Rolf Günther

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rolf Günther
Rolf Gunther.jpg
Fotografi av Rolf Günther.
Information
Född8 januari 1913
Erfurt, Thüringen, Tyskland
Dödaugusti 1945 (32 år)
Ebensee, Oberösterreich, Österrike
I tjänst förFlag of the NSDAP (1920–1945).svg Nazityskland
FörsvarsgrenFlag of the Schutzstaffel.svg SS
Tjänstetid1937–1945
GradSS-Sturmbannführer collar.svg SS-Sturmbannführer (1941)
BefälChef för avdelning IV:B4a inom Reichssicherheitshauptamt (1941–1945)
Slag/krigAndra världskriget

Rolf Günther, född 8 januari 1913 i Erfurt, död i augusti 1945 i Ebensee, var en tysk SS-Sturmbannführer vid Reichssicherheitshauptamt (RSHA), Nazitysklands säkerhetsministerium. Han var från 1941 Adolf Eichmanns ställföreträdare vid avdelning IV:B4 som handhade judeangelägenheter och utvandring. Günther deltog i Förintelsen i bland annat Grekland och Ungern.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Rolf Günther var son till köpmannen Emil Günther och dennes hustru Lydia. Han hade tre bröder: Hans, Gerd och Klaus.[1] Günther inträdde i SA år 1929, vid sexton års ålder.[2] År 1937 inledde han sin karriär vid Gestapo-kontoret i Erfurt, där han senare arbetade tillsammans med sin äldre bror Hans Günther inom avdelning IIB 1, som handhade frågor rörande bland annat religiösa samfund och frimurare. Vid den här tiden lämnade Rolf Günther SA och gick med i SS. Under senare delen av 1938 tjänstgjorde han vid Centralkontoret för judisk emigration som hade etablerats i Wien efter Anschluss, Nazitysklands annektering av Österrike. Brodern Hans Günther utsågs i juli 1939 till chef för Centralkontoret för judisk emigration i Prag.[3]

RSHA[redigera | redigera wikitext]

Inom Reichssicherheitshauptamt var Adolf Eichmann chef för avdelning IV:B4 som sysslade med judiska angelägenheter och utvandring. 1941 delade Eichmann sin avdelning i två underavdelningar: IV:B4a med ansvar för deportation och transporter och IV:B4b som handhade juridiska och tekniska aspekter på judefrågan.[2] Eichmann utnämnde Günther till sin ställföreträdare och till chef för underavdelning IV:B4a.[4]

I juni 1942 gav Günther i uppdrag åt Kurt Gerstein, medlem av Waffen-SS:s hygieninstitut, att införskaffa stora mängder vätecyanid för ett topphemligt ändamål. I augusti samma år besökte Günther och Gerstein samt läkaren Wilhelm Pfannenstiel förintelselägret i Bełżec för att bevittna gasningen av judar med hjälp av avgaser. Günther hade som avsikt att utröna huruvida Zyklon B var mera effektivt än kolmonoxid när det gällde gasningar i stor skala och ämnade byta ut kolmonoxid mot Zyklon B i lägret. Kommendanten i Bełżec, Christian Wirth, motsatte sig dock detta, då han ansåg att införskaffandet av stora mänger Zyklon B kunde väcka misstankar.[5]

Nisko-projektet[redigera | redigera wikitext]

Den 1 september 1939 invaderade Nazityskland sin granne Polen. Kort efter den polska kapitulationen höll Adolf Hitler ett tal i tyska riksdagen, i vilket han förklarade att erövringen av Polen hade öppnat för nya möjligheter beträffande lösningen av judefrågan. Han förordade att judarna skulle fördrivas från det tyska riket till den del av Polen som inte hade införlivats med Tredje riket.[6] Detta ockuperade territorium inrättades som Generalguvernementet den 26 oktober 1939. Hitler uppdrog åt Heinrich Müller att sondera terrängen för deportation av rikstyska judar samt polacker och judar i Warthegau till Generalguvernementet. Müller, i sin tur, delegerade uppgiften åt Adolf Eichmann; denne valde ut orten Nisko, belägen cirka 85 kilometer sydväst om Lublin, som deportationsmål. Rolf Günther och Theodor Dannecker befattades med att samordna tågtransporterna till Nisko, vilket skedde i samarbete med det lokala Deutsche Reichsbahn-kontoret i Oppeln.[7] Günther beordrade ledaren för den judiska kommuniteten i Wien, Josef Löwenherz, att rekrytera 1 200 arbetsföra judar med uppgift att uppföra bostadsbaracker i Nisko. Eichmann planerade Nisko som ett judiskt reservat under tysk administration.[8] Tusentals judar hann deporteras till Nisko, innan projektet inställdes. De lokala myndigheterna vägrade att ansvara för de deporterade judarna och den tyska militära ledningen i området krävde att järnvägarna skulle nyttjas för transport av manskap och krigsmateriel. Lägret i Nisko stängdes i april 1940 och de judar som överlevt fördes till Wien och Prag.[8]

