Paveway

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
En pilot inspekterar en bomb av typen Paveway II (antagligen en GBU-12D) ombord på USS Abraham Lincoln.
En GBU-24 träffar marken under en provfällning i man 2006.

Paveway är en familj av laserstyrda flygbomber tillverkade i USA. Den första generationen Paveway-bomber konstruerades av Texas Instruments under Vietnamkriget. Systemet består av en målsökare med styrfenor som monteras i nosen av en vanlig flygbomb eller en klusterbomb samt fenor som monteras i stjärten. Paveway-systemet har genomgått flera utvecklingsfaser under 1970- och 1980-talen. Paveway II och III används fortfarande av amerikanska flygvapnet och flera andra västerländska flygvapen, men har under 2010-talet allt mer börjat ersättas av den GPS-styrda JDAM.

Paveway I[redigera | redigera wikitext]

I april 1965 genomfördes den första fällningen av en laserstyrd bomb vid Eglin AFB i Valparaiso, Florida. Bomben kallades BOLT-117 (BOLT = BOmb, Laser, Terminal guidance) och var baserad på en M117 340 kg sprängbomb. Systemet tillät inte bara precisionsbombning av dittills ouppnådd noggrannhet, det gjorde det även möjligt att bekämpa mål på avstånd med hjälp av kastbombning. Texas Instruments utvecklade en serie målsökare för flera olika bomber som togs i tjänst under namnet Paveway (efter 1971 Paveway I). De användes i strid första gången 1968.

Beteckning Bomb Modifiering
GBU-1 M117 (340 kg sprängbomb) KMU-342
GBU-2 CBU-75 (907 kg klusterbomb) KMU-421
GBU-3 CBU-74 (340 kg klusterbomb) KMU-422
GBU-5 CBU-100 (222 kg klusterbomb) KMU-420
GBU-6 CBU-79 (klusterbomb) KMU-351
GBU-7 CBU-80 (klusterbomb) KMU-351
GBU-10 Mark 84 (907 kg sprängbomb) KMU-351
GBU-11 M118 (1360 kg sprängbomb) KMU-370
GBU-12 Mark 82 (227 kg sprängbomb) KMU-388

GBU-2, GBU-10 och GBU-12 fanns i två versioner med små eller stora fenor. De stora fenorna gav bomberna längre räckvidd, men begränsade vapenbärarens maxhastighet.

Paveway II[redigera | redigera wikitext]

Den första generationens Paveway-bomber visade sig under senare delen av Vietnamkriget vara mycket lyckade. Under 1970-talet påbörjades utvecklingen av nästa generation Paveway-bomber. Dels fick bomberna en ny digital målsökare som var betydligt billigare att tillverka, dels fick bomberna en ny stjärt med utfällbara fenor vilket kombinerade fördelarna med stora och små fenor. Man delade också upp konverteringssatsen (KMU) i två delar; dels stjärtpartiet (MXU) och dels styrenheten (MAU). De första testerna genomfördes 1974 och serieproduktionen startade 1977.

Beteckning Bomb Styrenhet Fenpaket
GBU-10E Mark 84 (907 kg sprängbomb) MAU-169E MXU-651
GBU-10J BLU-109 (874 kg minbomb) MAU-169E MXU-651
GBU-12D Mark 82 (227 kg sprängbomb) MAU-169E MXU-650
GBU-16B Mark 83 (454 kg sprängbomb) MAU-169E MXU-667
GBU-17 HSM (Hard Structure Munition)
GBU-48 Mark 83 (454 kg sprängbomb) MAU-169K MXU-667
GBU-49 Mark 82 (227 kg sprängbomb) MAU-169K MXU-650
GBU-50 Mark 84 (907 kg sprängbomb) MAU-169K MXU-651
GBU-51 BLU-126 (227 kg betongbomb) MAU-169E MXU-650

MAU-169E är en direkt ersättare för de äldre styrenheterna från Paveway I-serien medan MAU-169K har en modul för tröghets- och GPS-navigering som gör att bomben fortsätter mot målet även om laserstrålen skulle försvinna.

Paveway III[redigera | redigera wikitext]

Även om en stor fördel med laserstyrningen var det säkerhetsavstånd som kastbombning innebar så innebar kastbombning med Paveway I- och II-bomberna ett stort problem; Så fort målsökaren låst på målet så började den styra bomben direkt mot målet. Det gjorde att kastbanan blev betydligt kortare än vad den annars hade blivit. För att ge bomberna längre räckvidd utvecklade Raytheon under 1980-talet en ny generation laserstyrda bomber kallade Paveway III. Dessa hade en autopilot som styrde bomben fram till målområdet där lasersökaren tog över. Autopiloten använde också progressiva roderutslag för styrning i stället för den "allt eller inget" som lasermålsökaren använde. Det gav bomberna en räckvidd på upp till 18 km om de släpptes på låg höjd samt upp till 30 km från hög höjd. Paveway III var dock betydligt dyrare vilket gjorde att Paveway II fortsatte att användas parallellt.

Beteckning Bomb Styrenhet Fenpaket
GBU-21 HSM (Hard Structure Munition)
GBU-22 Mark 82 (227 kg sprängbomb) BSU-82
GBU-24 Mark 84 (907 kg sprängbomb) WGU-12 BSU-84
GBU-24A BLU-109 (874 kg minbomb) WGU-12 BSU-84
GBU-24B BLU-109 (874 kg minbomb) WGU-39 BSU-84
GBU-24C BLU-116 (874 kg minbomb) WGU-12 BSU-84
GBU-24F BLU-116 (874 kg minbomb) WGU-39 BSU-84
GBU-27A BLU-109 (874 kg minbomb) WGU-39 BSU-88
GBU-27B BLU-116 (874 kg minbomb) WGU-39 BSU-88
GBU-28A BLU-113 (2132 kg djuppenetrerade minbomb) WGU-36 BSG-92A
GBU-28C BLU-122 (2268 kg djuppenetrerade minbomb) WGU-36 BSG-92B

WGU-12 är den ursprungliga styrenheten med autopilot medan WGU-39 har en modul för tröghets- och GPS-navigering som gör att bomben fortsätter mot målet även om laserstrålen skulle försvinna. Dessutom finns styrenheten WGU-43 för exportkunder. BSU-88 är ett fenpaket med mindre fenor som togs fram för att passa i bombutrymmet på Lockheed F-117 Nighthawk.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]