Patronatsrätt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Patronatsrätt (latin: jus patronatus) innebär en rätt för privatperson (patronus) att tillsätta präster och ibland andra församlingstjänster.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Patronus var vanligen en adlig ägare till en sätesgård inom församlingen. I gengäld hade denne åtagit sig ekonomiska förpliktelser för kyrkobyggnaden, prästgården eller annan kyrklig egendom. Pastorat som tillsattes på detta sätt kallades patronella pastorat. För Skåne, Halland och Blekinge samt Bohuslän före 1658, se patronatsret.

Tillsättningsförfarandet hade sina rötter i medeltidens egenkyrkoväsen, då en privatperson kunde ha byggt och ägde en kyrka. Saken är också fastslagen i den kanoniska rätten på 1100-talet. Enligt 1612 och 1617 års svenska adelsprivilegier hade ridderskapet och adeln patronatsrätt i de församlingar där de var bosatta och alltså befogenheten att tillsätta kyrkoherde. Denna rätt begränsades dock kraftigt av 1686 års kyrkolag och istället skulle patronatsrätt grundas på ekonomiska uppoffringar av patronus eller dess förfäder för sockenkyrka eller prästgård. Många patronella pastorat drogs in under reduktionen. 1810 öppnades patronatsrätten upp åt ofrälse och bolag.[1]

Patronatsrätten var knuten till jordägandet och i takt med näringsväsendets modernisering övergick flera till aktiebolag (totalt 15 stycken). Patronatsrätten började framstå som alltmer orimlig och förlegad. Genom 1910 års lag om prästval uppmjukades patronatsrätten och slutligen avskaffades den helt i Sverige den 1 januari 1922, enligt lagen den 3 juni 1921. Vid avskaffandet fanns det 120 patronatsrättigheter i Sverige.[1]

I vissa pastorat kallade alternativt patronella pastorat utövades patronatsrätten växelvis av en patronus samt prästval eller Kungl. Maj:ts utnämning.[1]

En alltjämt kvarlevande patronatsrätt innehas av den äldste manliga medlemmen av grevliga ätten Mörner af Morlanda, som är patronus för den Skytteanska professuren i statskunskap och vältalighet vid Uppsala universitet. Denne äger alltså rätt att, efter samråd med universitetet, utnämna innehavaren av professuren.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Göran Inger, "Den kyrkliga patronatsrätten i Sverige" i boken Klient och patron utg. av Magnus von Platen, 1988
  • Oloph Bexell, "Prästutbildning, prästtjänster och prästrerlig befordran i äldre tid" i boken Strängnäs stifts herdaminne band 4, 1995
  • Barbro Lewin, Johan Skytte och de skytteanska professurerna. (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen 100.) Uppsala 1985.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Svensk uppslagsbok: Band 22, sida 591-592: Patronatsrätt