Nils Almlöf

Från Wikipedia
Version från den 17 juni 2016 kl. 14.47 av Bulver (Diskussion | Bidrag) (Lagt till illustration)
Nils Almlöf
Nils Almlöf, cirka 1866.
Nils Almlöf, cirka 1866.
FöddNils Wilhelm Almlöf
24 mars 1799
Sverige Stockholm, Sverige
Död27 februari 1875 (75 år)
MakaBrita Catharina Cederberg
Charlotta Almlöf

Nils Wilhelm Almlöf, född den 24 mars 1799, död den 27 februari 1875, var en svensk skådespelare, omtalad som en av de främsta under 1800-talet.

Biografi

Barn till hovtjänaren Nils Almlöf avbröt han sina medicinstudier för att studera sång under Craelius på Kungliga Operan 1818, och fick sitt genombrott som Leicester i Maria Stuart 1821. Han var anställd vid Dramaten i Stockholm i sextio år och betraktades även utomlands som en av Sveriges främsta skådespelare; då han gjorde en studieresa till Paris 1829 kallades han "den svenske Talma". Åren 1834–1840 var han lärare i deklamation vid Dramatens elevskola. Almlöf och hans andra fru Charlotte nämns, med andra skådespelare som Elise Hwasser, som vänner till Karl XV, särskilt under dennes tid som prinsregent 1857–59, då de ofta inbjöds till hans bollspel.

Han var främst tragediskådespelare. Bland hans roller nämns: Othello, Sulla, Wallenstein, Fiesco, Marino Faliero, Herrman von Unna, Falkland, Shakespeare, Salvator Rosa, Hugo i »Skulden», Frans Moor i »Röfvarbandet», Jaromir i »Stamfrun», Don Silva i »Hernani», Filip den andre i »Don Carlos», Leon i »Slottet Montenero», Don Cæsar i »Amanda», Bolingbroke i »Ett glas vatten», Ministern i »Förtalet», och Markisen i »En fattig ädling».

Som förste svenske skådespelare tilldelades han 2 november 1858, på fyrtioårsdagen för sitt inträde vid teatern, Vasaorden.[1]

Almlöf var först gift med skådespelaren Brita Catharina Cederberg, svägerska till Isaac de Broen, och sedan med sin kollega Charlotta Almlöf. Hans son, Knut Almlöf, blev också en mycket uppmärksammad skådespelare. Nils Wilhelm Almlöf är begravd på Stockholms norra begravningsplats.[2]

Rollporträtt


Teater

Roller

Referenser

Noter

  1. ^ ”Dödsruna”. Dagens Nyheter: s. 1. 1 mars 1875. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1875-03-01/3097/1. Läst 30 juli 2015. 
  2. ^ Karl-Axel Björnberg: Kungliga och Norra begravningsplatserna (Bäckströms förlag 1998) sid.69 ISBN 91-88016-69-2
  3. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 3. 24 april 1871. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1871-04-24/1928/3. Läst 6 augusti 2015. 

Externa länkar