Postgrunge

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nickelback, live

Postgrunge (engelska: post-grunge) är en subgenre under alternativ rock. Genren växte fram ur Seattlebaserad grunge i mitten av 90-talet med band som Bush, Collective Soul och Candlebox i spetsen och domineras idag av band som Nickelback, Foo Fighters, Seether och Shinedown[1]. Genrens geografiska ursprung är USA och musikstilen kännetecknas av välproducerad radiovänlig hårdrock och rockiga ballader med raka och ärliga låttexter.[1]

Relaterade genrer[redigera | redigera wikitext]

Postgrunge är besläktad med grunge som stilen har växt fram ur. Med skräpigt sound och allvarliga låttexter som bland annat handlade om drogmissbruk och depression blev grunge en reaktion mot 80-talets "macho" rock.[2] Dessa egenskaper genomsyrar även tidig postgrunge.

Den första vågen av postgrunge har även lett till uppkomsten de hårdare genrerna, som till exempel 90-talets alternativa metal och rap-rock.[1] Grunges depression och hopplöshet banade även vägen för den kommande vågen av nü-metal som svepte över USA mot slutet av 90-talet.

Tydliga influenser av traditionell hårdrock hörs tydligt i flera 2000-talets postgrunge band.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Musik[redigera | redigera wikitext]

Låtstrukturen av postgrungelåtar är väldigt lik popmusik, där ordningen Intro-Verse-Refräng-Verse-Refräng-Stick/Solo-Refräng dominerar. På grund av stilens kännetecknande radiovänlighet brukar låtlängden vara cirka tre till fyra minuter. Instrumentationen består av en eller flera elgitarrer, basgitarr, trummor och sång. Bland 2000-talets postgrungeband har man ofta använt sig av lugna verser med enklare plock på en odistad elgitarr varvat med de stora, melodiösa, och ibland ganska hårda refränger som mestadels varit uppbyggda på powerackord. En annan egenskap som många postgrungelåtar har gemensamt är enkla, sparsamt spelade gitarrsolon eller avsaknaden av dessa. I The Virgin Encyclopedia of Ninetees Music beskrivs bandet Candlebox stil som ett experiment i ett territorium mellan traditionell pop-metal och Seattle-grunge[3], en beskrivning som i stora drag sammanfattar 90-talets postgrunge.

Låttexter[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från grunge, där texterna var genomsyrade av vägran att anpassa sig till samhället, drogmissbruk, depression och självmord, skulle postgrunge vara mer lättsmält[1]. Band som Creed och Nickelback upptäckte att man kunde ta grunges intima och personliga stil och genom att applicera det på enkla gitarriffs, nå ut till en väldigt bred publik. Samtidigt har dessa två band visat upp relativt konservativa sätt att se på världen och främst romantiken och kärleksförhållanden i deras låttexter, vilket är den raka motsatsen till grunge där man skulle vara mer utforskande[1]. Teman i 90-talets postgrungelåttexter är däremot mycket närmare grunge och det kan man se ett tydligt exempel på på Bushs debutalbum Sixteen Stone, där låtarna handlade om allt från bombningen av ett café ("Bomb"), döden ("Little Things"), religiösa kulter ("Monkey") och sex ("Testosterone")[4]. Med Nirvanas före detta trummis Dave Grohl i spetsen, är bandet Foo Fighters däremot är kända för sina komiska och ofta förvirrande låttexter[5]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Gavin Rossdale, frontmannen i bandet Bush

90-talet[redigera | redigera wikitext]

Under första halvan av 90-talet försökte den amerikanska musikindustrin tjäna mer pengar på grunge, så de började leta efter och signa band som lät som de fyra stora grungegiganterna, nämligen Nirvana, Alice in Chains, Soundgarden och Pearl Jam[1]. På det sättet upptäcktes banden Collective Soul, Candlebox och Bush. Från början ansågs dessa tre bara härma grungesoundet, istället för att bli erkända som en fristående rörelse, vilket ledde till att banden blev stämplade som "postgrunge"[1].