Grekland[redigera | redigera wikitext]

I april 1941 ockuperades Grekland av Nazityskland. På uppdrag av Eichmann for Günther i januari 1943 till Aten för att inledda deportationerna av grekiska judar till Auschwitz. Till sin hjälp hade han bland andra Dieter Wisliceny och Alois Brunner.[9] Ett getto inrättades i Thessaloníki och i mitten av mars 1943 inleddes deportationerna. Mellan mars och augusti 1943 kom drygt 48 000[10] judar att deporteras från Thessaloníki; omkring 37 000 gasades direkt efter ankomsten. Totalt deporterades mellan 60 000 och 65 000 grekiska judar till Auschwitz.[10]

Ungern[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Förintelsen i Ungern

Under 1943 gjorde Nazityskland upprepade försök att få de ungerska judarna deporterade, men den ungerska regeringen under ledning av premiärminister Miklós Kállay vägrade att tillmötesgå påtryckningarna från sin bundsförvant. Kállay aviserade i början av januari 1944 att Ungern ämnade lämna förbundet med Tyskland, vilket ledde till att tyska trupper i mitten av mars ockuperade Ungern. Kállay ersattes med den tyskvänlige Döme Sztójay, som lät inleda deportationerna av judar. Eichmann anlände till Budapest med sitt Sondereinsatzkommando, i vilket bland andra Rolf Günther ingick.[11] Günther samordnade tillsammans med andra av Eichmanns medhjälpare tågtransporterna från Budapest till Auschwitz.[12]

Efter andra världskrigets slut internerades Günther i ett amerikanskt krigsfångeläger i Ebensee. I mitten av augusti 1945 begick han självmord genom att bita sönder en glasampull med cyanid.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Potthast 2002, s. 77
  2. ^ [a b] Cesarani 2005, s. 155
  3. ^ [a b] Klee 2007, s. 209
  4. ^ Potthast 2002, s. 79
  5. ^ ”The Leuchter Report” (på engelska). The Nizkor Project. Arkiverad från originalet den 11 oktober 2011. https://www.webcitation.org/62MVscZKL?url=http://www.nizkor.org/faqs/leuchter/leuchter-faq-10.html. Läst 11 oktober 2011. 
  6. ^ Cesarani 2005, s. 98
  7. ^ Cesarani 2005, s. 99
  8. ^ [a b] Browning & Matthäus 2004, s. 39ff
  9. ^ Cesarani 2005, s. 179
  10. ^ [a b] Bowman 2009, s. 241
  11. ^ Longerich 2009, s. 601
  12. ^ ”The Destruction of the Jews of Hungary” (på engelska). Holocaust Research Project. Holocaust Education & Archive Research Team. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2011. https://www.webcitation.org/62NRcGqsc?url=http://www.holocaustresearchproject.org/othercamps/DestructionofHungarianJews.html. Läst 12 oktober 2011. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bowman, Steven B. (2009) (på engelska). The Agony of Greek Jews, 1940–1945. Stanford, California: Stanford University Press. ISBN 978-0-8047-5584-9 
  • Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0 
  • Cesarani, David (2005). Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-20118-1 
  • Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8 
  • Longerich, Peter (2009). Heinrich Himmler: en biografi. Stockholm: Norstedts. ISBN 978-91-1-302379-3 
  • Potthast, Jan Björn (2002) (på tyska). Das jüdische Zentralmuseum der SS in Prag: Gegnerforschung und Völkermord im Nationalsozialismus. Frankfurt am Main: Campus Verlag. ISBN 3-593-37060-3 
  • Roseman, Mark (2002) (på engelska). The Villa, the Lake, the Meeting: Wannsee and the Final Solution. London: Allen Lane. ISBN 0-713-99570-X 
  • Safrian, Hans (2010) (på engelska). Eichmann's Men. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-61726-0