Visa källa för Persiska riket

{{Irans historia}}
Det '''persiska riket''' är historikernas namn på de [[akemeniderna|akemenidiska]], [[partherna|parthiska]] och [[sasaniderna|sasanidiska]] dynastiernas välden.<ref>{{NE |titel=uppslagsverk/encyklopedi/lång/iran/historia|namn=Iran: Historia |hämtdatum=2019-12-13}}</ref> Det persiska riket sträckte sig på sina höjdpunkter från [[Indus]] i öster till [[Balkan]] och [[Libyen]] i väster, [[Kaukasien]] och [[Centralasien]] i norr till [[Abessinien]] i söder. Mellan cirka 550 och 330 f.Kr. var det persiska riket världens främsta politiska och militära [[stormakt]].<ref>{{bokref|språk=svenska|författare=[[Ashk Dahlén]] (red.)|titel=Antikens Persien|utgivare=H:ström|utgivningsort=Umeå|år=2016|id={{ISBN|978-91-7327-220-9}}}}</ref>

== Historia ==
=== Akemenidiska riket (550–330 f.Kr.)  ===
{{Huvudartikel|Akemenider}}

Den äldsta kända källan som omnämner perserna är en [[Assyrien|assyrisk]] inskrift från cirka [[844 f.Kr.]], som omnämner dem som ''Parsu'' (Parsuash, Parsumash)<ref>N. G. L. Hammond, M. Ostwald, John Boardman & D. M. Lewis. ''The Cambridge Ancient History Set: The Cambridge Ancient History Volume 4: Persia, Greece and the Western Mediterranean, c.525-479 BC: Persia, Greece and ... C.525-479 B.C., sid 15.'' Cambridge University Press, 1988. 2:a upplagan. {{ISBN|0-521-22804-2}}</ref> och bosatta i området kring sjön [[Urmia]] tillsammans med en annan folkgrupp, ''Mādāyu'' ([[Medien|meder]]).<ref name="Mede">Simo Parpola: [http://www.aina.org/articles/assyrianidentity.pdf Assyrian Identity in Ancient Times and Today, sida 3 (PDF; engelska)]. Journal of Assyrian Academic Studies. "Ethnonyms as Arbāyu "Arab", Mādāyu "Mede", Muşurāyu "Egyptian" and Urarţāyu "Urartian" are from the late eighth century on frequently borne by fully Assyrianized, affluent individuals in high positions."</ref> Under de följande 200 åren var perserna och mederna tidvis tributskyldiga till assyrierna. Området Parsuash annekterades av [[Sargon II|Sargon av Assyrien]] omkring [[719 f.Kr.]] Så småningom kom mederna att härska över ett självständigt mediskt rike.

Akemeniderna var de första att skapa en centraliserad stat i Persien, grundad av [[Akaimenes]] (''Hakhamanish''), persernas hövding omkring [[700 f.Kr.]]

Omkring [[653 f.Kr.]] hamnade mederna under [[skyter]]nas styre och [[Teispes]], som var son till Akaimenes, verkar ha lett de nomadiska perserna att slå sig ner i södra Iran vid denna tid och så småningom grunda den första organiserade persiska [[stat]]en i det viktiga området [[Anshan, Persien|Anshan]], när det [[elam]]itiska kungariket permanent krossades av den assyriske härskaren [[Ashurbanipal]] ([[640 f.Kr.]]). Kungariket Anshan och dess efterföljare fortsatte att använda [[elamitiska]] som officiellt språk ganska länge efter detta, även om de nya dynastierna talade det [[indoeuropeiska]] språket [[persiska]].

