Rödräv

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rödräv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Ej hotad
Räv vid Revhusen i Ystad - Juli 2012..jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Hunddjur
Canidae
Tribus Rävar
Vulpini
Släkte Vulpes
Art Rödräv
V. vulpes
Vetenskapligt namn
§ Vulpes vulpes
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Rödrävens utbredning
Rödrävens utbredning
Hitta fler artiklar om djur med

Rödräv (Vulpes vulpes) är ett hunddjur och den mest förekommande arten i rävsläktet (Vulpes). Den förekommer i stora delar av Palearktis och Nearktis och i mycket mindre utsträckning i Afrika. I modern tid har den också spritts till Australien.

Utseende, fältkännetecken och läte[redigera | redigera wikitext]

Kranium av Vulpes vulpes

Rödräven har en kroppslängd på ungefär 75 cm, och till detta tillkommer en 40 cm lång svans. En vuxen hane väger omkring 8 kg och en vuxen hona cirka 6,5 kg.[2] Den har rödfärgad rygg och vit buk. Färgerna varierar lite mellan gulrött och mörkt rödbrunt respektive mellan vitt och silvergrått. I närheten av fötterna är räven svart. Vanligen har den yviga svansen en vit spets.[2] Under hösten blir rödrävens päls längre. Den så kallade vinterpälsen håller djuret varmt under den kallare årstiden. I början av våren fäller räven och skiftar till en kortare sommarpäls.

Den skiljs lätt från fjällräven genom både färg och storlek men även genom de stora och spetsiga öronen, som ungefär är av huvudets halva längd, samt på tårnas nakna trampdynor.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Rävens vanliga läte är ett hest och kort tjut eller stundom ett kort skällande, som slutar med ett längre tjut. Dessutom morrar den och har även ett starkt fräsande eller harklande ljud. En rödräv har upp till 28 olika läten.[3]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Rödräven förekommer i Europa, norra delar av Asien, i Nordamerika och i Afrika norr om Sahara, samt Egypten och norra Sudan[4]. Under 1800-talet introducerades rödräven även till Australien.[5] Rödräven delas upp i en mängd underarter, för närvarande godkänns cirka 45 stycken.[6] Den skandinaviska rödräven har av vissa auktoriteter kategoriserats som underarten (V. v. septentrionalis) men många forskare anser att den inte skiljer sig tillräckligt och därför klassas V. v. septentrionalis oftast som synonym till nominatformen V. v. vulpes. Den japanska rödräven (japanska: Kitsune) förekommer i två underarter: V. v. japonica som förekommer på Honshū och den nordliga V. v. schrencki som förekommer på Hokkaidō.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Adult rödräv med unge.

Den ställer inga större biotopkrav och förekommer därför i en mängd olika miljöer som skogsmark, ängsmark, åkermark och i städer. Man har observerat rödräv i städer sedan 1940-talet. Denna utveckling iakttogs först i Storbritannien.[5] Landets rävpopulation ökade efter kriget så mycket att unga rävar var tvungna att leta efter nya habitat. Rödrävar i täta samhällen har för- och nackdelar. De rensar staden från as samt kaniner och råttor som anses som ohyra men dödar även husdjur eller fåglar i djurparker som inte är tillräckligt skyddade.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Rödräv om vintern.

Rödrävar är allätare. De är vanligtvis aktiva under gryningen och natten. Födan är huvudsakligen gnagare men de äter även växter och as. Rävar jagar möss, harar, höns och fiskar och tar även ägg från olika fåglar. De tar även rådjurskid och mer sällan ungar från vildsvin eller vuxna rådjur. I nödsituationer äter de till och med grodor. I närheten av människans bostäder livnär sig räven i större mått av organiskt avfall.[2]

Vid jakt efter möss eller sorkar står räven ofta stilla och fokuserar på ett hål eller grästuva, och hoppar sedan blixtsnabbt på bytet när det uppenbarar sig.

Revir[redigera | redigera wikitext]

Ett revir för en rödräv är mellan 5 och 20 km² stort och de stora reviren finns främst i Eurasiens barrskogsregioner. Räven markerar sitt revir vid flera ställen med avföring och urin. I revirets centrum ligger grytet. Oftast gräver räven inte själv utan den övertar boet från grävlingen eller kaninen. Bredvid huvudingången skapar räven flera flyktgångar som används vid fara. Grytet används i många generationer. Revirets storlek och avståndet mellan de olika reviren är avhängig av landskapets utseende, tillgången till föda och antalet platser som är rätt beskaffade för att bygga ett gryt.[7]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Stora delar av året lever varje individ ensam. Parningstiden ligger, i Centraleuropa, mellan januari och februari och varierar med ungefär fyra veckor mellan sydligare trakter och Nordeuropa. En hona parar sig vanligtvis med flera hanar. Efter parningen stannar en hane hos honan och är behjälplig med ungarnas försörjning.[2]