1994[redigera | redigera wikitext]

Det brittiska bandet Bush, som grundades 1992 i London, blev ett fenomen i sig i och med att de upptäcktes och blev framgångsrika i USA, medan de länge förblevt relativt okända på hemmaplan. Bush slog igenom med låten "Everything Zen" från deras debutalbum som släpptes 1994[6] som var ett viktigt år för postgrunge. Samma år släppte Candlebox sitt debutalbum[7] och i maj låg Collective Soul på toppen av Billboard Rock Album Tracks med låten "Shine"[8] Knappt ett halvår efter Kurt Cobains självmord, bokade Nirvanas trummis Dave Grohl en studio och under endast sju dagar spelade han in det som blev Foo Fighters debutalbum[9]. Kollektivet Live blev också känt 1994 med albumet "Throwing Cooper". Trots att bandet hade funnits sedan mitten av 80-talet, hamnade de under kategorin postgrunge det året[10]. Inspirerade och influerade av Soundgarden och Pearl Jam, släppte det australiensiska trion Silverchair flera singlar som året efter blev en del av deras debutalbum Frogstomp[11].

Slutet av 90-talet[redigera | redigera wikitext]

När första vågen av postgrunge hade saktat ner och nü-metal hade börjat växa, kom den andra vågen av ännu mer radiovänlig postgrunge i slutet av 90-talet med band som Creed och Nickelback i spetsen. Kritikerna drog många paraleller mellan dessa två och Pearl Jam[1], gällande bandens stil och influenser.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

3 Doors Down anslöt sig till Creed och Nickelback och tillsammans ledde de 2000-talets våg av radiovänlig postgrunge rock. Med singeln "How You Remind Me" från Nickelbacks tredje album Silver Side Up nådde den kanadensiska kvarteten en enorm framgång 2001. Albumet beskrevs som "radio grunge of the slickest order"[12]. Till skillnad från sina förfäder inom grunge som spelade mycket på att försöka undvika att servera den breda publiken, gjorde många postgrungeband just detta, vilket de även fick en del kritik för[1].

Wind-up Records[redigera | redigera wikitext]

Skivbolaget grundades 1997 och har sedan dess signat många postgrunge-, alternative rock- och alternative metalartister, bland annat Creed, Seether, Evanescence och Drowning Pool[13]. En stor del av postgrungeband blev signade till det skivbolaget under 2000-talet. Flera av Wind-up postgrungeartister medverkade på några soundtrackalbum producerade av skivbolaget, bland annat till filmerna Daredevil[13], Elektra[14] och The Punisher[15].

Exempel på artister[redigera | redigera wikitext]

Foo Fighters, 2009

Rekommenderad lyssning[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] ”Post-Grunge: A History of Post-Grunge Rock”. http://rock.about.com/od/rockmusic101/a/PostGrunge.htm. Läst 3 februari 2015. 
  2. ^ Berelian, Essi (2005) (på Engelska). The Rough Guide to Heavy Metal (1:a uppl). London: Rough Guides Ltd. Sid. 142 
  3. ^ Larkin, Colin, red (2000) (på Engelska). The Virgin Encyclopedia of Nineties Music. Brentwood: Muze UK Ltd. Sid. 75 
  4. ^ Larkin, Colin, red (2000). Ibid. Sid. 70-71 
  5. ^ Berelian, Essi (2005). Ibid. Sid. 129 
  6. ^ [a b] Buckley, Peter, red (2003) (på Engelska). The Rough Guide to Rock (3:e uppl). London: Rough Guides Ltd. Sid. 149-150 
  7. ^ Larkin, Colin, red (2000). Ibid. Sid. 75 
  8. ^ Larkin, Colin, red (2000). Ibid.. Sid. 92 
  9. ^ Berelian, Essi (2005). Ibid. Sid. 128 
  10. ^ Berelian, Essi (2005). Ibid. Sid. 201 
  11. ^ Berelian, Essi (2005). Ibid. Sid. 326 
  12. ^ Berelian, Essi (2005). Ibid. Sid. 250 
  13. ^ [a b] ”Interview with DIANA MELTZER, A&R at Wind-up Records for for Creed, Evanescence - Jul 7, 2003”. http://www.hitquarters.com/index.php3?page=intrview/opar/intrview_Diana_Meltzer_int.html. Läst 4 februari 2015. 
  14. ^ ”Elektra: The Album on All Music Guide”. http://www.allmusic.com/album/release/elektra-the-album-original-soundtrack-mr0000448520. Läst 4 februari 2015. 
  15. ^ ”The Punisher [Soundtrack on All Music Guide”]. http://www.allmusic.com/album/release/the-punisher-mr0000843744. Läst 4 februari 2015. 
  16. ^ Berelian, Essi (2005). Ibid. Sid. 77 
  17. ^ ”Seether trying to make a difference”. http://www.canada.com/cityguides/regina/story.html?id=c8a08862-ae92-44d1-8443-cbd999b2487a. Läst 4 februari 2015.