Teispes ättlingar kan ha förgrenat sig i två dynastier, varav en härskade i Anshan, medan den andra styrde resten av Persien. [[Kyros II]] (den store) enade de båda rikena omkring [[559 f.Kr.]] Vid denna tid var perserna fortfarande tributskyldiga till det [[Medien|mediska riket]] under [[Astyages]]. Kyros samlade perserna och [[550 f.Kr.]] besegrade de Astyages styrkor, varpå denne fängslades av sina egna adelsmän och utlämnades till den triumferande Kyros, som nu var [[shah]] av det persiska riket. Då Persien övertog kontrollen över resten av Medien och dess stora rike ledde Kyros de enade perserna och mederna i ytterligare erövringar. Han intog [[Lydien]] i [[Anatolien|Mindre Asien]] och förde sina arméer österut till [[Centralasien]]. Slutligen kunde Kyros [[539 f.Kr.]] i triumf marschera in i den gamla staden [[Babylon]]. Efter denna seger blev han urtypen för en mild erövrare, genom att utfärda [[Kyroscylindern]], världens första deklaration om [[mänskliga rättigheter]]. Kyros dödades [[530 f.Kr.]] under ett slag mot [[massageter]]na eller [[saker (folk)|sakerna]].

[[Fil:Illustrerad Verldshistoria band I karta 4.jpg|vänster|miniatyr|Akemenidernas rike vid sin största utbredning.]]

Kyros son [[Kambyses II]] annekterade [[Forntida Egypten|Egypten]] till Akemeniderriket. Det nådde sedan sin största utbredning under [[Dareios I]]. Han ledde arméer till [[Indus]] floddal och till [[Thrakien]] i Europa. En straffexpedition mot [[Antikens Grekland|Grekland]] stoppades genom [[slaget vid Marathon]] [[490 f.Kr.]] Hans son [[Xerxes I]] försökte också kuva grekerna och besegrade dem i [[slaget vid Thermopyle]] [[480 f.Kr.]], men blev själv besegrad i [[slaget vid Plataiai]] [[479 f.Kr.|året därpå]].

Akemenidernas rike var det största och mest framgångsrika världen dittills hade skådat. Viktigare var dock att det var välorganiserat och effektivt styrt. Dareios delade in sitt rike i 23 satrapdömen (provinser) övervakade av [[satrap]]er, eller guvernörer, av vilka många hade personliga band till shahen. Han införde också systematisk beskattning för att få in skatt från varje provins. Dessutom övertog han assyriernas avancerade postdistributionssystem och utökade det. En annan sak som övertogs från assyrierna var användandet av hemliga agenter, kända som ''Kungens ögon och öron'', vilka höll honom informerad.

Dareios förbättrade den berömda [[Persiska kungsvägen|Kungsvägen]] och andra gamla handelsvägar, varigenom avlägsna delar av riket sammanbands. Det kan också ha varit han som flyttade landets administrativa centrum från Fars till [[Susa]], nära Babylon och närmare rikets centrum. Perserna lät lokala kulturer fortleva enligt Kyros den stores modell. Detta var inte enbart bra för rikets undersåtar, utan tjänade i slutändan också akemeniderna, eftersom de kuvade folken då inte kände något behov av att göra uppror mot det persiska styret.

[[Fil:Persepolis The Persian Soldiers.jpg|miniatyr|vänster|Persiska och mediska soldater med [[Farvahar]] i mitten.]]

Det kan har varit under den akemenidiska perioden som [[zoroastrianism]]en nådde sydvästra Iran, där den blev accepterad av härskarna och genom dem blev ett kännetecken för den persiska kulturen. Religionen inte bara formaliserade koncepten och gudomligheterna inom den traditionella (indo-)iranska panteon, utan introducerade också flera nya idéer, inklusive [[fri vilja]], som anses vara [[Zarathustra]]s största bidrag till den religiösa filosofin. Med de akemenidiska härskarnas godkännande och senare som ''de facto''-statsreligion, nådde zoroastrianismen alla rikets hörn. I gengäld utsattes zoroastrianismen för de första synkretiska influenserna, särskilt från de semitiska länderna i väst, varifrån religionens gudomligheter fick astrala planetäriska aspekter och varifrån tempelkulten härstammade. Det var också under akemenidernas era som [[mager]] skulle komma att utöva sitt inflytande över religionen, då de introducerade många ritualer, som idag ses som typiska för zoroastrianismen, men också doktrinära modifieringar, som idag anses som en återgång till profetens ursprungliga lära.