Efter dräktigheten, som varar i ungefär tre månader, föder honan vanligtvis tre till fem ungar, i sällsynta fall bara en eller upp till tretton valpar.[2] De 80 till 160 gram stora ungarna är vid födelsen blinda och har en ullig gråbrun päls. Efter 12 till 14 dagar öppnar de ögonen för första gången. Ungarna diar i fyra till sex veckor och lämnar grytet efter cirka en månad för korta utflykter. Den vuxna hanen hjälper genom att skaffa föda. Om honan dör, händer det ibland att hanen övertar ansvaret. Efter fyra månader är ungarna självständiga. De blir könsmogna vid tio månaders ålder och lämnar honan helt efter ett år. Medellivslängden ligger vid 12 år.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Till rödrävens naturliga fiender räknas varg, lodjur och kungsörn men antalet fällda individer är jämförelsevis lågt.[2] Hotet har särskilt ringa betydelse i mellersta Europa på grund av att dessa djur där förekommer med få individer. Däremot blir unga rävar ibland offer för berguven.

Till fienderna kan även räknas olika parasiter och smittsjukdomar. Rödräven är mycket känslig för blöta och kalla väderförhållanden. Nästan en tredjedel av alla ungdjuren dör i smittosjukdomar. Den allvarligaste parasitsjukdomen är rävskabb.

På flera ställen, speciellt i Norden, ökade rödrävens bestånd närmast explosionsartat under perioden 1950-1980. Det förklaras ibland med bristen på naturliga fiender.[källa behövs] Denna åsikt är omdiskuterad och skandinaviska forskare hänvisar till situationen i Danmark, där större rovdjur är utrotade sedan 1700-talet och där rävbeståndets ökning är likadan. Vissa anser att modernt lantbruk ger bättre villkor för smågnagare och därmed mer föda för räven, medan andra menar att ökade mängder slaktavfall som konsekvens till ökad avskjutning av älgar över flera år har bidragit till situationen.[2] Sedan 1980-talet har rävstammen minskat i stora delar av Sverige på grund av rävskabbens härjningar. Stammen återhämtar sig efter en tid, men nya utbrott av sjukdomen kommer regelbundet. Vissa observationer tyder dock på att allt fler rävar blivit motståndskraftiga mot skabb.

Den introducerade rödrävsstammen i Australien har resulterat i stora miljöproblem. Där bekämpas den idag med gift.[5]

Rödräven och människan[redigera | redigera wikitext]

Kita kitsune från Hokkaidō
Huvudartikel: Rävjakt

Rödrävar har fint skinn som tidigare var värdefullt. Jakt på räv var därför tidigare vanligt. Många startade även uppfödning av räv i mindre skala eller i rävfarmer. I pälsfarmer föder man upp en variant av rödräven som kallas silverräv med silveraktig päls. Numera har skinnet obetydligt värde.

I Sverige får jakt ske under perioden 1/8 till 15/4. Jakten på räv sker i form av gryt-, drev-, klapp-, lock- samt vakjakt. Att begränsa rävstammen genom jakt är en viktig viltvårdsåtgärd då räven är en stor predator på bl.a. hare och rådjur (främst kid). Utförligare information finns på den externa länken nedan till Svenska Jägareförbundet. I Storbritannien var räven fram till förbudet som kom 2005 det viktigaste föremålet för parforsjakt, varvid ett stort antal drivande hundar (foxhounds) används och jägarskaran till häst följer jakten, tills räven togs av hundarna.

Rödräven är Europas största smittobärare av rabies[8]. I Västeuropa har man sedan 1980 minskat rabiesförekomsten hos rödräven genom att utfodra vilda rävar med bete preparerat med vaccin[8].

Kulturhistoria[redigera | redigera wikitext]

I många berättelser och sagor beskrivs räven som klok och listig. Den japanska rödräven "Kita kitsune" spelar en framträdande roll i japansk mytologi. En annan historia är "Surt sa räven"

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Macdonald, D.W. & Reynolds, J.C. 2008 Vulpes vulpes. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 12 december 2010.
  2. ^ [a b c d e f g] Nordens däggdjur (2004) s. 187-194
  3. ^ Fox, D. 2007 Vulpes vulpes på Animal Diversity Web (engelska), besökt 2 februari 2011.
  4. ^ Chris & Tilde Stuart 1997. The larger mammals of Africa p. 224 ISBN 91-1-834122-5
  5. ^ [a b c] MacDonald, D. (1993): Unter Füchsen – Eine Verhaltensstudie. Knesebeck-Verlag München, ISBN 3-926901-63-2
  6. ^ ITIS Vulpes vulpes, Taxonomic Serial No.: 180604, <www.itis.gov>, läst 2010-01-28
  7. ^ Djur i Sveriges natur (1997) s. 164-169
  8. ^ [a b] Jordbruksverket.se - Rabies

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Räven, 1904–1926.
  • B. Jensen, Nordens däggdjur, andra upplaga 2004, Prisma förlag, ISBN 91-518-4432-X
  • S. Ulfstrand & T. Ebenhard (redaktion), Djur i Sveriges natur - Däggdjur, Bertmarks förlag, 1997, ISBN 91-973632-5-1

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]