Menno Simons

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Menno Simons

Menno Simons, född 1496, död 31 januari 1561, var en religiös ledare inom anabaptismen.

Menno Simons hämtade grunden till sin Kristus-centrerade teologi från 1 Korinterbrevet 3:11. Simmons anhängare kallades mennoniter, ett namn som senare antogs av de schweiziska anabaptister. Idag finns det omkring 1,3 miljoner mennoniter i 65 länder.

Livshistoria[redigera | redigera wikitext]

Menno Simons var i sin ungdom katolsk präst i Witmarsum. Men redan under sitt första tjänstgöringsår 1525 börjar han tvivla på transubstinationsläran, som han förkastar efter att för första gången ha läst Bibeln.

Sex år senare ifrågasätter han även barndopet, efter att en viss Sikke Freerks (även kallad Sikke skräddaren) avrättas 1531 i Leeuwarden efter att han låtit sig döpas på nytt. När en grupp anabaptister "slaktades" i Münster lämnade Simons den katolska kyrkan och anslöt sig i januari 1536 till anabaptisterna. Han döptes förmodligen strax efter att han lämnat Witmarsum i början av detta år.

Han avskiljdes till pastor omkring 1537 av Obbe Philips. Obbe och hans bror, Dirk Philips, tillhörde Melchior Hoffmans lärjungar.

Något senare blev Simons en av ledarna i anabaptistgruppen runt Obbe Philips. Simons tillämpade en radikal och konsekvent icke-våldsförkunnelse, som tog sig uttryck i predikningar, pamfletter, artiklar och böcker: "De i Christo återfödda dra ej i krig och inlåter sig ej i någon strid; de är fredens barn som smitt om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vinranksknivar och som ej vet om något krig". [1]

Menno Simons och hans meningsfränder byggde sin lära på Nya Testamentet och då också främst på Bergspredikan. På sju viktiga punkter skiljde man sig från den katolska, men även den lutherska kyrkan:

  • Dopet. Simons förkunnade och praktiserade enbart troendedop, då dopet enligt honom förutsätter att man är mogen att själv bekänna sig till Kristi lära.
  • Medlemskap och församlingstukt.
  • Nattvarden mottas gemensamt av dem som är upptagna i församlingen.
  • Församlingens val av herde att leda dem.
  • Absolut vägran att bära och använda vapen.
  • Absolut vägran att gå edgång och att inneha världsliga ämbeten.
  • Den kristna gemenskapen och det kollektiva ansvaret för varandra.

Under kejsar Karl V:s regering fastställes att "varje anabaptist och på nytt döpt myndig man och kvinna skall fördömas och bringas från liv till död genom eld, svärd eller liknande sätt". Hårda förföljelser utbryter och 1542 utfärdas en "sträng" arresteringsorder för Menno Simons. Simons måste fly med hustru och småbarn. Via Östfriesland, Köln och Mecklenburg kom han 1553 till Holstein där döparna sedan 1543 funnit fristad och skydd hos Bartolomeus av Ahlefeld på Fresenburg, nära Oldesloe. Menno Simons slog sig i byn Wüstenfelde, där han dog 1561 och blev begravd i sin trädgård.

Menno Simons var gift med Gertrude med vilken han hade minst tre barn, två döttrar och en son.

Wüstenfelde utplånades helt under det trettioåriga kriget och jämnades med marken. Församlingen flydde då till Hamburg och Lübeck.

1544/1545 används begreppet "mennoniter" för första gången officiellt, som skyddsparagraf i en östfriesisk polisförordning som skall förhindra att de hårda lagarna tillämpas på "Bröder i Christo".

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]