Ratifikation

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ratifikation är ett beslut av vanligtvis statschefen (eller annan hög fördragsslutande part) i en stat att förbinda staten till en internationell överenskommelse, till exempel ett avtal eller fördrag. I demokratier brukar ratificeringen föregås av att parlamentet antar en lag som ger statschefen rätt att ratificera överenskommelsen. Det är vanligt att parlamentets beslut kallas för ratificering trots att detta formellt sett är fel.

När ett internationellt avtal förhandlas fram är det vanligtvis representanter för respektive stats regering som deltar i förhandlingarna. Detaljerna tas ofta fram av tjänstemän från ländernas utrikesdepartement med stöd av olika experter. Denna process kan ta flera år. Avtalet brukar sedan undertecknas av statschefen eller en medlem av regeringen på statschefens vägnar. Ett internationellt avtal blir dock inte juridiskt bindande för en stat förrän landet har deponerat sina ratifikationsinstrument enligt de bestämmelser som återfinns i avtalet. Ratifikationsinstrument är ett dokument där firmatecknaren för en stat formellt bekräftar att staten kommer att hålla ett avtal som tecknats. Firmatecknare för en stat är normalt statschefen, men i Sverige är det regeringen[1][2].

När väl en stat har undertecknat ett avtal påbörjas därför en inrikespolitisk process, som eventuellt avslutas med att statschefen ratificerar avtalet och deponerar ratifikationsinstrumenten. Det normala är att ett lands statschef inte har rätt att ratificera ett avtal förrän parlamentet i landet har gett sitt godkännande.

Europeiska unionen[redigera | redigera wikitext]

I 27 av EU:s 28 medlemsstater är det statschefen som ratificerar internationella avtal. Den enda medlemsstaten där statschefen inte har denna befogenhet är Sverige. Där ligger denna makt istället hos regeringen. Därmed är den svenska statschefen den enda statschefen inom EU som inte innehar denna befogenhet. I alla EU:s medlemsstater föregås ratificeringen av ett parlamentariskt beslut, även om vissa medlemsstaters konstitutioner, till exempel den grekiska, inte kräver det. Malta har infört specialbestämmelser kring ratificering av Europeiska unionens fördrag som möjliggör för parlamentet att ratificera nya EU-fördrag utan presidentents inblandning.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Se regeringsformen kap. 10 § 1
  2. ^ Sveriges utrikesdepartement: Riktlinjer för handläggningen av ärenden om internationella överenskommelser s. 28-29