Polynesiska språk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Polynesiska språk är en undergrupp inom de oceaniska språken, en gren av de austronesiska språken. Gruppen polynesiska språk omfattar ett 30-tal språk med sammanlagt omkring en miljon talare, främst i Mikronesien och Melanesien. De mest kända polynesiska språken är tonganska, samoanska, tahitiska, maori och hawaiiska. Det enda språket inom den polynesiska språkgruppen som haft ett självständigt skriftsystem är rapanui, det språk som talas på Påskön, de övriga moderna polynesiska språken skrivs med det latinska alfabetet.

Språk inom denna grupp är kända för att ha ett mycket enkla ljudsystem med mellan åtta och tolv konsonanter och fem vokaler, där två konsonanter i följd inte förekommer. Denna enkelhet leder till att språken har ett stort antal homonymer.

Ord som tabu och tatuera i svenskan är lånade från det polynesiska språket tahitiska.

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Många polynesiska språk har VSO (verb - subjekt - objekt) som grundläggande ordföljd. Detta till skillnad från till exempel svenska, där den vanliga ordföljden är SVO. Subjektet är den som gör det som verbet anger och objektet är det som är föremål för vad verbet anger. Om vi i svenskan säger "fågeln ser trädet", säger man i många polynesiska språk "ser fågeln trädet". I en del polynesiska språk har man dock ganska stor frihet att ändra på ordföljden, om det är något man vill betona.

Man använder sig av prepositioner istället för postpositioner. Adjektiv står efter de substantiv de bestämmer. "Stor fågel" blir då "fågel stor". I genitivkonstruktioner står ägaren efter det ägda. "Fågelns bo" blir då "bo fågelns".

De polynesiska språken är analytiska. Det innebär att olika grammatiska betydelser, såsom tempus, numerus, kasus etc i de flesta fall uttrycks genom partiklar eller prepositioner, och inte genom böjningsformer.

Systemet för personliga pronomen är mer komplext än i till exempel svenska. Vad gäller antal, skiljer man inte bara mellan singularis (ental) och pluralis (flertal), utan man har även särskilda former för dualis (tvåtal). Dessutom skiljer man mellan exklusiva och inklusiva former av första person i pluralis och dualis. D.v.s., man har olika former av "vi" beroende på om den man talar med antas vara inkluderad eller inte.