Riemann-Stieltjes integral , även kallad Stieltjesintegral , är inom matematisk analys en speciell integral , som kan ses som en generalisering av Riemannintegralen , uppkallad efter matematikern Thomas Joannes Stieltjes . Vid vanlig Riemannintegrering integrerar man med hänsyn till
x
{\displaystyle x}
-axeln, men vid Riemann-Stieltjes-integrering integrerar man med hänsyn till en annan funktion.
Ett intervall av reella tal kallat
[
a
,
b
]
{\displaystyle [a,b]}
kan delas in i flera delintervall med en partition ,
P
{\displaystyle P}
, som består av ändligt många punkter
x
0
,
x
1
,
.
.
.
,
x
n
{\displaystyle x_{0},x_{1},...,x_{n}}
sådana att
a
=
x
0
≤
x
1
≤
x
2
≤
.
.
.
≤
x
n
−
1
≤
x
n
=
b
{\displaystyle a=x_{0}\leq x_{1}\leq x_{2}\leq ...\leq x_{n-1}\leq x_{n}=b}
.
För två begränsade funktioner på intervallet,
f
(
x
)
{\displaystyle f(x)}
och
α
(
x
)
{\displaystyle \alpha (x)}
inför vi differensoperatorn :
Δ
α
k
=
α
(
x
k
)
−
α
(
x
k
−
1
)
{\displaystyle \Delta \alpha _{k}=\alpha (x_{k})-\alpha (x_{k-1})\,}
.
Då
f
(
x
)
{\displaystyle f(x)}
är begränsad på
[
a
,
b
]
{\displaystyle [a,b]}
kan vi hitta ett supremum respektive infimum för funktionsvärdena på dessa intervall och inför beteckningarna:
M
k
=
sup
f
(
x
)
(
x
k
−
1
≤
x
≤
x
k
)
{\displaystyle M_{k}=\sup f(x)~~~(x_{k-1}\leq x\leq x_{k})}
m
k
=
inf
f
(
x
)
(
x
k
−
1
≤
x
≤
x
k
)
{\displaystyle m_{k}=\inf f(x)~~~~(x_{k-1}\leq x\leq x_{k})}
Vi får nu två summor, beroende på partitionen
P
{\displaystyle P}
och funktionerna
f
{\displaystyle f}
samt
α
{\displaystyle \alpha }
:
U
(
P
,
f
,
α
)
=
∑
k
=
1
n
M
k
Δ
α
k
{\displaystyle U(P,f,\alpha )=\sum _{k=1}^{n}M_{k}\Delta \alpha _{k}}
L
(
P
,
f
,
α
)
=
∑
k
=
1
n
m
k
Δ
α
k
{\displaystyle L(P,f,\alpha )=\sum _{k=1}^{n}m_{k}\Delta \alpha _{k}}
U
(
P
,
f
,
α
)
≥
L
(
P
,
f
,
α
)
{\displaystyle U(P,f,\alpha )\geq L(P,f,\alpha )}
(då
M
i
≥
m
i
{\displaystyle M_{i}\geq m_{i}}
).
Låt vidare
P
{\displaystyle {\mathcal {P}}}
vara mängden av alla partitioner av
[
a
,
b
]
{\displaystyle [a,b]}
och om
inf
P
∈
P
U
(
P
,
f
,
α
)
=
sup
P
∈
P
L
(
P
,
f
,
α
)
{\displaystyle \inf _{P\in {\mathcal {P}}}U(P,f,\alpha )=\sup _{P\in {\mathcal {P}}}L(P,f,\alpha )}
säger man att integralen existerar, vilket betecknas med
f
∈
R
(
α
)
{\displaystyle f\in {\mathfrak {R}}(\alpha )}
, och betecknar värdet med:
∫
a
b
f
d
α
{\displaystyle \int _{a}^{b}f\,d\alpha }
eller
∫
a
b
f
(
x
)
d
α
(
x
)
{\displaystyle \int _{a}^{b}f(x)\,d\alpha (x)}
.
Om man väljer
α
(
x
)
=
x
{\displaystyle \alpha (x)=x}
fås den vanliga Riemannintegralen.
f
∈
R
(
α
)
{\displaystyle f\in {\mathfrak {R}}(\alpha )}
om och endast om det för varje
ϵ
>
0
{\displaystyle \epsilon >0}
existerar en partition
P
{\displaystyle P}
så att
U
(
P
,
f
,
α
)
−
L
(
P
,
f
α
)
<
ϵ
{\displaystyle U(P,f,\alpha )-L(P,f\alpha )<\epsilon \,}
.
