Hoppa till innehållet

Ove Borgvall

Från Wikipedia

Oskar Vilhelm (Ove) Borgvall, född 10 januari 1893 i Göteborg, död 1 mars 1981 i Skärholmens församling,[1] var en svensk författare.[2]

Han avlade studentexamen 1911, studerade vid Göteborgs högskola 1911–1914 (bland annat nordiska språk[3]) och avlade reservofficersexamen 1916.[2] Han hade ingen enhetlig yrkeskarriär, utan hade växlande anställningar, yrkestitlar, och egna rörelser, bland annat inom släktforskning och släktnamnsbytesrådgivning.[2][4][3]

Författarskap

[redigera | redigera wikitext]

Hans första bok Farser i Poppelstad väckte ej uppmärksamhet. Diktsamlingen Det blommar i blåsten fick god kritik av Anders Österling i Svenska Dagbladet.[5] Han fann i diktsamlingen ”originella motiv och orädd språkinstinkt” samt ”bravu och fyndighet”.[5] Georg Svensson i Bonniers litterära magasin var oförstående inför det mesta i diktsamlingen, men medgav att Ove Borgvalls vers har force, och rinner med ett starkt, mörkt flöde, i vilket då och då en överraskande och åskådlig bild glimmar till; George Svensson sade sig stundom ”bli berusad av ordflödet och ryckas med utan att fråga efter vart det bär hän”.[6]

Ove Borgvalls poesi kännetecknas av västsvenska dialektala och gammalmodiga ord, och motiv från allmogeliv och ur hembygdslitteratur, vilket Anders Österling fann vara en styrka och Georg Svensson en svaghet.[5][6] Både Anders Österling Georg Svensson anmärkte på överraskande moderna inslag, ”mitt uppe i denna hemmagjorda gammalsvenskhet”, som en dikt om Vladimir Lenin.[5][6]

Sten Selander menade att Ove Borgvalls dikter representerade något nytt i svensk lyrik: en politisk och social demokratism och radikalism, som bottnar i svenska bönders sekelgamla avoghet mot herreklassen, snarare än marxistisk socialism.[7] Ove Borgvall bruste dock i konstnärligt omdöme, menade Sten Selander, men om Ove Borgvall skaffade sig aktning för det poetiska hantverket bleve han en förstklassig lyriker.[7]

Ännu på 1960‑talet uppmärksammades hans dikter: några av dem medtogs och översattes till franska av Frédéric Durrant i hans antologi med svensk lyrik, Suède moderne, terre de poésie från 1962.[8] Senare har Mats Jansson kallat Det blommar i blåsten ”bortglömd”.[9]

Ove Borgvall hjälpte som spökskrivare Kurt Haijby att skriva boken Patrik Kajson går igen, och vittnade i Haijbymålet 1953.[10][4] Han är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.[11]

  • Farser i Poppelstad. Genrebilder med musik. Svenska andelsförlaget, Stockholm 1926.
  • Det blommar i blåsten. Albert Bonniers förlag, Stockholm 1932.
  • Patrik Kajson går igen (som spökskrivare med Kurt Haijby 1947)
  • Svenskt författarlexikon [2]
  • Karl Wallén, Västgötar i Stockholm [3]
  • Recension i Nya Argus nummer 12, 1932, ”Vers och prosa från Sverige”.
  1. ^ Dagens Nyheter, 1981-03-25, s. 28.
  2. ^ [a b c] Karl Wallén, Västgötar i Stockholm. Malmö 1943. Sidan 103. [1]
  3. ^ [a b] Malice, ”Namnbytesexpert trött på yrket, ortnamnsprincipen står i vägen.”, Dagens Nyheter 4 maj 1948. Sidan 9.
  4. ^ [a b] Onödigt att träla, ingen törs röra mig” Haijby betalade för Ny Dag‑artikel hävdar nytt vittne. Dagens Nyheter 22 februari 1953. Sidorna 1 och 15.
  5. ^ [a b c d] Anders Österling (7 maj 1932). ”Ny lyrik” (på svenska). Svenska Dagbladet: s. 9. Läst 11 februari 2019. 
  6. ^ [a b c] Georg Svensson (1932). Georg Svensson. red. ”Vårens poeter” (på svenska). Bonniers litterära magasin (Stockholm: Bonniers) 1 (4): sid. 56. https://runeberg.org/blm/1932/0305.html. Läst 11 februari 2019. 
  7. ^ [a b] Sten Selander, ”Lyriska debutanter”, Dagens Nyheter 6 juni 1932. Sidan 4.
  8. ^ Bengt Holmqvist, ”Vår andes stämma i Caen”, Dagens Nyheter 31 maj 1963. Sidan 4.
  9. ^ Mats Jansson (2017). ”Från periferi till centrum. Om kritikermottagandet av Gunnar Ekelöfs sent på jorden. Litteraturbanken. https://litteraturbanken.se/presentationer/specialomraden/Spj_Jansson.html. Läst 11 februari 2019. 
  10. ^ Göran Söderström, ”Kejne- och Haijbyaffärerna” i Martin Andreasson (redaktör) Homo i folkhemmet: Homo­ och bisexuella i Sverige 1950–2000. Göteborg 2000.
  11. ^ SvenskaGravar