Prehnit

Från Wikipedia
Prehnit
KategoriSilikatmineral
Kemisk formelCa2Al(Si3Al)O10(OH)2
FärgFärglös till grå, gul, gulgrön eller vit
KristallstrukturOrtorombiska
TvillingbildningTunna lameller
SpaltningDistinkt på [001], svag på {110}
BrottSprött
Hårdhet (Mohs)6–6,5
GlansGlas- till pärlemorglans
Ljusbrytningnα = 1,611–1,632
nβ = 1,615–1,642
nγ = 1,632–1,665 [1]
Dubbelbrytningδ=0,021–0,033
Optisk karaktärTvåaxligt positiv
Dispersionsvag r>v
TransparensHalvtransparent till genomskinlig
Specifik vikt2,8–2,95

Prehnit är ett grönaktigt mineral som består av hydroxidhaltig kalciumaluminiumsilikat.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Prehnit kristalliserar i det ortorombiska kristallsystemet, oftast i form av stalaktitiska eller botryoidala aggregat, med endast toppen av de små kristallerna synliga i ytan. Endast mycket sällan bildar de distinkta kristallindivider med kvadratiskt tvärsnitt.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Prehnit förekommer tillsammans med mineral såsom datolit, kalcit, apofylit, stilbit, laumontit, heulandit etc i håligheter i basaltstenar, men ibland även i graniter eller gnejser.

Mineralet förekommer i Alperna, Pyrenéerna och Sydafrika. Omfattande fyndigheter förekommer också i basalt i högplatån i centrala Nordterritoriet i Australien. I Sverige förekommer prehnit bland annat vid Bredsjönäs gruvor i Södermanland.[2]

En blåaktigt grön variant chlorastrolit, förekommer som klumpar vid Isle Royal och Green Store Island.

Så kallad ädelit från Ädelfors i Småland är också en variant av prehmit.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Åttkant (smaragdslipning) av prehnit, 1,85 x 1,42 cm

Prehnit kommer främst till användning för konstindustriella föremål.

Varianten chlorastrolit slipas ”en cabochon” och värderas högt.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Meyers varulexikon, Forum, 1952

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Prehnite, 11 mars 2012.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://www.mindat.org/min-3277.html
  2. ^ L-H Hedin och M Jansson, Mineral i Sverige, Förlags AB Björnen 2007, sid 186, ISBN 978-91-88528-58-2