Nils Adam Bielke
| Nils Adam Bielke | |
 Nils Adam Bielke | |
| Född | Nils Adam Bielke 30 januari 1724 |
|---|---|
| Död | 20 juni 1792 (68 år) |
| Nationalitet | Svensk |
| Yrke/uppdrag | Landshövding |
Nils Adam Bielke, född den 30 januari 1724, död 20 juni 1792, var en svensk greve och riksråd.
Biografi
Nils Adam Bielke var son till greve Ture Gabriel Bielke och grevinnan Charlotta Christina Piper. Han var dotterson till Christina Piper, och växte upp hos sin mormor efter moderns död.[1]
Efter att ha tjänstgjort vid kansliet anställdes Bielke som underguvernör för den blivande kungen Gustav III. På denna plats förvärvade sig Bielke både prinsens kärlek och föräldrarnas välvillja. Efter det misslyckade revolutionsförsöket 1756 blev dock ständerna angelägna att tronföljaren skulle vara omgiven av personer som tänkte på samma sätt som det härskande partiet och värnade om dess statsrättsteorier. Detta ledde till att Bielke avskedades, men fick behålla lönen som pension.
Bielke utnämndes år 1761 till landshövding i Nyköpings län. Där utvecklade han en kraftfull och ändamålsenlig verksamhet, befordrade näringarna och uppmuntrade jordbruket, för vilket ändamål han själv uppträdde som författare till några mindre skrifter i statistik och lanthushållning.
Hans nära förbindelse med konungafamiljen gjorde dess politik till hans, och på så sätt kom han att vid riksdagarna under frihetstidens sista skede kämpa i ett partis leder, mot vilket fadern fört en livslång fejd. Hans kamp ledde till att det segrande hattpartiet upphöjde honom till riksråd 1769. Han förlorade dock sin plats vid partiets fall i maj 1772, men återfick den efter Gustav III:s statskupp.
Bielke blev år 1782 förordnad att utöver det vara president i bergskollegium. Det var ett nytt och för honom nästan okänt verksamhetsfält, med vars förhållanden han dock inom kort gjorde sig förtrogen och inom vars olika grenar han utövade en jäktad verksamhet. Han företog vidsträckta resor till landets alla bergverk, höll noggrann tillsyn om bergsstatens ämbete- och tjänstemän och var den som först framställde förslaget om och genomdrev anläggningen av Älvdalens porfyrverk, vilken genomfördes av mekanikern Erik Hagström. Bielke invaldes 1774 som ledamot nummer 206 av Kungliga Vetenskapsakademien.
Han nedlade sina ämbeten 1790 och tillbringade de återstående levnadsåren på sina egendomar Sturefors och Tureholm. Häftigt uppskakad vid underrättelsen om Gustav III:s mord skyndade han till Stockholm, men ådrog sig där en förkylning, som slutade hans dagar några månader senare.
Bielkes första giftermål skedde år 1757 med grevinnan Ulrika Eleonora von Düben. Andra gången gifte han sig 1759 med friherrinnan Fredrika Eleonora von Düben, vilken gjorde sig bemärkt som skicklig målare och för sin talang invaldes till ledamot av Målareakademien. Tillsammans fick de sonen Gustaf Thure Bielke.
Se även
Källor
Noter
- ^ Norrhem, Svante, Christina och Carl Piper: en biografi, Historiska media, Lund, 2010
| ||||||||
|