Michail Tsvet

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Michail Tsvet
Michail Tsvet
Född14 maj 1872
Asti, Italien
Död26 juni 1919 (47 år)
Voronezj, Ryssland
BegravdVoronezj, Ryssland
Medborgarskaprysk
Forskningsområdebotanik
InstitutionerRyska vetenskapsakademin
Kazanuniversitetet
Universitetet i Warszawa
Politechnika Warszawska
Tartu universitet
Alma materUniversité de Genève
DoktorsavhandlingÉtudes de physiologie cellulaire (1896 (Geneve), 1901 (Kazan))
Känd förKromatografi

Michail Semjonovitj Tsvet (Михаи́л Семёнович Цвет, även stavat Tsvett, Tswett, Tswet, Zwet och Cvet), född den 14 maj 1872 i Asti, Italien, död i Voronezj, Ryssland den 26 juni 1919 var en rysk-italiensk botaniker som uppfann adsorbtionskromatografin. Hans släktnamn är ett aptonym eftersom det betyder både "färg" och "blommande" på ryska.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Mikhail Tsvet förddes den 14 maj 1872 i Asti, Italien. Hans mor, Marie Dorroza, var italienska och hans far, Simeon Tsvet, var en rysk tjänsteman. Hans mor dog strax efter hans födelse och han växte upp i Geneve i Schweiz. Hans modersmål var franska (han lärde sig ryska först som tonåring). Han fick sin bachelor-grad från institutionen för fysik och matematik vid Université de Genève 1893. Han beslöt emellertid att ägna sig åt botanik och fick sin doktorsgrad 1896 för ett arbete om cellfysiologi (Études de physiologie cellulaire). Han flyttade därefter till Sankt Petersburg eftersom hans far kallades hem från sin utrikestjänst. Där började han arbeta vid det biologiska laboratoriet vid Ryska Vetenskapsakademin. År 1897 blev han botaniklärare för kvinnor. Hans schweiziska avhandling godkändes inte i Ryssland och han fick disputera på nytt vid Kazanuniversitetet 1901 (med en avhandling "Om klorofyllpartikelns fysikalisk-kemiska struktur"). Han blev laboratorieassistent vid institutionen för växtfysiologi vid Universitetet i Warszawa 1902 och året efter biträdande professor där. Han undervisade även vid andra skolor i Warszawa. Efter första världskrigets utbrott evakuerades Politechnika Warszawska (tekniska högskolan) till Moskva. År 1917 blev han professor i botanik vid Tartu Universitet i Estland. När tyska trupper ockuperade staden 1918 evakuerades universitetet till Voronezj, en stor stad i södra delen av europeiska Ryssland. Tsvet dog där av en kronisk strupinflammation den 26 juni 1919 vid 47 års ålder.

Michail Tsvets grav med inskriptionen "Han uppfann kromatografin, skilde på molekyler, men förenade folk"."

Kromatografi[redigera | redigera wikitext]

Michail Tsvet uppfann kromatografin i början av 1900-talet under sina studier av växtpigment. Han använde sig av kolonnkromatografi med kalciumkarbonat som stationär fas och blandningar av petroleumeter och etanol som rörlig fas för att separera klorofyller och karotenoider. Metoden beskrevs den 30 december 1901 vid den XI Kongressen för Naturvetare och Fysiker (XI съезд естествоиспытателей и врачей) i Sankt Petersburg. Den första tryckta beskrivningen gjordes 1905 i "Handlingar från Warszawas Naturvetenskpliga Sällskap, avdleningen biologi".[1] Första gången han använde uttrycket "kromatografi" i skrift var 1906 i sina två uppsatser om klorofyll i den tyska botaniska tidskriften Berichte der Deutschen botanischen Gesellschaft.[2] Han demonstrerade sin kromatograf för det Tyska Botaniska Sällskapet 1907.

