Åkersork
| Åkersork Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 En ung individ. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Överfamilj | Musliknande gnagare Myomorpha |
| Familj | Cricetidae |
| Underfamilj | Sorkar Arvicolinae |
| Släkte | Åkersorkar Microtus |
| Art | Åkersork M. agrestis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Microtus agrestis | |
| Auktor | Linné, 1761 |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Åkersork (Microtus agrestis) är en art i underfamiljen sorkar. Åkersorken är växtätare med ett stort utbredningsområde i Palearktis men dess population kan variera kraftigt över åren. Den placerar boet ovan jord men gräver också gångar under marken.
Utseende[redigera | redigera wikitext]
Åkersorken är 80-135 millimeter lång med en 20-50 millimeter lång svans. Svansen upptar alltså mindre än en tredjedel av kroppslängden. Honor väger upp till 40 gram och hanar upp till 70 gram. Pälsen är gråbrun på ovansidan, ljusare vid sidorna och gråaktig på undersidan. Även fötterna är grå.[2]
Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]
Åkersorken har ett stort utbredningsområde som sträcker sig från Portugal och Spanien i västra Europa och vidare österut till Bajkalsjön och Jakutsk i sydöstra Sibirien.[1] Arten förekommer över hela Storbritannien och merparten av kontinentala Europa men saknas på Island, Irland och i allra sydligaste Europa.[1] Populationen vid Medelhavet kan utgöra en egen art men fler taxonomiska studier krävs för att bekräfta detta.[1] I Norden saknas den bara på Gotland.[3]
Underarterna M. a. levernedii (södra Europa) och M. a. rozianus (norra Portugal) listas ibland som arter.[4]
Sorkpopulationen kan variera kraftigt över åren. I exempelvis Sverige toppas cyklerna ofta vart tredje eller vart fjärde år.[5]
Ekologi[redigera | redigera wikitext]
Habitat[redigera | redigera wikitext]
Åkersorken lever i ett flertal miljöer, i skogstrakter, på skoglösa slätter, stränder, odlad mark och fjällhedar.[4] Den håller gärna till i fuktiga biotoper, även om fuktig miljö inte är ett nödvändigt krav.
Föda[redigera | redigera wikitext]
Sommartid äter åkersorken framför allt gräs och örter. På vintern äter den mest bark och skott på såväl plantor som vuxna träd av främst asp, sälg, rönn och vårtbjörk, men även på tall och contortatall, ibland även på granplantor.[6] Sällan ingår insekter i födan.[4]
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
Den placerar vanligen boet ovan jord och det byggs av gräs, mossa och jord. Boet kompletteras med gångar under jorden.[3]
Åkersorken parar sig i regel mellan april och september och lite tidigare i sydliga trakter. Kullen består ofta av fyra till fem ungar. Kullstorleken blir större längre norrut.[2] Honor kan ha upp till fyra kullar per år. När ungarna föds efter 18 till 22 dagar dräktighet är de nakna, blinda, döva och väger cirka 2,2 g. Efter 12 till 21 dagar slutar honan ge di. Honor blir könsmogna efter ungefär fyra veckor. Honor som föds under våren kan ha en egen kull samma år. De flesta åkersorkar lever maximal 20 månader och bara ett fåtal överlever sin andra vinter. I fångenskap förekommer det individer som levt upp till 39 månader.[4]
Åkersork och människan[redigera | redigera wikitext]
Hot och status[redigera | redigera wikitext]
Det finns inga kända hot mot populationen och populationsutvecklingen anses vara stabil. IUCN listar därför arten som livskraftig (LC).[1]
Namn[redigera | redigera wikitext]
På bygdemålet i Pite älvdal kallas den päråwann[7] och på Skelleftemål bara wann.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e] Kryštufek, B., Vohralík, V., Zima, J. & Zagorodnyuk, I. 2016 Microtus agrestis . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 23 augusti 2019.
- ^ [a b] Nordens däggdjur (2004) s.167-171
- ^ [a b] Dägg-, grod- och kräldjur (1988) s. 272-274
- ^ [a b c d] Wilson, Lacher Jr. & Mittermeier, red (2017). ”Microtus agrestis”. Handbook of the Mammals of the World. "7 - Rodents II". Barcelona: Lynx Edicions. sid. 332–333. ISBN 978-84-16728-04-6
- ^ SkogsEko 2011:2. Skogsstyrelsen
- ^ SkogsEko 2011:2. Skogsstyrelsen.
- ^ PITEMÅL [1]
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- B. Jensen (2004) Nordens däggdjur, andra upplaga , Prisma förlag, ISBN 91-518-4432-X
- Kai Curry-Lindahl (1988) Däggdjur, Groddjur & Kräldjur, Norstedts, ISBN 91-1-864142-3
|