Akemenidernas rike enade folk och kungariken från alla större civilisationer i sydvästra Asien och nordöstra Afrika. För första gången i historien fick folk från mycket olika kulturer kontakt med varandra under en och samma härskare.
{{clear|left}}

=== Det hellenistiska Persien (330–250 f.Kr.) ===
{{Huvudartikel|Alexander den stores fälttåg|Seleukiderna}}

Akemeniderna lyckades aldrig genomföra [[Persiska krigen|erövringen av Grekland]], men höll tillbaka hotet från grekerna, ofta genom att uppmuntra deras interna strider. Akemeniderrikets svaghet visade sig dock för grekerna [[401 f.Kr.]], när en upprorisk tronpretendent, [[Kyros den yngre]], lejde [[de tio tusen|14.000 grekiska legosoldater]], för att kunna erövra den kejserliga tronen (se ''[[Anabasis (Xenofon)|Anabasis]]'' av [[Xenofon]] och [[Arrianos]]). Detta visade på de akemenidiska styrkornas militära svårigheter, när de hade att göra med vältränade spjutkastare.

[[Filip II av Makedonien]] lyckades lägga det mesta av Grekland under sin kontroll och bestämde sig för att utnyttja akemenidernas svaghet, när perserna efter [[Artaxerxes III Ochus]] död [[338 f.Kr.]] inte hade någon stark ledare. Vid Filips död [[336 f.Kr.]] fortsatte hans son och efterträdare, [[Alexander den store|Alexander]] (den store), anfallen mot riket. Han visade sig vara en av de mest effektiva generalerna i världshistorien. Akemenidernas monark [[Dareios III]] var en åldrad man, med rykte om sig att i sin ungdom ha varit mycket modig, men var nu ingen match för Alexander. Tidernas största imperium kollapsade på bara åtta år.

Alexander landsteg i Mindre Asien [[334 f.Kr.]] Hans arméer gick snabbt genom Lydien, Fenicien och Egypten, innan de besegrade Dareios III vid [[Slaget vid Gaugamela|Gaugamela]] ([[331 f.Kr.]]) och erövrade Susa. Det sista akemenidiska motståndet stod vid de "[[Persiska portarna]]" mellan Susa och det kungliga palatset vid [[Persepolis]]. Akemeniderriket låg nu i Alexanders händer.

[[Fil:Map-alexander-empire.png|miniatyr|Karta över Alexanders imperium.]]

Under sin erövring grundade Alexander många kolonistäder, ofta med namnet "Alexandria". Under de kommande århundradena tjänade dessa städer till att kraftigt utöka den grekiska, eller [[Hellenism|hellenistiska]], kulturen i Persien.

Alexanders imperium föll sönder strax efter hans död [[323 f.Kr.]] och hans general [[Seleukos I Nikator]] försökte ta kontrollen över Persien, Mesopotamien och senare även Syrien och Mindre Asien. Hans härskarätt är känd som [[Seleukiderna|Seleukiderdynastin]]. Han blev dock dödad [[281 f.Kr.]] av [[Ptolemaios Keraunos]] innan han kunde erövra Grekland och Makedonien.

Den grekiska kolonisationen fortsatte till omkring [[250 f.Kr.]]; det grekiska språket, filosofin och konsten kom med kolonisatörerna. I hela Alexanders rike blev grekiska det vanligaste språket inom diplomati och litteratur. Handeln med [[Kina]] hade inletts under akemenidernas tid längs den så kallade [[sidenvägen]], men under den hellenistiska tiden inleddes den på allvar. Handeln över land medförde några ordentliga kulturförändringar. [[Buddhism]]en kom från Indien, medan zoroastrianismen reste västerut för att influera [[judendom]]en. Statyer av [[Buddha]] i klassisk grekisk stil har återfunnits i Persien och Afghanistan, vilket visar på den kulturblandning, som inträffade vid denna tid (se [[grekisk buddhism]]), även om det är möjligt att grekisk-buddhistisk konst härrör från akemenidisk tid, då grekiska konstnärer verkade i Persien.