Av flera anledningar ignorerades Tsvets arbete länge:[3] De tragiska händelserna i Ryssland under början av 1900-talet, det faktum att Tsvet ursprungligen publicerade sig på ryska (vilket gjorde hans resultat i stort sett otillgängliga för vetenskapsmän i väst) och en artikel som förnekade Tsvets upptäckt samverkade till att hålla hans upptäckter okända. Richard Willstätter och Arthur Stoll försökte upprepa Tsvets experiment, men misslyckades eftersom de använde an alltför aggressiv adsorbent som förstörde klorofyllet. De publicerade sina resultat och Tsvets upptäckt föll i glömska. Den återupplivades tio år efter hans död genom den österrikiske biokemisten Richard Kuhn (som studerat för Willstätter) och hans student, tysken Edgar Lederer[4] liksom av A. J. Martins och R. L. Synges arbeten.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tswett, M. S. (1905) "О новой категории адсорбционных явлений и о применении их к биохимическому анализу" (O novoy kategorii adsorbtsionnykh yavleny i o primenenii ikh k biokkhimicheskomu analizu (Om en ny typ av adsorptionsfenomen och om dess användning vid biologisk analys.)), Труды Варшавского общества естествоиспытателей, отделении биологии (Trudy Varshavskago Obshchestva Estestvoispytatelei, Otdelenie Biologii (Handlingar från Warszawas Naturvetenskpliga Sällskap, avdleningen biologi)), vol. 14, no. 6, pp. 20–39. (Anmärkning: Tsvet sände in sitt manuskript 1903, men det publicerades först 1905.)
  2. ^ Se:
    Original: "Wird eine petrolätherishe Chlorophyllösung durch eine Säule eines Adsorptionsmittels durchfiltriert (ich verwende hauptsächlich Calciumcarbonate, welches in engen Glasröhren dicht gestampft wird), so werden die Farbstoffe gemäss der Adsorptionsreihe von oben nach unten in verschieden gefärbten Zonen auseinandergelegt, indem die stärker adsorbierten Farbstoffe die schwächer zurückgehaltenen weiter nach unten verdrängen. Diese Trennung wird praktisch vollständig, wenn man nach dem Durchgange der Farbstofflösung durch die adsorbierende Säule einen Strom des reinen Lösungsmittels herstellt. Wie die Lichtstrahlen im Spektrum, so werden in der Calciumkarbonatsäule die verschiedenen Komponenten eines Farbstoffgemisches gesetzmässig auseindergelegt, und lassen sich darin qualitativ und auch quantitativ bestimmen. Ein solches Präparat nenne ich ein Chromatogramm und die entsprechende Methode, die chromatographische Methode."
    Översättning: Om en lösning av klorofyll i petroleumeter filteras genom en kolonn med en adsorbent (jag använder huvudsakligen kalciumkarbonat som är tätt packat i smala glasrör) så sprids pigmenten i enlighet med en adsorbtionsserie, från toppen till bottnen i olikfärgade zoner, så att de starkare adsorberade pigmenten undantränger de som tillbakahålls svagare neråt. Denna separation blir praktiskt taget fullständig om man låter en ström av rent lösningsmedel flöda genom adsorbtionskolonnen. Kalciumkarbonatpelaren delar in de olika komponenterna i ett givet mönster, liksom en ljusstråle delas upp i ett spektrum, och de låter sig bestämmas både kvalitativt och kvantitativt. Jag kallar en sådan preparation för ett "kromatogram" och den motsvarande metoden för "kromatografisk metod".
  3. ^ Livengood, Jonathan (2009). ”Why was M. S. Tswett's chromatographic adsorption analysis rejected?”. Studies in History and Philosophy of Science Part A 40: sid. 57. doi:10.1016/j.shpsa.2008.12.003. 
  4. ^ Se:
    • R. Kuhn och E. Lederer (17 februari 1931) "Fraktionierung und Isomerisierung des Carotins" (Fraktionering och isomerisering av karoten), Die Naturwissenschaften 19 (14): 306.
    • Richard Kuhn, Alfred Winterstein och Edgar Lederer (1931) "Zur Kenntnis der Xanthophylle" (Till kunskapen om xanthofyll), Zeitschrift für physiologische Chemie, 197: 141 - 160.
    • R. Kuhn och E. Lederer (10 juni 1931) "Zerlegung des Carotins in seine Komponenten. (Über das Vitamin des Wachstums, I. Mitteil)" (Separation av karoten i dess komponenter. (Om tillväxtvitamin. Första meddelandet.)), Berichte der deutschen chemischen Gesellschaft, 64 (6): 1349 - 1357.
    • Richard Kuhn och Edgar Lederer (1931) "Über α- und β-carotin" (On α- and β-carotene), Zeitschrift für physiologische Chemie , 200: 246 - 254.
  5. ^ A. J. Martin and R.L. Synge (1941) "A new form of chromatography employing two liquid phases," Biochemical Journal, 35: 1358 - 1368.

Externa Länkar[redigera | redigera wikitext]