Nord-Pas-de-Calais gruvområde

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Localisation - bassin houiller du Nord-Pas-de-Calais.svg

Nord-Pas-de-Calais gruvområde (franska: Bassin minier du Nord-Pas-de-Calais)[a] är ett område som starkt påverkats ekonomiskt, socialt, ekologiskt och kulturellt genom den intensiva expoateringen av kolfyndigheterna i området. Området utgör den västra delen av ett mer vidsträckt gruvområde som sträcker sig bortom gränsen mellan Belgien och Frankrike längs floderna Sambre och Meuse. Den 30 juni 2012 blev gruvområdet ett världsarv.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första kolhällen upptäcktes i Boulogne år 1660, och den första gruvan öppnades av Cavrel av Tagny 1692, men kom att överges året därpå. Därför finns en mängd relativt små stenkolsgruvor på denna gruvplats i Boulogne som sträcker sig några få kvadratkilometer. Av dessa fanns på 1900-talet en handfull kvar.

Stenkolet kom därför första att på allvar exploateras i Pas-de-Calais. I slutet av 1710-talet börjar kolfyndigheterna utforskas i departementet Nord: 1716 går Nicolas Desaubois samman med Jean-Jacques Desandrouin och hans bror Jean-Pierre Desandrouin, Jacques Richard och Pierre Taffin. De öppnar utan någon framgång snabbt översvämmande stenkolsgruvor, tills man hittar ett ungefär fyra meter tjockt kolskikt vid Jeanne Colardgruvan den 3 februari 1720. Också denna gruvgrop översvämmas vid slutet av året och kunde inte återställas, men man har nu förstått att det finns en mängd stenkol i Fresnes-sur-Escaut. Gruvöppningar avlöser varandra, men framgången dröjer fram till 24 juni 1734, när bituminöst kol hittas i en gruva i Anzin. Försök görs sedan för att kumma åt rikedomen, till slut lyckas Emmanuel de Croy-Solre förena de olika intressenterna den 17 november 1757 och företaget Compagnie des mines d'Anzin grundas. Företaget expanderar sedan snabbt. Parallellt med detta växer en mängd andra företag upp, ett av dem är Compagnie des mines d'Aniche som natten mellan den 11 och 12 september 1778 hittar kol i fosse Sainte-Catherine - Saint-Mathias.

Trettiofyra representativa vyer av byggnader och landskap för gruvdrift : skolor, kyrkor, gruvarbetarbostäder, slott, stora kontor, bevarade gruvor, gruvlavar, slagghögar, sjöar...
Gruvområdets skiftande arkitektur och kulturlandskap.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Det finns flera beteckningar för området här används det vanligaste som används som namn på världsarvet.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Sites in Iran, Malaysia, Canada, Slovenia, Spain, Germany, Portugal and France on UNESCO’s World Heritage List” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/news/900. Läst 2 juli 2012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]