Jönköpingskravallerna 1948

Lägg till länkar
Från Wikipedia
Version från den 16 januari 2018 kl. 15.55 av TJ Lusitanias (Diskussion | Bidrag) (References)
Raskravallerna i Jönköping
PlatsJönköping, Sverige
Datumjuni 1948
KaraktärSlagsmål
 Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2011-02)
Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan.

Raskravallerna i Jönköping (i samtida press kallade "tattarkravallerna") betecknar en serie händelser som ägde rum runt midsommaren 1948 i Jönköping.

Bakgrund

Jönköping hade under 1940-talet en ökning av resande ("tattare") som var bosatta på Öster (främst kring Östra Torget). Öster var vid denna tid stadens slum, speciellt Kålgårdsområdet. Det hade länge funnits stora motsättningar mellan resande och andra svenskar, och i Jönköping med sin stora resandekoloni var dessa extra starka. Det gick rykten om att resande överföll människor ur den övriga befolkningen och att de fick ekonomiskt stöd från Jönköpings stad.

År 1924 tillsatte stadsfullmäktige en kommitté vars uppdrag var att utreda det som fattigvårdsstyrelsen definierade som ”tattarplågan”. Utredningen kom aldrig igång men uppdraget återkom i den stora så kallade ”Tattarutredningen” 1934-1944. En grundtanke i utredningen, vars grund var rasbiologisk, var att de resande utgjorde en speciell ras vars individer var ”degenererade och nervöst belastade – anfrätta inifrån”.[fotnot behövs] Ett talande uttryck för fattigvårdens syn på dem är det uttalande dess ordförande gjorde så sent som 1948:

” De rasrena tattarna i allmänhet är arbetsovilliga och vill helst försörja sig på köpenskap o.d, till exempel hästaffärer och gårdfarihandel. (...) De sakna en ärlig vilja till ordnat arbete (...) Vad korsningsprodukterna beträffar (är de) i allmänhet arbetsvilliga och oftast hyggliga och skötsamma.[1] „

(Källa Fattigvårdsstyrelsens rapport om tattarfrågan i Jönköping 1948)

Åren före 1948 hade präglats av stora spänningar i staden. De resande ansågs anfalla vita kvinnor, vara skojare som lurades i affärer, suga ut stadens kassa genom att leva på fattigvården, vara ett parasiterande skikt som borde rensas ut ur samhället så fort som möjligt, med flera liknande påståenden. Till slut genomförde Jönköpings fattigvård (den dåvarande socialförvaltningen) runt år 1945 en utredning. Resultatet visade att av de 450 invånare som fanns registrerade som "tattare" fick endast tre stöd från fattigvården. Detta var klart under genomsnittet för staden om man delade upp invånarna i resande och övriga svenskar. Ryktena om att de resande levde på fattigvårdsbidrag från staden avklingade dock inte i folks medvetande.

Denna stämning var inte enbart koncentrerad till Jönköping vid denna tid. I hela Sverige skedde olika sorters "upprensningsprojekt" bland sådana som ansågs utgöra det "sociala bottenskrapet" (se antisocialitet). Tvångssterilisering, bortadopterande av barn till resande och andra som ansågs vara störda eller socialt missanpassade kan ses som uttryck av den då rådande tidsandan och dess preventiva åtgärder. Under mellankrigstiden hade det förekommit rubriker som "Tattarplågan kostar 10 miljoner om året" (signaturen Cervus, Dagens Nyheter 8 dec 1935). 1942 publicerade Göteborgs-Posten en artikel där en åtalad resande beskrivs med följande ord: ”Framför skranket stod den ynkligaste figur man skådat på länge: En typisk tattare, snedvriden till kropp och själ, oförskämd, krypande och fräck på samma gång.”[fotnot behövs]

Kravallernas händelseförlopp

Kring midsommar 1948 var det en laddad stämning i Jönköping. Under våren och försommaren har flera gatuslagsmål ägt rum mellan resande och icke-resande. Två chaufförer som under midsommarhelgen vittnat om ett slagsmål mellan en resande och en icke-resande hade kort därefter blivit illa misshandlade av sju andra resande. På söndagskvällen förklarade de att de tänkte "ta revanschen i egna händer". Tillsammans med en skrothandlare och hans gäng, "De vita", samt flera hundra nyfikna åskådare, attackerades Kålgårdsområdet på Öster i staden där de flesta resande bodde. Niklas Orrenius (29 november 2014). ”Mekanismerna från 1948 lever kvar i vår egen tid” (på svenska). Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-mekanismerna-fran-1948-lever-kvar-i-var-egen-tid/. Läst 5 december 2015.  Folkmassan gick i stort sett till attack mot alla som tillhörde resandefolket. De resande barrikaderade sig i sina lägenheter. Folkhopen trängde sig även vid vissa tillfällen in i bostäderna, som vandaliserades. Det finns uppgifter om resande som fick kasta sig ut ur fönster för att komma undan att bli skadade. Ögonvittnen beskrev det som att folket "väntade på en boxningsmatch" vid tillfället. Många småpojkar utnyttjade tillfället och skrek åt folkmassan att det var slagsmål mot de resande, varefter folk rörde sig dit för att sedan när det inte blev slagsmål troppa av en efter en. Detta mönster upprepades under flera dagar.

Både Polisen och pressen tog i stort sett folkhopens sida i kravallerna. I lokaltidningarna framställdes det snarare som en boxningsmatch än som kravaller och man menade att de resande hade sig själva att skylla. Kravallerna hade brutit ut på grund av de egenskaper som de resande påstods ha, vilka ledde till en "fullt berättigad aktion" från hederliga svenskars sida. Kravallernas ledare, vilka ansågs vara två lastbilschaufförer, intervjuades i lokalpressen och kallades "de vitas ledare" där de lovade att fortsätta tills de resande var utkörda ur staden. I omkring fem dagar höll jakten på "tattare" igång. Män körde omkring i bilar beväpnade med blydaggar och påkar på jakt efter resande att misshandla, medan andra gick omkring beväpnade på gatorna. Till slut stävjade polisen de värsta våldsamheterna och de ebbade så småningom ut. Många personer ur resandefolket misshandlades men ingen dog. De resande flydde staden under och efter kravallerna för att slippa repressalier.

Efter kravallerna

Polisens reaktion kom sent och först på hösten fick kravallerna sitt rättsliga efterspel i Jönköpings rådhusrätt. De två chaufförer som trädde fram som ledare för oroligheterna dömdes till fängelsestraff, och deras närmaste anhängare dömdes till dagsböter. Också några resande blev straffade för misshandel.

Stadens tre tidningar antingen teg eller stödde gärningsmännen. Smålands Allehanda hade redan ett par år tidigare krävt att hela Sveriges resandebefolkning skulle steriliseras och under upploppen skrev Smålands Folkblad i en ledare: ”Hur man ska komma till rätta med dessa ofta asociala människor är inte lätt att säga. Deras ingrodda avsky för ordnat arbete tycks vara oövervinnerligt. Man kan således säga att de har sig själva att skylla ...”.[fotnot behövs] Den genomgående uppfattningen var just att de resande hade "sig själva att skylla" på grund av att de hade provocerat "hederlig svensk" lokalbefolkning så mycket och nu borde de lugna ner sig för sitt eget bästa.

Konsekvenserna av kravallerna blev långtgående. Många resande lämnade staden och av dem som blev kvar försökte många dölja sitt ursprung.

Se även

Referenser

  1. ^ Fattigvårdsstyrelsens rapport om tattarfrågan i Jönköping 1948)

Vidare läsning

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jönköpingskravallerna_1948&oldid=42350895”