Mellanhästskonäsa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mellanhästskonäsa
Status i världen: Nära hotad[1]
Rhinolophus euryale-cropped.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Familj Hästskonäsor
Rhinolophidae
Släkte Rhinolophus
Art Mellanhästskonäsa
R. euryale
Vetenskapligt namn
§ Rhinolophus euryale
Auktor Blasius, 1853[2]
Synonymer
Hitta fler artiklar om djur med

Mellanhästskonäsa (Rhinolophus euryale) är en fladdermusart i familjen Hästskonäsor.[3]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Mellanhästskonäsan har en kroppslängd mellan 4,5 och 6 cm och vikt upp till 18 g.[4][3]

Näsbihang[redigera | redigera wikitext]

Som alla hästskonäsor har den hudutskott kring näsöppningarna. Det mellersta av dessa utskott, sadeln, har ett karakteristiskt utseende som är till hjälp vid bestämningen: Den nedre delen har parallella sidor sedda framifrån, och med en smal spets, uppåt/utåtsträckt sedd från sidan.[4]

Vanor[redigera | redigera wikitext]

Mellanhästskonäsan börjar jaga strax efter solnedgången. Flykten är snabb och med tvära svängar. Födan består av olika insekter,[3] bland annat nattflygande fjärilar.[1] Den är mycket social, och kan sommartid bilda stora, könsblandade kolonier på upp till 1 000 djur.[4]

Arten uppehåller sig i lövskog och beväxta våtmarker, sällsynt buskvegetation. Den undviker barrskog. Grottor och gruvor används både för dagviste och vintersömn.[1] Vintersömnen är lätt, och tillbringas individuellt eller i mindre grupper.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten finns i Nordafrika och norra Medelhavsområdet med undantag av Sydspanien. Den finns också i Mindre Asien och Mellanöstern.[4]

Status[redigera | redigera wikitext]

Mellanhästskonäsan är globalt missgynnad ("NT").[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Rhinolophus euryale på IUCN:s rödlista, auktor: Hutson, A. M. et. al. (2008), hämtat 2009-06-09.
  2. ^ [a b] ”Mammal Species of the World - Browse: euryale”. Bucknell.edu. http://www.bucknell.edu/msw3/browse.asp?s=y&id=13800525. Läst 12 mars 2011. 
  3. ^ [a b c d] Curry-Lindahl, Kai (1982) [1975]. Däggdjur i färg. Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 132. ISBN 91-20-06724-0 
  4. ^ [a b c d] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 43. ISBN 91-46-16576-2