Rhodotorula glutinis

Från Wikipedia
Rhodotorula glutinis
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeSvampar
Fungi
DivisionBasidiesvampar
Basidiomycota
KlassMicrobotryomycetes
OrdningSporidiobolales
SläkteRhodotorula
ArtRhodotorula glutinis
Vetenskapligt namn
§ Rhodotorula glutinis
Auktor(Fresen.) F.C. Harrison 1928

Rhodotorula glutinis är en pigmenterad jästsvamp som först beskrevs av Johann Baptist Georg Wolfgang Fresenius, och fick sitt nu gällande namn av F.C. Harrison 1928. Rhodotorula glutinis ingår i släktet Rhodotorula, ordningen Sporidiobolales, klassen Microbotryomycetes, divisionen basidiesvampar och riket svampar.[1][2]

Upptäckt och ekologi[redigera | redigera wikitext]

Rhodotorula Glutinis ingår i släktet basidiesvampar och är en sorts aerobisk rosa jästsvamp som innefattar 370 olika arter. Svampen dokumenterades först av Georg Fresenius 1850 när den blev isolerad från sur mjölk och fick då namnet Cryptococcus glutinis[3], vilket sedan ändrades till den nuvarande benämningen år 1928.

Jäster av släktet Rhodotorula är vanligt förekommande i naturen och kan ofta isoleras från luft, jord, gräs, sjöar, hav, mat och mänsklig hud, samt platser med ogynsamma förhållanden[4]. På grund av dess snabba tillväxt vid kylskåpstemperaturer, påträffas det ibland som ett förstörande medel i mejeriprodukter samt färskt och bearbetat kött, grönsaker och skaldjur[5].

Även om släktet Rhodotorula tidigare ansetts som icke-patogen, har det dykt fall där de agerar som opportunistiska patogener och har förmågan att kolonisera och infektera känsliga patienter[4]. R. Glutinis är den vanligaste sjukdomsframkallade inom familjen efter Rhodotorula mucilaginosa och är mycket resistent mot de flesta antimykotika, dock har framgångsrik behandling uppnåtts med amfotericin B[6].

R. Glutinis har även använts industriellt i produktionen av karotenoidpigment, en typ av växtpigment, och som ett biologiskt bekämpningsmedel för sjukdomar hos frukter efter skörd[7].

Morfologi[redigera | redigera wikitext]

Basidievsampar kännetecknas av att sporbildningen sker utanpå organ vid namn basidier, som är lokaliserade på undersidan av svampen. Dem har ett stort antal kemiska föreningar vilka kan användas som kolkällor. Dessa källor inkluderar glukos, galaktos, sackaros, maltos, trehalos, etanol, glycerol och hexadekan[3]. Då R. Glutinis har så pass många kemiska föreningar vilka kan användas som kolkällor kan Basidiesvampen överleva i ett brett antal miljöer och har en bred geografisk spridning.

Som helhet brukar jästsvamparna som ingår i arten R. Glutinis klassas som mesofila vilket innebär att de växer bäst i temperaturer mellan 293 – 315 grader Kelvin (20 - 42 grader Celcius)[8]. Tillväxt förekommer över ett pH på 2.2 och hämmas vid pH-värden över 4[8]. Vid mognad når cellerna en diameter på 3-5 µm och är runda, ovala eller långsträckta till formen och aggregeras som slemhinnekolonier[9][10]. Kolhydrater i cellen inkluderar glukos, fukos, galaktos och mannos[11]. Organismen förekommer i genomsnittliga salthalter för världshaven, det vill säga cirka 35 g/kg, och kan även överleva ett atmosfärtryck på 101,325 kPa[8].

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (8 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/rhodotorula+glutinis/match/1. Läst 24 september 2012. 
  2. ^ Species Fungorum. Kirk P.M., 2010-11-23
  3. ^ [a b] M. Kot; Błażejak; Kurcz; Gientka; Kieliszek (21 maj 2022). ”Rhodotorula glutinis—potential source of lipids, carotenoids, and enzymes for use in industries”. National Library of Medicine. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4916194/. Läst 9 december 2022. 
  4. ^ [a b] Wirth; Z. Goldani (2 oktober 2012). ”Epidemiology of Rhodotorula: An Emerging Pathogen”. National Library of Medicine. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3469092/. Läst 16 april 2023. 
  5. ^ Pitt, John I. (1999). Fungi and food spoilage (2nd ed). Aspen Publications. ISBN 0-8342-1306-0. OCLC 44743389. https://www.worldcat.org/oclc/44743389. Läst 17 april 2023 
  6. ^ Miceli, Marisa H.; Díaz, José A.; Lee, Samuel A. (2011-02). ”Emerging opportunistic yeast infections”. The Lancet. Infectious Diseases 11 (2): sid. 142–151. doi:10.1016/S1473-3099(10)70218-8. ISSN 1474-4457. PMID 21272794. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/21272794. Läst 18 april 2023. 
  7. ^ Cong, Li; Chi, Zhenming; Li, Jing; Wang, Xianghong (2007-01). ”Enhanced carotenoid production by a mutant of the marine yeast Rhodotorula sp. hidai” (på engelska). Journal of Ocean University of China 6 (1): sid. 66–71. doi:10.1007/s11802-007-0066-x. ISSN 1672-5182. http://link.springer.com/10.1007/s11802-007-0066-x. Läst 18 april 2023. 
  8. ^ [a b c] Hernández-Almanza, Cesar Montanez, Aguilar-González, Cristian Martínez-Ávila, Raúl Rodríguez-Herrera, Cristóbal N. Aguilar (Mars 2014). Food Bioscience (Upplaga 5) 
  9. ^ Hernández-Almanza, Ayerim; Cesar Montanez, Julio; Aguilar-González, Miguel A.; Martínez-Ávila, Cristian; Rodríguez-Herrera, Raúl; Aguilar, Cristóbal N. (2014-03). ”Rhodotorula glutinis as source of pigments and metabolites for food industry” (på engelska). Food Bioscience 5: sid. 64–72. doi:10.1016/j.fbio.2013.11.007. https://linkinghub.elsevier.com/retrieve/pii/S2212429213000849. Läst 17 april 2023. 
  10. ^ Barron, George L. (1983). The genera of Hyphomycetes from soil (Reprint). Krieger. ISBN 0-88275-004-6. OCLC 258576444. https://www.worldcat.org/oclc/258576444. Läst 17 april 2023 
  11. ^ The yeasts : a taxonomic study (5th ed). Elsevier. 2010. ISBN 978-0-444-52149-1. OCLC 703912703. https://www.worldcat.org/oclc/703912703. Läst 17 april 2023 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Rhodotorula_glutinis&oldid=52512474”