Mongolpipare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Mongolpipare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Charadrius mongolus P4233532.jpg
Adult mongolpipare i sommardräkt
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljPipare
Charadriidae
SläkteStrandpipare
Charadrius
ArtMongolpipare
C. mongolus
Vetenskapligt namn
§ Charadrius mongolus
AuktorPallas, 1776
Underarter
  • C. m. mongolus
  • C. m. atrifrons
  • C. m. pamirensis
  • C. m. stegmanni
  • C. m. schaeferi
Mongolpipare i vinterdräkt
Mongolpipare i vinterdräkt
Hitta fler artiklar om fåglar med

Mongolpipare[2] (Charadrius mongolus) är en asiatisk fågel i familjen pipare,[3] nära släkt med och mycket lik ökenpipare. Den häckar i två olika områden, dels kring Himalaya, dels i nordöstra Sibirien. Vintertid flyttar den till Afrika, södra och sydöstra Asien samt Australien. Tillfälligt påträffas den i Europa, bland annat med åtta säkra fynd i Sverige. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Mongolpiparen är med kroppslängden 17–19 cm något större än större strandpipare, med kraftigare kroppsbyggnad och längre ben och näbb. Benen, ögonen och den dolkformade näbben är i alla dräkter mörka. I sommardräkt är mongolpiparen på översidan gråbrun och på undersidan vit. Hjässa nacke och bröst har en roströd ton. Förutom en svart ögonmask som sträcker sig från tygel till kind är ansiktet vitt ned på strupen. Honans dräkt är lik hanens men mattare i färgerna.[4]

Populationerna skiljer sig något åt, där fåglar häckande kring Himalaya (atrifrons-gruppen, se nedan) jämfört med de östsibiriska fåglarna har något längre näbb och ben samt kortare vingar. I sommardräkt har hanen endast små vita prickar på tygeln och det bruna bröstbandet saknar en övre svart bård.[4]

Mongolpiparen är i alla dräkter mycket lik ökenpiparen, men skiljer sig i kroppsbyggnad och storlek. Dessutom har den annorlunda vit teckning i ansiktet (beroende på underart), tydligare vitt vingband och oftast mörkare ben.[4]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Lätet, som oftast hörs i flykten, är ett mjukt drillande "puriri" eller "prrrp" påminnande om roskarlen, men även vassare "kip-ip" hörs.[5] Spellätet är unikt, ett kort och raspigt läte som i engelsk litteratur återges "trit-it-it-it-turkwheeoo".[6]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Mongolpiparen häckar ovanför trädgränsen i Himalaya och vid kusten i nordöstra Sibirien. Den är en flyttfågel som övervintrar i Östafrika, Sydasien och Australasien. I Europa är mongolpiparen en mycket sällsynt gäst, med bland annat åtta säkra dokumenterade fynd i Sverige till och med 2018.[7] Därutöver sågs ytterligare en individ i Sörböle, Västerbotten 1968 som inte kunde artbestämmas till mongolpipare eller ökenpipare.[8]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Mongolpiparen delas in i två distinkta grupper av fem underarter med följande utbredning:[3]

Släktskap med andra strandpipare[redigera | redigera wikitext]

Mongolpiparen bildar en grupp tillsammans med ökenpipare, kaspisk pipare och orientpipare. DNA-studier visar att de relativt avlägset släkt med typarten i Charadrius, större strandpipare, och det har föreslagits att de istället bör placeras i det egna släktet Eupoda.[9] Än så länge har inte denna nya forskning resulterat i några taxonomiska förändringar.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Mongolpiparen häckar över trädgränsen i bergstrakter upp till hela 5500 meters höjd i Himalaya.[10][11][12] Den bebor öde dalgångar med endast lite växtlighet i bergs- eller tundrabelägna stäppområden, huvudsakligen intill myrar på fuktig men väldränerad mark med grus, sten eller sand. I Sibirien och på Kommendörsöarna häckar den också vid havsnivån bland sanddyner sanddyner och klapperstensstränder utmed kusten.[12] Boet är en uppskrapad grop i marken, ibland i fotspår från boskap eller intill buskar och stora stenar.[12]

Vintertid förekommer den nästan uteslutande utmed kusten på sandstränder, tidvattensslätter och sanddyner.[12][13] Ibland ses den även i mangroveträsk[14] och påträffas födosökande på exponerade korallrev.[15] Mycket sällsynt frekventerar den kustbelägna flygfält[12] och under flyttningen kan den också påträffas utmed sjö- och flodstränder inåt landet,[13][15] eller på odlade fält.[11][16]

Under häckningstid lever mongolpiparen av insekter som skalbaggar, vivlar och fluglarver samt krabbor.[12] Vintertid tar den också insekter och kräftdjur, men även mollusker och havsborstmaskar.[12] Arten är huvudsakligen daglevande, men kan ibland födosöka månklara nätter.[12][10]

Status[redigera | redigera wikitext]

Internationella naturvårdsunionen IUCN betraktar den inte som hotad och placerar den därför i kategorin livskraftig.[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 310 000 och 390 000 individer.[17] Dess populationsutveckling är okänd.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Charadrius mongolus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 140. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0
  6. ^ Message, S. and Taylor, D.W. 2005. Field guide to the waders of Europe, Asia and North America. London: Christopher Helm Publishers.
  7. ^ Mongolpipare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  8. ^ Obestämd mongol-/ökenpipare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  9. ^ Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068. [1]
  10. ^ [a b] Johnsgard, P. A. 1981. The plovers, sandpipers and snipes of the world. University of Nebraska Press, Lincoln, U.S.A. and London.
  11. ^ [a b] Hayman, P.; Marchant, J.; Prater, A. J. 1986. Shorebirds. Croom Helm, London.
  12. ^ [a b c d e f g h] del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  13. ^ [a b] Urban, E.K., Fry, C.H. and Keith, S. 1986. The Birds of Africa, Volume II. Academic Press, London.
  14. ^ National Parks and Wildlife Service. 1999. Species Profile: Charadrius mongolus. Australia.
  15. ^ [a b] Cramp, S.; Simmons, K. E. L. 1983. Handbook of the birds of Europe, the Middle East and Africa. The birds of the western Palearctic vol. III: waders to gulls. Oxford University Press, Oxford.
  16. ^ Grimmett, R.; Inskipp, C.; Inskipp, T. 1998. Birds of the Indian Subcontinent. Christopher Helm, London.
  17. ^ Delany, S. and Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]