Petalit

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Petalit
Petalite.jpg
Petalit från Minas Gerais, Brasilien (storlek 3x4 cm).
KategoriFyllosilikat
Strunz klassificering09.EF.05
Kemisk formelLiAlSi4O10
FärgFärglös, grå, gul, rosa till vit
FörekomstsättTavelformiga kristaller och pelarformiga massor
KristallstrukturMonoklina
TvillingbildningVanlig på {001}, lamellär
SpaltningPerfekt på {001}, dålig på {201} med 38,5° vinkel mellan de två
BrottMussligt
HållbarhetSpröd
Hårdhet (Mohs)6-6,5
GlansGlasglans, pärlglans på spaltytor
RefraktionBiaxiell (+)
Ljusbrytningnα = 1,504, nβ = 1,510, nγ = 1,516
Dubbelbrytningδ=0,012
PleokroismSaknas
TransparensTransparent till genomskinlig
StreckfärgFärglös
Densitet2,4
Smältpunkt1 350 °C
Smältbarhet5
LöslighetOlöslig
TyplokalUtö i Stockholms södra skärgård


Petalit är ett mineral med sammansättningen LiAlSi4O10 som upptäcktes[1] år 1800 av brasilianaren José Bonifacio de Andrada e Silva i prov från en pegmatit i Utö järnmalmsgruva i Stockholms södra skärgård. Mineralet analyserades 1817 av J. A. Arfwedson som därvid upptäckte grundämnet litium.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Färgen hos petalit kan variera mellan färglöst och ljusrött Hårdheten är 6-6,5 på Mohs' skala.

Namnet petalit kommer från ett grekiskt ord "petalon" för blad eftersom mineralet spaltar lätt i en riktning.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Pelalit förekommer i litiumbärande pegmatiter tillsammans med spodumen, lepidolit och turmalin.

Kommersiellt brytvärda fyndigheter av petalit finns nära Kalgoorlie, västra Australien, Aracuai, Minas Gerais, Brasilien, Karibib, Namibia, Manitoba, Kanada och Bikita, Zimbabwe.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Petalit är industriellt viktig som malm för framställning av litium. Den har också använts som råvara för keramiska glasyrer.

Klara och fina exemplar av kristaller kan slipas till ädelsten.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ d’Andrada, J. B. (1800): Kurze Angabe der Eigenschaften und Kennzeichen einiger neuen Fossilien aus Schweden und Norwegen nebst einigen chemischen Bemerkungen über dieselben. Allgemeines Journal der Chemie 4, 28-39

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]