För strängt ökande
α
{\displaystyle \alpha }
och
f
,
f
1
,
f
2
∈
R
(
α
)
{\displaystyle f,f_{1},f_{2}\in {\mathfrak {R}}(\alpha )}
och
c
∈
R
{\displaystyle c\in \mathbb {R} }
har integralen följande egenskaper:
f
1
+
f
2
∈
R
(
α
)
{\displaystyle f_{1}+f_{2}\in {\mathfrak {R}}(\alpha )}
och
∫
a
b
(
f
1
+
f
2
)
d
α
=
∫
a
b
f
1
d
α
+
∫
a
b
f
2
d
α
{\displaystyle \int _{a}^{b}(f_{1}+f_{2})\,d\alpha =\int _{a}^{b}f_{1}\,d\alpha +\int _{a}^{b}f_{2}\,d\alpha }
.
c
f
∈
R
(
α
)
{\displaystyle cf\in {\mathfrak {R}}(\alpha )}
och
∫
a
b
c
f
d
α
=
c
∫
a
b
f
d
α
{\displaystyle \int _{a}^{b}cf\,d\alpha =c\int _{a}^{b}f\,d\alpha }
.
Om
f
1
≤
f
2
{\displaystyle f_{1}\leq f_{2}}
är
∫
a
b
f
1
d
α
≤
∫
a
b
f
2
d
α
{\displaystyle \int _{a}^{b}f_{1}\,d\alpha \leq \int _{a}^{b}f_{2}\,d\alpha }
.
Om
a
<
c
<
b
{\displaystyle a<c<b}
är
∫
a
c
f
d
α
+
∫
c
b
f
d
α
=
∫
a
b
f
d
α
{\displaystyle \int _{a}^{c}f\,d\alpha +\int _{c}^{b}f\,d\alpha =\int _{a}^{b}f\,d\alpha }
Om
α
1
{\displaystyle \alpha _{1}}
och
α
2
{\displaystyle \alpha _{2}}
är strängt ökande och
f
∈
R
(
α
1
)
{\displaystyle f\in {\mathfrak {R}}(\alpha _{1})}
och
f
∈
R
(
α
2
)
{\displaystyle f\in {\mathfrak {R}}(\alpha _{2})}
och
c
∈
R
{\displaystyle c\in \mathbb {R} }
så:
∫
a
b
f
d
(
α
1
+
α
2
)
=
∫
a
b
f
d
α
1
+
∫
a
b
f
d
α
2
{\displaystyle \int _{a}^{b}f\,d(\alpha _{1}+\alpha _{2})=\int _{a}^{b}f\,d\alpha _{1}+\int _{a}^{b}f\,d\alpha _{2}}
.
∫
a
b
f
d
(
c
α
)
=
c
∫
a
b
f
d
α
{\displaystyle \int _{a}^{b}f\,d(c\alpha )=c\int _{a}^{b}f\,d\alpha }
Om
f
{\displaystyle f}
även är kontinuerlig på hela
[
a
,
b
]
{\displaystyle [a,b]}
existerar det även
c
∈
[
a
,
b
]
{\displaystyle c\in [a,b]}
så att:
∫
a
b
f
d
α
=
f
(
c
)
(
α
(
b
)
−
α
(
a
)
)
{\displaystyle \int _{a}^{b}fd\alpha =f(c)(\alpha (b)-\alpha (a))}
vilket kallas medelvärdesegenskapen .
Om
α
{\displaystyle \alpha }
är strängt ökande och kontinuerlig deriverbar på
[
a
,
b
]
{\displaystyle [a,b]}
och
f
∈
R
(
α
)
{\displaystyle f\in {\mathfrak {R}}(\alpha )}
är
∫
a
b
f
d
α
=
∫
a
b
f
(
x
)
α
′
(
x
)
d
x
{\displaystyle \int _{a}^{b}f\,d\alpha =\int _{a}^{b}f(x)\alpha '(x)\,dx}
.
Riemann-Stieltjes integral kan användas till att räkna ut väntevärdet för en kumulativ fördelningsfunktion med diskret fördelning.