Även om nyligen upptäckt kilskrift (till exempel [[Babyloniska krönikan]] från den hellenistiska perioden) visar hur mycket kontinuitet det låg i den östliga civilisationen kan det inte förnekas, att Seleukiderriket inledde sin nergång efter ungefär ett århundrade. De östliga provinserna [[Baktrien]] och [[Partien]] lösgjorde sig [[238 f.Kr.]] Kung [[Antiochos III den store]]s militära ledarskap återförde båda till riket men hans framgångar gjorde dock att han kom i konflikt med den [[Romerska republiken]]. Efter [[Antiochos VII]]:s bortgång kom dock riket att geografiskt inskränka sig till [[Syrien]]. Under maktkamper, tronstrider och inbördeskrig blev de sista seleukiderna alltmer maktlösa, och dynastin avsattes för gott av den romerske generalen [[Pompejus]] år [[66 f.Kr.]]

=== Parterriket (250 f.Kr.–226 e.Kr.) ===
{{Huvudartikel|Partien}}
[[Fil:LocationParthia.PNG|höger|miniatyr|Partiska riket.]]
[[Fil:SurenaImage.jpg|vänster|miniatyr|Metallstaty av en [[Partien|partisk]] prins (möjligen [[Surena]]), 100 e.Kr., bevarade på Irans nationalmuseum i [[Teheran]].]]

Parterrikets härskare, [[Partien|arsakiderna]], tillhörde en iransk stam, som hade slagit sig ner där under Alexanders dagar. De förklarade sig självständiga från seleukiderna [[238 f.Kr.]], men deras försök att ena Iran misslyckades tills [[Mithridates I av Partien|Mithridates I]] uppsteg på den partiska tronen omkring [[170 f.Kr.]]

Den partiska konfederationen delade gräns med Romerska riket längs floden [[Eufrat]]s övre lopp. Dessa båda makter blev rivaler, särskilt när det gällde kontrollen över Armenien. Kraftigt beväpnat partiskt kavalleri ([[katafrakt]]er) understödda av beridna bågskyttar visade sig vara en svår nöt för de romerska legionerna att knäcka, vilket till exempel visade sig i [[slaget vid Carrhae]], där den partiske generalen [[Surena]] besegrade [[Marcus Licinius Crassus]] från Rom. Krig var vanliga och [[Mesopotamien]] blev slagfältet. Rikets härskande familj gick nu under namnet Rahbar.

Under den partiska perioden fick de hellenistiska sederna delvis ge vika för återuppstånden iransk kultur. Landet saknade dock politisk enighet och vasallstrukturen, som arsakiderna hade övertagit från seleukiderna, gjorde att parterna ständigt befann sig i krig med någon utbrytande vasall på ett eller annat håll. Vid tiden för [[000-talet f.Kr.|första århundradet f.Kr.]] var Partien decentraliserat, styrt av [[feodal]]a adelsmän. Krig med Rom i väster och [[Kushan]]riket i nordöst gjorde slutet på landets resurser.

Partien, som nu var fattigt och utan hopp om att återta sina förlorade territorier, var demoraliserat. Kungarna fick ge upp mer och mer makt till adelsmännen och vasallkungarna vägrade tidvis att lyda. Partiens siste härskare [[Artabanos IV av Partien|Artabanos IV]] lyckades dock till en början åter få den krypande staten på fötter. Dock var arsakidernas öde beseglat [[224|224 e.Kr.]], när den persiske vasallkkungen [[Ardashir I av Persien|Ardashir]] gjorde uppror. Två år senare intog han [[Ktesifon]] och detta blev slutet för Partien. Det blev också inledningen på det tredje persiska riket, styrt av de sasanidiska kungarna. Sasaniderna kom från provinsen Persis och härstammade från det första persiska riket, Akemeniderriket.

