Mars yta.

Mars Global Surveyor[redigera | redigera wikitext]

Efter misslyckandet med Mars Observer år 1992, tog NASA snabbt fram Mars Global Surveyor. Denna rymdsond var den första på två decennier att lyckas med det den var avsedd för vid Mars. Man sköt upp sonden den 7 november 1996 och gick in omloppsbana 12 september, 1997. I mars 1999, efter att i ett och ett halvt år arbetat med att komma i cirkulär bana, kunde huvuduppdraget påbörjas. Uppdraget var att från en låg höjd kartlägga hela Mars yta med hjälp av kameror. Detta klarade den på ett Mars-år (drygt två jordår). Mars Global Surveyors huvuduppdrag slutade 31 januari 2001 och den arbetar nu på övertid.[Uppdatering behövs]

Mars Global Surveyor studerade hela Mars yta, dess atmosfär och inre, och den har sänt hem mer data om den röda planeten än vad alla andra sonder tidigare gjort tillsammans. Mars Global Surveyor har också producerat en tredimensionell bild av Mars norra polarkalotter.

Magnetometerdata visar att planetens magnetfält inte globalt genereras i Mars kärna, utan finns på flera ställen vid skorpan. Nya temperaturdata och närbilder på Marsmånen Phobos visar att dess yta består av ett puderlikt material som är minst 1 meter tjockt. Orsaken till detta är miljoner år av meteornedslag.

Mars Pathfinder[redigera | redigera wikitext]

"Ares Vallis" fotograferad av Mars Pathfinder.

Mars Pathfinder, som sköts upp en månad efter Mars Global Surveyor, landade den 4 juli, 1997. Dess landningsplats var en uttorkad havsbotten på Mars norra halvklot kallad Ares Vallis, vilket tillhör de stenigaste områdena på Mars. Pathfinder hade med sig en liten radiostyrd bil kallad Sojourner, vilken åkte ca 100 meter vid landningsplatsen och undersökte olika stenar.[11]

Tills den sista dataöverföringen 27 september 1997 sände Mars Pathfinder hem 16 500 bilder tagna av landaren och 550 bilder tagna av bilen. Bilen gjorde 15 kemiska analyser av stenar på landningsplatsen.

Misslyckade år[redigera | redigera wikitext]

Konstnärs beskrivning av Mars Odyssey

Efter succéerna med Mars Global Surveyor och Mars Pathfinder, följde två år av misslyckanden, 1998 och 1999, med den japanska rymdsonden Nozomi och NASA:s Mars Climate Orbiter, Mars Polar Lander, och Deep Space 2.

Skälet till att Mars Climate Orbiter inte kom fram är ganska pinsamt. Ingenjörer på Lockheed Martin hade blandat ihop pound-force och newton och NASA hade hoppat över att kontrollera sådana detaljer vilket orsakade kursavvikelser under resan så att sonden brann upp i atmosfären.[12]

Mars Odyssey[redigera | redigera wikitext]

2001 vände oturen när NASA:s Mars Odyssey gick in i omloppsbana runt Mars. Dess uppdrag är att använda spektrometrar och kameror för att hitta spår av vatten och vulkanisk aktivitet på Mars.

28 maj 2002 rapporterade NASA att satelliten funnit stora mängder väte, ett tecken på att vatten finns mindre än en meter under ytan.

Mars Express och Beagle 2[redigera | redigera wikitext]

2 juni 2003 sköts ESA:s rymdsond Mars Express upp från Kosmodromen i Bajkonur. Mars Express bestod av Mars Express Orbiter och dess landare Beagle 2. Beagle 2, som var konstruerad att inte röra på sig, förde med sig borrinstrument och den minsta spektrometern som hade byggts och många andra instrument på en robotarm som kunde röra sig intill Beagle 2.

Mars Express gick in i omloppsbana 25 december 2003 och Beagle 2 gick in i Mars atmosfär samma dag. Men när man skulle kontakta Beagle 2 gick det inte eftersom Beagle hade kraschat. Man gjorde flera försök att kontakta den, men man misslyckades.

