Preussiskt parti

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här artikeln använder algebraisk schacknotation för att beskriva schackdragen.
Preussiskt parti
abcdefgh
8
Chessboard480.svg
a8 black rook
c8 black bishop
d8 black queen
e8 black king
f8 black bishop
h8 black rook
a7 black pawn
b7 black pawn
c7 black pawn
d7 black pawn
f7 black pawn
g7 black pawn
h7 black pawn
c6 black knight
f6 black knight
e5 black pawn
c4 white bishop
e4 white pawn
f3 white knight
a2 white pawn
b2 white pawn
c2 white pawn
d2 white pawn
f2 white pawn
g2 white pawn
h2 white pawn
a1 white rook
b1 white knight
c1 white bishop
d1 white queen
e1 white king
h1 white rook
8
77
66
55
44
33
22
11
abcdefgh
Dragsekvens 1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lc4 Sf6
ECO C55-C59
Härkomst 1500-talet
Namnursprung Preussen
Grupp Öppna spel
Andra namn Tvåspringarspel
Chessgames.com opening explorer

Preussiskt parti, även kallat tvåspringarspel i efterhand eller bara tvåspringarspel, är en schacköppning som karaktäriseras av dragen:

1. e4 e5
2. Sf3 Sc6
3. Lc4 Sf6

3...Sf6 är ett mer aggressivt motangrepp än 3...Lc5 (italienskt parti) och kan leda till komplicerat spel. Öppningen hade sin storhetstid på 1800-talet och är numera mindre vanlig på elitnivå.[1]

De äldsta analyserna av öppningen är av italienaren Giulio Cesare Polerio från 1500-talet. Under första halvan av 1800-talet analyserades den av tyska mästare, framför allt Paul Rudolph von Bilguer, vilket gett öppningen dess namn.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

abcdefgh
8
Chessboard480.svg
a8 black rook
c8 black bishop
d8 black queen
e8 black king
f8 black bishop
h8 black rook
a7 black pawn
b7 black pawn
c7 black pawn
f7 black pawn
g7 black pawn
h7 black pawn
c6 black knight
f6 black knight
d5 white pawn
e5 black pawn
g5 white knight
c4 white bishop
a2 white pawn
b2 white pawn
c2 white pawn
d2 white pawn
f2 white pawn
g2 white pawn
h2 white pawn
a1 white rook
b1 white knight
c1 white bishop
d1 white queen
e1 white king
h1 white rook
8
77
66
55
44
33
22
11
abcdefgh
Ställning efter 4.Sg5 d5 5.exd5

Vit har flera tänkbara svar på 3...Sf6:

  • Det vanligaste är numera det försiktiga 4.d3 varefter
    • 4...Lc5 går över i en variant av italienskt parti.
    • 4...Le7 5.0–0 0–0 6.Te1 d6 7.a4 leder till lugnt spel.
  • Det klassiska 4.Sg5 kallades av Siegbert Tarrasch för "ett typiskt klåpardrag" i hans bok Das Schachspiel från 1931.[2] Hans poäng var att det är fel att flytta en redan utvecklad pjäs och att initiativet kommer att gå över till svart. Draget är ändå vanligt och det vinner i praktiken en bonde. Det kan följa 4...d5 (4...Lc5 kallas Traxlervarianten men är ovanligt) 5.exd5 och nu har svart två möjligheter (se diagram):
    • Den vanliga är 5...Sa5 6.Lb5+ c6 7.dxc6 bxc6 8.Le2 h6 9.Sf3 e4 10.Se5. Vit har vunnit en bonde men svart har aktivt spel.
    • Förr spelade man 5...Sxd5 med starkt angrepp för vit efter 6.Sxf7 Kxf7 7.Df3+ Ke6 8.Sc3.
  • Vit kan också spela på snabb utveckling med 4.d4 exd4 5.0–0 (eller 5.e5 d5 med skarpt spel):
    • 5...Sxe4 6.Te1 d5 7.Lxd5 Dxd5 8.Sc3 och vit får tillbaka materialet med lika spel.
    • 5…Lc5 6.e5 leder till Max Lange-angreppet.
  • 4.Sc3 är ett misstag på grund av skenoffret 4...Sxe4 5.Sxe4 d5 med svart fördel.

Referenser[redigera | redigera wikitext]