Plinius den yngre

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Staty föreställande Plinius den yngre på fasaden av katedralen Santa Maria Maggiore i Como.

Gaius Plinius Cecilius Secundus, mer känd som Plinius den yngre, född ca 63 i Como, död ca 113 i Bithynien, var en romersk jurist, författare och senator.

Liksom fosterfadern och morbrodern Plinius den äldre härstammade han från Comum (på italienska Como) och gjorde sig tidigt känd som talare, skolad av tidens främste vältalighetslärare, Marcus Fabius Quintilianus med Cicero som stilmönster. Han gjorde karriär på ämbetsmannabanan och var under sin kejserlige vän och gynnare Trajanus ståthållare i Bithynien. Bland hans tal har endast ett prov bevarats, äreminnet (Panegyricus) äver Trajanus med anledning av Plinius utnämning till konsul 100 e. Kr.[1]

För senare tider är han mest känd för sin omfattande korrespondens, som publicerades i tio böcker. Den tionde boken innehåller brevväxling mellan Plinius och kejsar Trajanus och har troligen publicerats först efter Plinius död. I ett av dessa brev, X 96, omnämns kristendomen för första gången i romerska källor. Plinius berättar för kejsaren hur han har handlagt processen mot två kristna och ber om råd hur han bör agera framöver i liknande fall. Trajanus skriver i sitt svar (X 97) att Plinius har gjort rätt, men att man inte aktivt bör leta rätt på kristna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 794-795 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]