Patronatsrätt

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Patronatsrätt (latin: ius patronatus) innebär en rätt för privatperson (patronus) att tillsätta präster och ibland andra församlingstjänster.[1]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Patronus var vanligen en adlig ägare till en sätesgård inom församlingen. I gengäld hade denne åtagit sig ekonomiska förpliktelser för kyrkobyggnaden, prästgården eller annan kyrklig egendom. Pastorat som tillsattes på detta sätt kallades patronella pastorat.[2]

Tillsättningsförfarandet hade sina rötter i medeltidens egenkyrkoväsen, då en privatperson kunde ha byggt och ägde en kyrka. Saken är också fastslagen i den kanoniska rätten på 1100-talet. Enligt 1612 och 1617 års svenska adelsprivilegier hade ridderskapet och adeln patronatsrätt i de församlingar där de var bosatta och alltså befogenhet att tillsätta kyrkoherde. Denna rätt begränsades dock kraftigt av 1686 års kyrkolag och istället skulle patronatsrätt grundas på ekonomiska uppoffringar av patronus eller dess förfäder för sockenkyrka eller prästgård. Många patronella pastorat drogs in under reduktionen. Betydligt vanligare var konsistoriella och regala pastorat. 1810 öppnades patronatsrätten upp åt ofrälse och bolag.[2][3]

Patronatsrätten var knuten till jordägandet och i takt med näringsväsendets modernisering övergick flera till aktiebolag (totalt 15 stycken). Patronatsrätten började framstå som alltmer orimlig och förlegad. Genom 1910 års lag om prästval uppmjukades patronatsrätten och slutligen avskaffades den helt i Sverige den 1 januari 1922, enligt lagen av den 3 juni 1921. Vid avskaffandet fanns det ett 80-tal patronatsrättigheter i Sverige.[2][3]

I vissa pastorat, kallade alternativt patronella pastorat, utövades patronatsrätten växelvis av en patronus och genom prästval (alternativt patronellt-konsistoriella pastorat) eller växelvis av patronus och genom Kungl. Maj:ts utnämning (alternativt patronellt-regala pastorat). Det kunde uppstå när ett pastorat hade sammanslagits med ett annat pastorat. Patronatsrätten kunde också delas mellan olika innehavare på grund av liknande omständigheter.[2][3]

Även andra prästtjänster, såsom en tjänst som komminister i en församling inom ett större pastorat, kunde höra till de tjänster som tillsattes genom patronatsrätt. Ett exempel på det var Nedre Ulleruds socken, som tillhörde Stora Kils pastorat under 1800-talet fram till i början av 1900-talet. Där utsågs församlingens komminister av ägaren till Katrineberg inom socknen. Så var det i princip ända fram till 1927, då församlingen blev ett eget pastorat och den siste komministern slutade på sin post. De sista 50 åren hade denna rätt utövats av Mölnbackabolaget, som då var ägare.[4] Stora Kils pastorat i sig var ett prebendepastorat åt biskopen i Karlstad.[5]

En alltjämt kvarlevande patronatsrätt innehas av den äldste manlige medlemmen av grevliga ätten Mörner af Morlanda, som är patronus för den Skytteanska professuren i statskunskap och vältalighet vid Uppsala universitet. Denne äger alltså rätt att, efter samråd med universitetet, utnämna innehavaren av professuren.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Se artikel i SAOB.
  2. ^ [a b c d] Pastorat i Nordisk familjebok (första upplagan, 1888).
  3. ^ [a b c] Artikeln Patronatsrätt i Svensk uppslagsbok (andra upplagan, 1947–1955), band 22, spalterna 591-592.
  4. ^ Se sidan 170 i Bevarandeplan för Nedre Ulleruds kyrkogård (pdf-fil) från Svenska kyrkan.
  5. ^ Kil i Nordisk familjebok (första upplagan, 1884).

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]