=== Sasaniderriket (226–651) ===
{{Huvudartikel|Sasanider}}

[[Fil:Sassanid_Empire_620.png|miniatyr|'''[[Sasanider]]riket''' 610.]]
'''Sasaniderriket''' eller '''Sasaniddynastin''' (persiska: ساسانیان {{IPA|sɒsɒnijɒn}}) var den fjärde kejserliga iranska [[dynasti]]n och det andra persiska riket ([[226]]–[[651]]). Sasaniddynastin grundades av [[Ardashir I]] efter att han hade besegrat den siste partiske kungen [[Artabanos IV]] (persiska: اردوان, ''Ardavan'') och upphörde när den siste sasanidiske [[Shahanshah]]en (''Kungarnas konung''), [[Yazdegerd III]] ([[632]]–[[651]]), förlorade den 14-åriga kampen för att köra ut det tidiga [[kalifat]]et, det första [[islam]]ska riket.

Ardashir I ledde ett uppror mot den partiska konfederationen för att försöka återuppliva det föregående rikets storhet och ära samt legitimera den helleniserade formen av [[zoroastrianism]]en, som praktiserades i sydvästra Iran. På två år blev han [[Shah]] av det nya persiska riket.

Den sasanidiska dynastin (eller sasaniska, uppkallad efter Ardashirs farfar) var den första dynastin som härstammade från Pars sedan akemeniderna; följaktligen såg de sig själva som arvtagare till Dareios och Kyros. De bedrev en aggressiv expansionspolitik och återtog stora delar av de östliga landområdena, som kusherna hade erövrat under Partiens tid. Sasaniderna fortsatte att kriga mot Rom och en persisk armé lyckades till och med tillfångata den romerske kejsaren [[Valerianus]] [[260]].

Sasaniderriket var, till skillnad från Partien, en starkt centraliserad stat. Folket organiserades i ett strikt kastsystem: präster, soldater, skrivare och vanligt folk. Zoroastrianismen blev slutligen officiell statsreligion och spred sig utanför det egentliga Persien till provinserna. Det förekom sporadisk förföljelse av andra religioner. Den [[Östortodox kristendom|östortodoxa kyrkan]] förföljdes särskilt, men detta berodde delvis på dess band till [[Bysantinska riket]]. Den [[Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka|nestorianska kristna kyrkan]] tolererades och till och med favoriserades tidvis av sasaniderna.

Krigen och den religiösa kontrollen, som hade gett upphov till sasanidernas inledande framgångar, bidrog så småningom till deras nedgång. De östra områdena erövrades av [[heftaliterna]] i slutet av [[400-talet]]. Anhängare av den radikala religiösa sekten [[mazdak]]iterna gjorde uppror vid samma tid. [[Khosrau I av Persien|Khosrau I]] lyckades återskapa sitt rike och expandera till de kristna länderna [[Antiochia]] och [[Jemen]]{{förtydliga|finns bättre artiklar för bägge, se enwp Sasanian Empire|datum=2019-04}}. Mellan [[605]] och [[629]] annekterade sasaniderna framgångsrikt [[Levanten]] och [[Antikens Egypten|Egypten]] samt ryckte fram till [[Anatolien]].

Emellertid krossade ett efterföljande krig med romarna riket. Under konfliktens gång nådde de sasanidiska arméerna [[Konstantinopel]], men kunde inte besegra bysantinerna där. Under tiden hade den bysantinske kejsaren [[Herakleios]] framgångsriket utmanövrerat de persiska arméerna i Mindre Asien och anfallit riket i ryggen, medan den iranska huvudarmén med sina utmärkta [[Eran Spahbod]]er var långt från slagfälten. Detta ledde till ett för sasaniderna svidande nederlag i Mesopotamien. De tvingades ge upp allt sitt erövrade territorium och retirera. Detta nederlag omnämns i [[Koranen]] som en "seger för de troende", vilket syftar på bysantierna, som var [[Abrahamitiska religioner|abrahamiter]], till skillnad från de [[Hedendom|hedniska]] sasaniderna.

