Preussiskt parti

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här artikeln använder algebraisk schacknotation för att beskriva schackdragen.
Preussiskt parti
abcdefgh
8
Chessboard480.svg
a8 svart torn
c8 svart löpare
d8 svart drottning
e8 svart kung
f8 svart löpare
h8 svart torn
a7 svart bonde
b7 svart bonde
c7 svart bonde
d7 svart bonde
f7 svart bonde
g7 svart bonde
h7 svart bonde
c6 svart springare
f6 svart springare
e5 svart bonde
c4 vit löpare
e4 vit bonde
f3 vit springare
a2 vit bonde
b2 vit bonde
c2 vit bonde
d2 vit bonde
f2 vit bonde
g2 vit bonde
h2 vit bonde
a1 vit torn
b1 vit springare
c1 vit löpare
d1 vit drottning
e1 vit kung
h1 vit torn
8
77
66
55
44
33
22
11
abcdefgh
Dragsekvens 1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lc4 Sf6
ECO C55-C59
Härkomst 1500-talet
Namnursprung Preussen
Grupp Öppna spel
Andra namn Tvåspringarspel
Chessgames.com opening explorer

Preussiskt parti, även kallat tvåspringarspel i efterhand eller bara tvåspringarspel, är en schacköppning som karaktäriseras av dragen:

1. e4 e5
2. Sf3 Sc6
3. Lc4 Sf6

3...Sf6 är ett mer aggressivt motangrepp än 3...Lc5 (italienskt parti) och kan leda till komplicerat spel. Öppningen hade sin storhetstid på 1800-talet och är numera mindre vanlig på elitnivå.[1]

De äldsta analyserna av öppningen är av italienaren Giulio Cesare Polerio från 1500-talet. Under första halvan av 1800-talet analyserades den av tyska mästare, framför allt Paul Rudolph von Bilguer, vilket gett öppningen dess namn.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

abcdefgh
8
Chessboard480.svg
a8 svart torn
c8 svart löpare
d8 svart drottning
e8 svart kung
f8 svart löpare
h8 svart torn
a7 svart bonde
b7 svart bonde
c7 svart bonde
f7 svart bonde
g7 svart bonde
h7 svart bonde
c6 svart springare
f6 svart springare
d5 vit bonde
e5 svart bonde
g5 vit springare
c4 vit löpare
a2 vit bonde
b2 vit bonde
c2 vit bonde
d2 vit bonde
f2 vit bonde
g2 vit bonde
h2 vit bonde
a1 vit torn
b1 vit springare
c1 vit löpare
d1 vit drottning
e1 vit kung
h1 vit torn
8
77
66
55
44
33
22
11
abcdefgh
Ställning efter 4.Sg5 d5 5.exd5

Vit har flera tänkbara svar på 3...Sf6:

  • Det vanligaste är numera det försiktiga 4.d3 varefter
    • 4...Lc5 går över i en variant av italienskt parti.
    • 4...Le7 5.0–0 0–0 6.Te1 d6 7.a4 leder till lugnt spel.
  • Det klassiska 4.Sg5 kallades av Siegbert Tarrasch för "ett typiskt klåpardrag" i hans bok Das Schachspiel från 1931.[2] Hans poäng var att det är fel att flytta en redan utvecklad pjäs och att initiativet kommer att gå över till svart. Draget är ändå vanligt och det vinner i praktiken en bonde. Det kan följa 4...d5 (4...Lc5 kallas Traxlervarianten men är ovanligt) 5.exd5 och nu har svart två möjligheter (se diagram):
    • Den vanliga är 5...Sa5 6.Lb5+ c6 7.dxc6 bxc6 8.Le2 h6 9.Sf3 e4 10.Se5. Vit har vunnit en bonde men svart har aktivt spel.
    • Förr spelade man 5...Sxd5 med starkt angrepp för vit efter 6.Sxf7 Kxf7 7.Df3+ Ke6 8.Sc3.
  • Vit kan också spela på snabb utveckling med 4.d4 exd4 5.0–0 (eller 5.e5 d5 med skarpt spel):
    • 5...Sxe4 6.Te1 d5 7.Lxd5 Dxd5 8.Sc3 och vit får tillbaka materialet med lika spel.
    • 5…Lc5 6.e5 leder till Max Lange-angreppet.
  • 4.Sc3 är ett misstag på grund av skenoffret 4...Sxe4 5.Sxe4 d5 med svart fördel.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Chess openings: Two Knights Defense (C55)”. www.chessgames.com. https://www.chessgames.com/perl/chessopening?eco=c55. Läst 10 juni 2020. 
  2. ^ ”Tidskrift för Schack, nr 10, 1964”. https://tfsarkiv.schack.se/pdf/1964/tfs_1964_10.pdf. Läst 12 juni 2020.