23 januari 2004 rapporterade ESA att man med hjälp av spektrometer ombord på satelliten uppmätt spektrum från väte. Strålningen är baserad på reflektion av solens synliga och infraröda ljus. Mätdata hämtades från Mars nordkalott. Vätet förekommer i vad som förmodas vara is. Dessutom kunde man tyda spektrum från frusen koldioxid.

Mars Exploration Rovers[redigera | redigera wikitext]

Del av ett 360° panorama vid Gusevkratern, Spirits landningsplats.

Kort efter Mars Express sände NASA ett par tvillingrobotar som skulle röra sig över planeten. Deras uppdrag skulle vara en del i Mars Exploration Rover Mission. 10 juni 2003 sköts MER-A (Spirit) upp. Den gjorde en lyckad landning i Gusevkratern (som man tror är gammal havsbotten) 3 januari 2004. Rovern (strövaren) skulle undersöka stenar och yta för att fastställa områdets vattenhistoria. Den 7 juli 2003 sköts den andra rovern, MER-B (Opportunity), upp. Den landade 24 januari 2004 i Meridiani Planum för att göra liknande arbete.

I slutet av juli 2005 rapporterade Sunday Times att fordonen hade fört med bakterien Bacillus safensis till Mars. Enligt en av NASA:s mikrobiologer kan denna bakterie både överleva resan dit och förhållandena på Mars.

I november 2007 fungerade båda fordonen bra, men de började visa små tecken på åldrande. Fordonen upptäcker fortfarande nya saker såsom den första meteoriten som upptäckts på en annan planet, Heat Shield Rock.[Uppdatering behövs]

Mars Reconnaissance Orbiter[redigera | redigera wikitext]

Mars Reconnaissance Orbiter

12 augusti, 2005 sköts Mars Reconnaissance Orbiter upp mot den röda planeten, för att göra ett tvåårigt vetenskapligt arbete. En stor del i uppdraget är att hitta framtida landningsplatser för landare och människor. MRO gick in i omloppsbana runt Mars 10 mars 2006.

Phoenix[redigera | redigera wikitext]

Kryoturbation på grund av permafrost (froststrukturer i form av polygoner). Fotograferade av Phoenix.

Phoenix sköts upp den 4 augusti 2007 under uppskjutningsfönstret mellan den 3 augusti och den 24 augusti med en Delta II 7925-raket från platta 17-A på Cape Canaveral Air Force Station. Tre satelliter i omloppsbana runt Mars arrangerades för att bevaka landningen, och informationen som samlades in planeras kunna användas för framtida designer av landare.

Roboten har med sig instrument för att kunna leta efter mikrobiologiskt liv och vatten på Mars. Phoenix landade i de vattenisrika områdena kring Mars nordpol för att gräva i den arktiska terrängen med sin robotarm.

Curiosity[redigera | redigera wikitext]

NASA:s Curiosity som försenad sköts upp den 26 november 2011, Curiosity landade på Mars den 6 augusti 2012 och har den 4 december levererat resultat från de första prover som rymdsonden tagit på Mars. Dessa visade på spår efter ämnen som vatten och syre.

Mars Orbiter Mission[redigera | redigera wikitext]

Mars Orbiter Mission är en Indisk rymdsond som skickades upp den 5 november 2013, med en PSLV-XL raket. Rymdsonden gick in i omloppsbana runt Mars den 24 september 2014.

MAVEN[redigera | redigera wikitext]

MAVEN är en amerikansk rymdsond som sköts upp den 18 november 2013. Rymdsonden kommer att gå in i omloppsbana runt Mars den 22 september 2014.

Framtida uppdrag[redigera | redigera wikitext]

Deep-drill Lander

NASA och ESA[redigera | redigera wikitext]

NASA:s Mars Sample Return, MSR, ska ta prover från Mars yta och återvända med dem till jorden. MSR är planerad att skjutas upp någon gång mellan 2013 och 2020, troligtvis 2015. Först med att ta hem material från en annan himlakropp än jordens egen måne skulle, om allt gått som planerat, den ryska sonden Fobos-Grunt ha blivit. Den avsågs återvända från Mars måne Phobos och sköts upp den 9 november 2011. Något gick fel, och farkosten har sedan uppskjutningen cirkulerat i en låg omloppsbana och kraschade på jorden den 15 januari 2012.

