Rhabdophis swinhonis

Från Wikipedia
Rhabdophis swinhonis
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljSnokar
Colubridae
SläkteRhabdophis
ArtRhabdophis swinhonis
Vetenskapligt namn
§ Rhabdophis swinhonis
Auktor(Günther, 1868)
Synonymer
Natrix swinhonis STEJNEGER 1907[2]
Tropidonotus swinhoei BOETTGER 1888[3]
Tropidonotus swinhonis GÜNTHER 1868[4]
Hitta fler artiklar om djur med

Rhabdophis swinhonis[4] är en ormart som beskrevs av Günther 1868. Rhabdophis swinhonis ingår i släktet Rhabdophis och familjen snokar.[5][6] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[5]

Denna orm förekommer på Taiwan. Den lever i skogar, i buskskogar och på odlingsmark intill vattendrag. Födan utgörs av groddjur. Honor lägger ägg.[1]

För beståndet är inga hot kända. Hela populationen anses vara stabil. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Lau, M. 2012 Rhabdophis swinhonis . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 1 augusti 2022.
  2. ^ Stejneger, LEONHARD H. (1907) Herpetology of Japan and adjacent territory., Bull. US. Natl. Mus., Washington, 58: xx, 1-577
  3. ^ Boettger, O. (1888) Materialien zur herptologischen Fauna von China. II., Ber. Offenbach. Ver. Naturk. 26-28: 53-176
  4. ^ [a b] Günther, A. (1868) Sixth account of new species of snakes in the collection of the British Museum., Ann. Mag. nat. Hist. (4) 1: 413-429
  5. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (11 maj 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/rhabdophis+swinhonis/match/1. Läst 24 september 2012. 
  6. ^ Rhabdophis swinhonis i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.