=== Persiska rikets fall ===
{{Huvudartikel|Den islamiska erövringen av Persien}}
Det [[arab]]iska [[kalifat]]et explosiva framväxt sammanföll med det kaos som uppstod, när [[sasanid]]erna besegrades i krig med [[Bysantinska riket]]. Det mesta av landet erövrades mellan [[643]] och [[650]].

[[Yazdgerd III]], den siste sasanidiske kejsaren, dog tio år efter att han hade förlorat sitt rike till det nygrundade [[muslim]]ska kalifatet. Han försökte återta en del av vad han hade förlorat med [[Gokturkar|turkarnas]] hjälp, men de besegrades lätt av de muslimska arméerna. Han sökte då hjälp av den kinesiska [[Tangdynastin]]. Den kinesiska hjälpen var dock inte till någon nytta och de [[arab]]iska [[muslim]]erna besegrade till slut de kinesiska arméerna i [[slaget vid Talas]], ett århundrade efter [[Yazdgerd III|Yazdgerds]] nederlag. [[Umayyaderna]] skulle sedan komma att härska över Persien i hundra år och den arabiska erövringen förändrade dramatiskt livet i Persien. [[Arabiska]] blev det nya [[lingua franca]], islam ersatte så småningom [[zoroastrismen]] och [[moskéer]] byggdes över de urgamla eldtemplen. En ny religion och kultur lades till den iranska kulturmiljön.

Efter islams intåg och sasaniderrikets kollaps hamnade perserna under arabiskt styre under nära två århundraden, innan inhemska persiska dynastier så småningom kunde köra ut dem. Under denna tid migrerade ett antal små och numerärt underlägsna arabiska stammar till Irans inland.<ref>Zarinkoob, sid. 355-357</ref> Även några turkiska stammar slog sig ner i Persien mellan [[800-talet|800-]] och [[1100-talet]].<ref>Zarinkoob, sid. 461, 519</ref> Så småningom integrerades dessa folkstammar med de persiska och antog den [[Persisk kultur|persiska kulturen]] och språket, medan perserna behöll sin kultur, med minimal påverkan från yttervärlden.<ref>Zarinkoob, sid. 899</ref> Det [[persiska språket]] (''dari'' - som utgjorde en direkt fortsättning på det [[sasanidiska]] hovspråket) upplevde en renässans på 900-talet efter 200 års tystnad.

För Persiens vidare historia se [[Irans historia]].

{{Översatt|url=http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Persian_Empire&oldid=177868471|språkversion=engelskspråkiga}}

== Språk ==
[[Fil:Homa.JPG|stående|miniatyr|vänster|Staty av Homa i [[Persepolis]].]]
[[Persiska]] (persiska: '''فارسی''', ''Fārsī'') är ett [[indoeuropeiska språk|indoeuropeiskt språk]] hörande till undergruppen [[iranska språk]]en. 

Historiskt delas det persiska språket upp i tre utvecklingsstadier: fornpersiska, medelpersiska och nypersiska. [[Fornpersiska]]n är den persiska som talades under den [[Akemeniderna|akemenidiska]] tiden, [[medelpersiska]]n, även kallad [[pahlavilitteraturen|pahlavi]], är den persiska som talades och skrevs under [[arsakiderna]] och [[sassaniderna|sasaniderna]] fram till den [[arab]]iska invasionen. Omkring [[800]] - [[900]] talet uppträder [[persiska|nypersiskan]] efter 200 litteraturlösa år.