Längre fram i tiden ligger NASA:s rover Astrobiology Field Laboratory, med planerad uppskjutning år 2016. NASA är också intresserat av att borra ner i Mars yta för leta efter vatten. Några beslut om sonder för detta ändamål är ännu inte fattade, men ett förslag finns om farkosten Deep-drill Lander, som ska kunna borra mer än 100 meter ner under ytan.

Ryssland[redigera | redigera wikitext]

Ryssarna sköt upp Fobos-Grunt den 9 november 2011. Denna farkost skulle ha hämtat material från Phobos yta och sända det hem till jorden, men misslyckades. Mars-500 är ett projekt startat 2007 inför en bemannad rymdfärd till Mars i samarbeta med ESA.

Expeditioner till Mars[redigera | redigera wikitext]

Expedition Uppskjutning Ankomst till Mars Uppdragets slut Uppdrag Resultat
Sovjetunionen Marsnik 1 (Mars 1960A) 10 oktober 1960 10 oktober 1960 Förbiflygning Fel vid uppskjutning
Sovjetunionen Marsnik 2 (Mars 1960B) 14 oktober 1960 14 oktober 1960 Förbiflygning Fel vid uppskjutning
Sovjetunionen Sputnik 22 (Mars 1962A) 24 oktober 1962 24 oktober 1962 Förbiflygning Förstördes strax efter uppskjutning
Sovjetunionen Mars 1 1 november 1962 21 mars 1963 Förbiflygning Lite information kunde inhämtas, men kontakten bröts innan Mars nåtts
Sovjetunionen Sputnik 24 (Mars 1962B) 4 november 1962 19 januari 1963 Landare Misslyckades med att lämna omlopp kring Jorden
Sovjetunionen Zond 1964A 4 juni 1964 4 juni 1964 Förbiflygning Fel vid uppskjutning
USA Mariner 3 5 november 1964 5 november 1964 Förbiflygning Fel vid uppskjutning omöjliggjorde rätt kurs. För närvarande i omloppsbana kring solen
USA Mariner 4 28 november 1964 14 juli 1965 21 december 1967 Förbiflygning Lyckad (första lyckade förbiflygningen)
Sovjetunionen Zond 2 30 november 1964 maj 1965 Förbiflygning Kontakt bröts
USA Mariner 6 25 februari 1969 31 juli 1969 augusti 1969 Förbiflygning Lyckad
USA Mariner 7 27 mars 1969 5 augusti 1969 augusti 1969 Förbiflygning Lyckad
Sovjetunionen Mars 1969A 27 mars 1969 27 mars 1969 Kretsare Fel vid uppskjutning
Sovjetunionen Mars 1969B 2 april 1969 2 april 1969 Kretsare Fel vid uppskjutning
Expedition (1970-1989) Uppskjutning Ankomst till Mars Uppdragets slut Uppdrag Resultat
USA Mariner 8 8 maj 1971 8 maj 1971 Kretsare Fel vid uppskjutning
Sovjetunionen Cosmos 419 10 maj 1971 12 maj 1971 Kretsare Fel vid uppskjutning
USA Mariner 9 30 maj 1971 13 november 1971 27 oktober 1972 Kretsare Lyckad (första lyckade kretsaren)
Sovjetunionen Mars 2 19 maj 1971 27 november 1971 22 augusti 1972 Kretsare Lyckad
27 november, 1971 Landare / Rover[13] Kraschlandade på Mars
Sovjetunionen Mars 3 28 maj 1971 2 december 1971 22 augusti, 1972 Kretsare Lyckad
2 december, 1971 Landare / Rover[13] Lyckad (första lyckade landningen) Landade mjukt, men slutade sända efter några sekunder
Sovjetunionen Mars 4 21 juli 1973 10 februari 1974 10 februari 1974 Kretsare Kom inte in i omloppsbana, men gjorde en nära förbiflygning
Sovjetunionen Mars 5 25 juli 1973 2 februari 1974 21 februari 1974 Kretsare Delvis lyckad. Gick in i omloppsbana och skickade information, men gick sönder inom nio dagar
