Större strandpipare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Större strandpipare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig[2]
Charadrius hiaticula He.jpg
Adult större strandpipare.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljPipare
Charadriidae
SläkteStrandpipare
Charadrius
ArtStörre strandpipare
C. hiaticula
Vetenskapligt namn
§ Charadrius hiaticula
AuktorLinné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Större strandpipare (Charadrius hiaticula) är en fågel som tillhör släktet strandpipare i familjen pipare.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Större strandpiparen häckar i norra Eurasien och nordöstra Kanada. Merparten är flyttfåglar och vintertid förekommer den i södra Europa, Afrika, vid Indiska oceanen, i sydvästra Asien och i Japan.[3]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Större strandpipare brukar delas in i två till tre underarter:[3]

Vissa anser att taxonet psammodromus, som häckar på Island, Grönland och i nordöstra Kanada, borde behandlas som en egen underart. Underarterna häckar med varandra i gränsområdena.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar båda underarterna, C. h. tundrae i fjällen och Norrlands inland, och C. h. hiaticula längs kusterna.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

En juvenil större strandpipare

Den större strandpiparen är mycket lik sin släkting mindre strandpipare, men är förstås större. En adult större strandpipare är 17-19,5 centimeter lång, har ett vingspann på 35–41 centimeter och väger 40–80 gram.

Ryggen är gråbrun och undersidan vit. Den korta näbben är mörk framtill och gul baktill. Benen är gulaktigt färgade och ögonen svarta. Den främre delen av huvudet är svart-vitt tecknad. Den har också ett bred svart halsring. Till skillnad från mindre strandpiparen har större strandpiparen vitt vingband, som man tydligt kan se i flykten. Hanar och honor har samma färgning.

Nominatformen C. h. hiaticula är större och blekare än C. h. tundrae . Underarten psammodromus är färg- och storleksmässigt en mellanform.

Lock- och varningslätet är ett tvåstavigt "tu-ipp".

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

En hane uppvaktar en hona under häckningssäsongen.
Bo med ägg av större strandpipare.

Större strandpipare häckar huvudsakligen vid karga, vegetationslösa havskuster men i fjälltrakter häckar de även vid vattensamlingar i inlandet.

Större strandpiparen blir könsmogen efter ett år och häckar från maj till augusti. Boet är en grop på marken med små stenar runt. Honan lägger fyra sandfärgade, mörkfläckiga ägg som ruvas av båda föräldrarna i 23 till 25 dagar tills de kläcks. Efter tre till fyra veckor är ungfåglarna flygfärdiga. Om en inkräktare hotar att angripa boet lockar föräldrarna den i en annan riktning för att skydda ungarna.

Större strandpiparen livnär sig av maskar, snäckor, kräftdjur, spindlar, insekter och deras larver. Den kan bli upp till 11–12 år gammal.

Större strandpipare och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till cirka 415.000-1,4 miljoner individer.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Större strandpipare kallades förr i Skåne för sandrulling eller gryll. Andra föråldrade namn är tilla eller tillika. På samiska heter den bovedak.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Sandregenpfeifer, 6 september 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Charadrius hiaticula Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Artdatabankens rödlista 2015 PDF
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Sven Nilsson (1858) Foglarna

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 170. ISBN 91-1-913142-9 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]