== Religion ==
Mest känd bland antikens persiska religionsgrundare är [[Zarathustra]], som haft så stort inflytande på persisk religion att det inte är helt lätt att skilja på vilka traditioner som härrör från honom själv och vilka som är oberoende av honom. Zarathustra, som levde någon gång mellan 1500 och 600 f.Kr. ''kan'' ha varit den förste [[monoteist]]en. Religionen, [[zoroastrism]] på grekiska, finns kvar i förändrad form än idag i främst [[Iran]] och bland [[parser]]na i [[Indien]] ([[Bombay]]). Den brukar även kallas för [[mazdaism]] efter namnet på Gud, [[Ahura Mazda]] (Herren, den Vise). Läran är strängt [[dualistisk]] – det pågår en ständig kamp mellan gott och ont, mellan ljus och mörker. Elden anses vara särskilt helig. [[Parsism]]en hävdade sig ända in på 900-talet mot [[islam]] i den persiska provinsen [[Fars]].

Zoroastrism har haft ett mycket stort inflytande på flera världsreligioner. [[Paradiset]] och [[helvetet]] kommer därifrån och har tagits upp av [[judendom]]en, och därmed också av [[kristendom]]en och [[islam]]. Föreställningen att en "osynlig" del ([[själen]]) lämnar kroppen när denna dör för att antingen leva vid guds/gudarnas sida eller också bestraffas är delvis zoroastrism (och indisk), men fanns också hos [[egyptierna]], och senare också hos [[grekerna]] – samtliga folk som judarna kom i kontakt med och vars läror förändrade judarnas syn på livet efter döden. 

I det antika Iran dyrkades även guden [[Mithra]], den personifiering av solen som i Indien kallades [[Mitra]]. Enligt ett återkommande [[Offer (religion)|offer]]motiv från mithraskulten slaktas en [[tjur]] – som anses vara Mithra själv som offrar sig – och ur tjurens kropp föds alla växter och djur. Kulten av denne Gud kan spåras tillbaka till andra årtusendet f.Kr. I [[Romarriket]] uppträdde, med början senast under det första århundradet f.Kr., en mysteriekult kretsande runt frälsaren Mithras, och i den romerska kulten är det Mithras som dödar tjuren. De gamla romarna hävdade att mithraskulten kom från Persien, något som många av dagens forskare är tveksamma till. Mithraskulten var under alla omständigheter en allvarlig konkurrent till den tidiga kristendomen.

== Militärmakt ==
''Huvudartikel: [[Persiska krigen]]''

Den persiska arméns ryggrad var dess kavalleri, som efter makedoniernas seger och persernas återkommande under sasaniderna, utvecklades vidare och kom att kallas [[asp sawaran]]. Detta tunga rytteri var ett slags föregångare till européernas [[riddare]], arabernas faris och turkernas sipahi.

Utskrivningen av manskap skedde i alla rikets provinser och den persiska armén torde ha varit en av sin tids allra största. Den persiska arméns sammansättning berodde till stor del på vilket folk som värvades i rikets provinser men även grekiska legosoldater ingick vid olika tillfällen i den persiska hären. Arméns kärntrupper (bl.a. det kungliga livgardet på 10.000 man som kallades "de odödliga") och de högre befälen utgjordes uteslutande av [[perser]] och [[meder]]. Därmed kunde så skiftande styrkor som krigselefanter, kamelrytteri, [[hästdragna stridsvagnar]], tungt [[kavalleri]] och [[infanteri]] ingå i den persiska hären.

Ursprungligen bestod den tidiga persiska armen av soldater som var stamkrigare, där alla förväntades delta men under Kyros den store expanderade Persien sitt territorium oerhört snabbt och de fruktade stamkrigarna blev en minoritet.
Dessa stamkrigare följde med kungen på fälttåg, de var "de odödliga" elitsoldater som hade ett fruktansvärt rykte om sig i mod och skicklighet i strid.

Resten av Persiens infanteri bestod till stor del av bågskyttar och av sköldbärare vilkas enda uppgift var att skydda bågskyttarna. Det persiska kavalleriet var oerhört varierat, det innehöll lätt skyddade hästbågskyttar som agerade självständigt under strid, till lansbärare som mötte fientligt kavalleri i första ledet följda av ryttare med svärd och sköldar.