SovjetunionenMars 6 5 augusti 1973 12 mars 1974 12 mars, 1974 Landare Delvis lyckad. Information skickades under landning, men inte efter nedslag på Mars
Sovjetunionen Mars 7 9 augusti 1973 9 mars 1974 9 mars 1974 Landare Landaren separerades för tidigt och skickades in i en omloppsbana kring solen
USA Viking 1 20 augusti 1975 20 juli 1976 17 augusti 1980 Kretsare Lyckad
13 november 1982 Landare Lyckad
USA Viking 2 9 september 1975 3 september 1976 25 juli 1978 Kretsare Lyckad
11 april, 1980 Landare Lyckad
Sovjetunionen Phobos 1 7 juli 1988 2 september 1988 Kretsare Kontakten tappades på väg till Mars
Phobos landare Aldrig separerad
Sovjetunionen Phobos 2 12 juli 1988 29 januari 1989 27 mars 1989 Kretsare Delvis lyckad: gick in i omloppsbana och returnerade data. Kontakten bröts precis innan landare skulle separeras
Phobos 2 Landare Aldrig separerad
Expedition (1990-1999) Uppskjutning Ankomst till Mars Uppdragets slut Uppdrag Resultat
USA Mars Observer 25 september 1992 24 augusti 1993 21 augusti 1993 Kretsare Kontakt förlorades precis innan framkomst
USA Mars Global Surveyor 7 november 1996 11 september 1997 5 november 2006 Kretsare Lyckad
Ryssland Mars 96 16 november 1996 17 november 1996 Kretsare / landare Fel vid uppskjutning
USA Mars Pathfinder 4 december 1996 4 juli 1997 27 september 1997 Landare / rover Lyckad
Japan Nozomi (Planet-B) 3 juli 1998 9 december 2003 Kretsare Komplikationer under färden; nådde aldrig omloppsbana
USA Mars Climate Orbiter 11 december 1998 23 september 1999 23 september 1999 Kretsare Kraschlandade på Mars yta
USA Mars Polar Lander 3 januari 1999 3 december 1999 3 december 1999 Landare Kontakt förlorades precis innan framkomst
USA Deep Space 2 (DS2) Landare
Expedition (2000-) Uppskjutning Ankomst till Mars Uppdragets slut Uppdrag Resultat
USA 2001 Mars Odyssey 7 april 2001 24 oktober 2001 Fortfarande aktiv Kretsare Lyckad
Europeiska unionen Mars Express Orbiter 2 juni 2003 25 december 2003 Fortfarande aktiv Kretsare Lyckad
Storbritannien Beagle 2 6 februari 2004 Landare Kontakt förlorades under landning; antas ha kraschlandat
USA Spirit rover (MER-A) 10 juni 2003 4 januari 2004 22 mars 2011 Rover Lyckad
USA Opportunity rover (MER-B) 7 juli 2003 25 januari 2004 13 februari 2019 Rover Lyckad
Europeiska unionen Rosetta 2 mars 2004 25 februari 2007 Fortfarande aktiv Förbiflygning Lyckad
USA Mars Reconnaissance Orbiter 12 augusti 2005 10 mars 2006 Fortfarande aktiv Kretsare Lyckad
USA Phoenix Spacecraft 4 augusti 2007 25 maj 2008 10 november 2008 Landare Lyckad
USA Dawn Spacecraft 27 september 2007 17 februari 2009 Fortfarande aktiv Förbiflygning på sin väg mot Vesta och Ceres Lyckad
Expedition (2010-) Uppskjutning Ankomst till Mars Uppdragets slut Uppdrag Resultat
Ryssland Phobos-Grunt 8 november 2011 8 november 2011 Kretsare, landare, provtagning Skulle ta prover av Phobos yta tillbaka till Jorden 2014.[14][15] Misslyckades att ta sig ur omloppsbanan runt Jorden.
Kina Yinghuo-1 Kretsare Skulle ha färdats med den ryska Phobos-Grunt. Misslyckades att ta sig ur omloppsbanan runt Jorden.
USA Curiosity 26 november 2011 6 augusti 2012 Fortfarande aktiv Rover Lyckad
