Nummerskiva

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
LM Ericssons första bakelittelefon från 1931 med fingerskiva i metall.

Nummerskiva eller fingerskiva finns på telefoner av äldre typ, och var vanliga fram till ungefär 1990, då de alltmer började ersättas av knapptelefoner, vilka blivit allt vanligare sedan 1970-talet.

Fingerskiva fram.jpg
Fingerskiva bak.jpg

Fingerskivan var en amerikansk uppfinning från 1896. Den möjliggjorde automatiseringen av telefontrafiken. I USA infördes det kring år 1900, i Europa omkring 1910 (bland annat i München) och i Sverige dröjde det ända till 1920-talet, innan automatiseringen inleddes och på landsbygden tog det ännu längre tid.

En fingerskiva har 10 hål och varje hål har också en siffra. För att ringa stoppar man in fingret i ett hål och vrider fingerskivan tills det tar stopp, därefter släpper man fingerskivan som återgår till sitt ursprungliga läge med hjälp av ett fjäderverk. Två kontakttungor påverkas av ett hjul med blad eller taggar, och på så sätt genereras ett antal elektriska impulser som räknas av telefonväxeln. Normalt genereras lika många impulser som antalet hål man drar. I de flesta länder i världen brukar fingerskivorna ha siffran 1 först och därefter siffran 2 och vidare uppåt, vilket genererar lika många impulser. Den sista siffran brukar vara siffran 0 som alltså då kommer efter siffran 9.

I Sverige är fingerskivorna lite annorlunda. Där finns siffran 0 först och siffran 9 är sist, och en impuls motsvarar alltså siffran 0 och tio impulser siffran 9.

Se även[redigera | redigera wikitext]