De mindre framgångsrika vapenslagen i Persien var stridsvagnen, en vagn var hjul hade långa spikar som högg igenom allt som fanns i dess väg på sidorna. Persien var inte ensamt om att ha stridsvagnar, många medelhavsländer hade stridsvagnar främst därför att terrängen var mycket öppen och tillät manövrer.

Det var oftast bågskyttar i stridsvagnarna, men hittierna utvecklade 3-mans-stridsvagnen som mötte Ramses i slaget om Kadesh där var man hade en enda uppgift. En man körde vagnen, en man höll en stor sköld, och en man bar en lång lans och ett stort svärd tanken var att denna specialisering av besättningen skulle hjälpa stridsvagns besättningen att skydda sig bättre om stridsvagnen stoppades.

Fördelarna med stridsvagnen var att det var mycket lättare att träna djuren till detta än att träna en häst som skulle bära en ryttare i strid och de orkade också mer eftersom de delade på vikten. Stridsvagnen hade fler uppgifter än att strida. Ordergivning från befälhavaren till underofficerarna sköttes av budbärare på lättare och snabbare stridsvagnar än lievagnarna som de kallades.

Fördelarna med stridsvagnen var så uppenbara att kelterna som levde i Storbritannien införde stridsvagnarna som transportmedel för sina bästa infanterisoldater, så att de om de blev besegrade kunde komma undan det förföljande fientliga kavalleriet.

Stridselefanterna kom ursprungligen från Indien där en härskares styrka ansågs bero på hur många elefanter han hade. Elefanter skrämde livet ur både hästar och soldater på den sida som mötte dem men man blev tvungen att sätta dem i första ledet om man ville att de skulle kunna storma igenom motståndarens led, annars trampade de ner den egna sidan.

Problemet var att elefanter är av naturen fredliga djur, och de som blev stridselefanter levde inte länge var dyra elefanter äter flera ton varje dag och om elefantföraren dödades så tog elefanterna sin chans att fly tillbaka till friheten och då struntade de i om de trampade ner någon på vägen.

Efter de grekiska krigen där perserna grundligt blivit besegrade av grekiska hopliter, som utnyttjat terrängen till sin fördel, försökte perserna skapa en persisk hoplit. Det lyckades Persien men föredrog att istället anställa grekiska legoknektar.

Även om kardakerna som de kallades var relativt vältränade så var de ingen match för Alexander den Stores armé som tränade året runt, hade längre spjut och hade många bågskyttar och slungkastare.

== Konst ==
{{Huvudartikel|Persisk konst}}
Med persisk konst avses här [[konst]]en som skapades i det persiska riket. Den [[Akemenider#Konst|akemenidiska konsten]]s syftade till stor del till att förhärliga den regerande dynastin. Utvidgningen av det akemenidiska imperiet möjliggjorde en utveckling av konsten i samma utsträckning. Den persiska konsten nådde sin höjdpunkt vid den tid då den persiska makten också var vid sin höjdpunkt. De persiska städerna och palatsen i [[Persepolis]], [[Pasargad]] och [[Susa]] dekorerades av skickliga hantverkare från hela det väldiga riket:  [[babylonier|babyloniska]], [[assyrier|assyriska]], [[greker|grekiska]] och [[egypter|egyptiska]] hantverkare hjälpte alla till att skapa den persiska hovkonsten. Stilmässigt kom influenserna sålunda från flera olika håll, framför allt från [[hurritisk konst|hurritiskt]], [[assyrisk konst|assyriskt]] och [[babylon]]skt håll.

== Referenser ==
<references/>

== Se även ==
* [[Iranistik]]
* [[Iranska språk]]
* [[Derafsh Kaviani (Irans riksbaner)]]
* [[Nouruz]]

== Externa länkar ==
* [https://web.archive.org/web/20090415165548/http://www.ashkdahlen.com/index.php?id=95 Akemeniderna - en introduktion på svenska om perserriket]

{{zoroastrism}}

[[Kategori:Iranistik]]
[[Kategori:Persiska riket]]