Indien Mars Orbiter Mission 5 november 2013 24 september 2014 Kretsare Skall undersöka Mars atmosfär.
USA MAVEN 18 november 2013 22 september 2014 Kretsare Del av Mars Scout Program.
Framtida uppdrag Planerad uppskjutning Beräknad ankomst Uppdrag Övrigt
USA 2013 Mars Science Orbiter Kretsare
esa och Ryssland: ExoMars 2016 2017 Kretsare, landare, rover ESA ansvarar för landaren och rovern, och Ryssland uppskjutning.[16]
esa och USA: Mars Sample Return Mission Troligen 2018 Kretsare, landare, rover, provtagning med retur till Jorden Inte planerad, med under preliminär utveckling.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Bakgrunden för utforskningen av Mars”. European Space Agency. http://www.esa.int/swe/ESA_in_your_country/Sweden/Bakgrunden_foer_utforskningen_av_Mars. Läst 6 augusti 2012. 
  2. ^ [a b] Günther D. Roth(de), Stjärnor och planeter, Norstedts förlag, 1975; översatt och bearbetad av Nils Olander från Sterne+Planeten (på tyska), BLV Verlag, München 1972. Se främst avsnittet Mars: den röda planeten (sid. 153-160)!
  3. ^ Hall, Asaph (1877). ”The Satellites of Mars”. The Observatory 1: sid. 181. http://adsabs.harvard.edu//full/seri/Obs../0001//0000181.000.html. 
  4. ^ [a b c d] Svensk uppslagsbok, 2:a omarb. upplagan, del 22 (utgivningsår 1951), uppslagsordet Planeter.
  5. ^ George Gamow: ''Kosmos, utgiven på Bonniers, Stockholm 1962; översatt av Lennart Edberg från Matter, earth and sky (på engelska), Prentice-Hall, New York 1958.
  6. ^ ”Marsnik 1”. http://www.latimes.com/nation/nationnow/la-mars-exploration-20120803-006-photo.html. Läst 23 augusti 2014. 
  7. ^ ”Marsnik”. http://www.daviddarling.info/encyclopedia/M/Marsnik.html. Läst 23 augusti 2014. 
  8. ^ [a b] ”NASA”. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/nmc/spacecraftDisplay.do?id=1964-077A. Läst 23 augusti 2014. 
  9. ^ [a b c] ”Mariner 9 av Space.com”. http://www.space.com/18439-mariner-9.html. Läst 23 augusti 2014. 
  10. ^ ”M-69”. Arkiverad från originalet den 8 september 2010. https://web.archive.org/web/20100908095255/http://www.astronautix.com/craft/marsm69.htm. Läst 23 augusti 2014. 
  11. ^ ”Sojourner”. spacepioneers.msu.edu. Arkiverad från originalet den 20 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150320062255/http://spacepioneers.msu.edu/robot_rovers/sojourner.html. Läst 20 juli 2015. 
  12. ^ Why The Mars Probe Went Off Course
  13. ^ [a b] "The First Rover on Mars - The Soviets Did It in 1971" The Planetary Report Utgåva:juli/augusti 1990. Läst 30 mars 2006
  14. ^ Russia to study Martian moons once again
  15. ^ ”Russia to Delay Martian Moon Mission”. Arkiverad från originalet den 2 november 2011. https://web.archive.org/web/20111102195317/http://spectrum.ieee.org/aerospace/space-flight/russia-to-delay-martian-moon-mission. Läst 18 augusti 2015. 
  16. ^ ”ESA Ruling Council OKs Funding for Mars Mission with Russia” (på engelska). http://spacenews.com/15032esa-ruling-council-oks-funding-for-mars-mission-with-russia/. Läst 8 augusti 2012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]