Råttkänguru

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Råttkänguru
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Rufous getting into pouch.JPG
Aepyprymnus rufescens
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningFåframtandade pungdjur
Diprotodontia
FamiljRåttkänguruer
Potoroidae
SläkteAepyprymnus
Garrod, 1875
ArtRåttkänguru
A. rufescens
Vetenskapligt namn
§ Aepyprymnus rufescens
AuktorGray, 1837
Utbredning
Aepyprymnus rufescens range map.png
Utbredningsområde i Australien (grön)
Hitta fler artiklar om djur med

Råttkänguru eller röd opossumråtta (Aepyprymnus rufescens) är en art i familjen råttkänguruer (Potoroidae) och den enda arten i släktet Aepyprymnus.[2] Av alla råttkänguruer är den störst och den har även det största utbredningsområdet i familjen.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

I motsats till de andra råttkänguruerna är djurets skalle kortare och bredare. De bakre extremiteterna är kortare än hos de egentliga kängurudjuren. Arten har klor vid de främre extremiteterna som används för att gräva i marken. Pälsen på djurets rygg har en grå färg med röd skugga, buken är ljusare, nästan vitaktig. Kännetecknande är de spetsiga öronen som på baksidan bär svarta hår. Råttkängurun når en kroppslängd mellan 38 och 52 centimeter samt en vikt upp till 3,5 kilogram, hannar blir betydligt större än honor.[3]

Utbredning och levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Arten förekommer vid Australiens östra kustlinje. Utbredningsområdet sträcker sig från nordöstra Queensland till sydöstra New South Wales.[4] Tidigare fanns den även i delstaten Victoria.[5] Råttkängurun lever i olika habitat, däribland öppna skogar och gräsland. Djuret är aktivt på natten och vilar på dagen i självbyggda bon.[3] Dessa bon är klotformiga och består av gräs, kvistar och ormbunkar, ofta göms de i trädens håligheter eller bland buskar, sällan finns de på öppna ytor. En enda individ kan ha upp till fem bon som den använder periodvis. Under dagens hetaste timmar söker individerna ibland skydd i jordhålor.[6]

Råttkängurun lever främst ensam men ibland finns grupper av ett fåtal individer, men de visar inget socialt beteende.[7] Mellan hannar uppstår ibland aggressioner.

Arten är allätare men livnär sig främst av växtdelar. Med sina främre extremiteter gräver den efter rötter och svampar men den äter även gräs och andra växtdelar.[5] Ibland har den insekter eller as som föda. Råttkängurun täcker sitt vätskebehov främst med födan men den dricker ifall vattnet är lätt tillgängligt. Den vandrar upp till 4,5 km per natt för att hitta födan.[6]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

I princip kan honor vara brunstiga under alla årstider. Bara under längre tider med ogynnsamma väderförhållanden sker ingen fortplantning. Honor parar sig allmänt kort efter ungens födelse och sedan vilar det befruktade ägget eller embryon tills det äldre syskonet lämnar pungen.[6]

Efter dräktigheten som varar i 22 till 24 dagar föder honan oftast en unge.[3] Nyfödda individer väger vid födelsen bara ett gram och stannar cirka fyra månader i honans pung (marsupium). Efteråt stannar de ytterligare två månader (7 veckor) hos modern innan de blir självständiga.[7] Efter ungefär ett år är ungen könsmogen. Den äldsta kända individen i fångenskap blev åtta år gammal.[3]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Råttkängurun är jämförelsevis talrik men de hotas i viss mån av introducerade rovdjur som rödrävar.[3] I motsats till andra råttkänguruer vistas de ofta i närheten av tamboskap. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 28 oktober 2008.
  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0801857899

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Aepyprymnus rufescensIUCN:s rödlista, auktor: Burnett, S. & Winter, J. (2008), besökt 18 januari 2009.
  2. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Aepyprymnus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  3. ^ [a b c d e] Nowak, R. M. (1999) sid. 102-103 online
  4. ^ Utbredningskarta på IUCN:s rödlista
  5. ^ [a b] Menkhorst, Peter (2001). A Field Guide to the Mammals of Australia. Oxford University Press. s. 100.
  6. ^ [a b c] Richardson, Ken (2012). Aepyprymnus rufescens. Australia's Amazing Kangaroos. Csiro Publishing. sid. 15-16 
  7. ^ [a b] Strahan, R. (1995). The Mammals of Australia: the national photographic index of Australian wildlife. Reed Books. s. 758.