Otoakustiska emissioner (OAE)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Otoakustiska emissioner är svaga ljud som kan registreras i hörselgången och anses återspegla ett biologiskt aktivt inneröra (cochlea). Registrering av otoakustiska emissioner används ofta som ett test för hörselscreening. Sedan 2005 erbjuds alla nyfödda barn i Sverige denna typ av hörselscreeningtest redan på BB. Syftet med hörselscreening för nyfödda är att så tidigt som möjligt upptäcka hörselskador hos barn och så snabbt som möjligt initiera habiliterande åtgärder för att främja barnens tal- och språkutveckling.

Otoakustiska emissioner påvisades och uppmättes första gången 1978 av David Kemp och ledde till en omfattande förändring inom hörselforskning och klinisk audiologi och även förändrade hur vår förståelse för hur innerörat fungerar. Emissionerna kallas ibland också för cochleära emissioner eller cochleära ekon (Kemp´s echoes).


Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I mer än 200 år har man vetat att innerörat (cochlea) omvandlar ljudvågor till nervimpulser som leds via hörselnerven upp till hjärnan. Många teorier om hur innerörat fungerar har förekommit. Von Békésy etablerade under 1940-talet teorin om innerörat som ett mekaniskt passivt och linjärt system med en vandrade våg över basilarmembranet.

Metod[redigera | redigera wikitext]

Metoden vid registrering av otoakustiska emissioner är enkel. Testutföraren placerar en prob/propp innehållande en ljudgivare och mikrofon i hörselgången. Vid registrering av spontana emissioner tillförs inget yttre ljud utan örats spontana ljudaktivitet registreras. Vid registrering av framkallade emissioner skickar ljudgivaren ut stimuli i form av klickljud eller två rena toner som via hörselgång och mellanöra sätter innerörats hårceller i rörelse. Dessa rörelser skapar i sin tur ett "eko" som transporteras tillbaka till hörselgången och kan registreras av mikrofonen i mätproben. Resultatet vid hörselscreening registreras som godkänt eller icke godkänt.

Om hörselmätningen inte är godkänd kan hörseln ändå vara normal. Fosterfett, fostervatten eller vätska i öronen påverkar testresultatet. Vid ej godkända svar görs testet om.

Hos 1-2 av 1000 nyfödda barn finner man en hörselnedsättning. Dessa barn följs upp av hörselklinik.

Klassificeringar av otoakustiska emissioner[redigera | redigera wikitext]

Otoakustiska emissioner kan mätas i hörselgången utan tillförsel av yttre stimuli som spontana emissioner (spontanousley evoked otoacoustic emissions, SOAE) eller framkallas av ett akustiskt stimuli (evoked otoacoustic emissions, EOAE). EOAE i sin tur delas i olika kategorier beroende på vilken typ av stimuli som använts:

  • TEOAE (transient evoked otoacoustic emissions)
  • DPOAE (distortion product otoacoustic emissions)
  • SFOAE (stimulus frequency otoacoustic emissions)

Spontana, transienta och distorsionsproduktsemissioner används i Sverige ofta kliniskt. SFOAE är ett svar från innerörat vid samma frekvens som den kontinuerliga ton som utgör stimuli. Detta är dock svårt att mäta och förenat med en komplicerad och en kommersiellt användbar mätutrustning för detta saknas.

Spontana otoakustiska emissioner (SOAE)[redigera | redigera wikitext]

SOAE är ljud som kan registreras i hörselgången utan tillförsel av yttre akustiskt stimuli. SOAE kan registreras hos ca 30 - 50 % av alla personer med normal hörsel (~30 % hos män och ~50 % hos kvinnor). Prevalensen av SOAE hos personer över 50 år är markant reducerad.

Transienta otoakustiska emissioner (TEOAE)[redigera | redigera wikitext]

TEOAE används vid den nationella hörselscreeningen i Sverige. Transient evoked otoacoustic emissions kan mätas upp i hörselgången som ett svar på transient klickljudssimuli och visar ett svar från innerörat efter tillförsel av stimuli. Klicket är den mest använda typen av stimuli då klickets energi sträcker över ett brett frekvensområde. Svaret börjar mätas efter 3 ms och mäts till 20,5 ms efter stimuli presenterats. TEOAE kan registreras hos i stort sett alla personer med normal hörsel och påvisar en normal funktion i de yttre hårcellerna i innerörat. OAEs finns hos 96-100 % av normalhörande öron och är frånvarande vid en hörselnedsättning större än 25-35 dB HL.

Distorsionsprodukt emissioner (DPOAE)[redigera | redigera wikitext]

DPOAE är svar i form av intermodulationsprodukter som bildas när örat utsätts för två sinustoner (primärtoner), f_1 och f_2, samtidigt där tonerna har olika frekvens och olika intensitet (vanligen 65 - 55 dBSPL eller 65 för båda). Förhållandet mellan tonerna är (f_1\mbox{ }:\mbox{ }f_2) där f_1 har lägre frekvens än f_2 och f_1 är starkare i ljudnivå än f_2. Den primära distorsionsprodukten efter stimuli ses vid frekvensen (f_{dp}) relaterat matematiskt till primärtonerna. De två mest framträdande ses vid f_{dp}=2f_1-f_2 (vanligast vid hörselscreening) och f_{dp}=f_2-f_1.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Läs även[redigera | redigera wikitext]

  • M.S. Robinette and T.J. Glattke (eds., 2007). Otoacoustic Emissions: Clinical Applications, third edition (Thieme).
  • G.A. Manley, R.R. Fay, and A.N. Popper (eds., 2008). Active Processes and Otoacoustic Emissions (Springer Handbook of Auditory Research, vol. 30).

Se även[redigera | redigera wikitext]