Vätecyanid

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vätecyanid
StrukturformelMolekylmodell
Systematiskt namnVätecyanid
Övriga namnCyanvätesyra, Blåsyra, Cyanväte
Kemisk formelHCN
Molmassa27,0253 g/mol
UtseendeFärglös gas eller svagt blå flyktig vätska
CAS-nummer74-90-8
SMILESC#N
Egenskaper
DensitetVätskeform: 0,687 g/cm³
Löslighet (vatten)Blandbar
Smältpunkt-13,4 °C
Kokpunkt25,6 °C
Faror
Huvudfara
Mycket brandfarlig Mycket brandfarlig
Mycket giftig Mycket giftig
NFPA 704

NFPA 704.svg

4
4
1
LD503,7 mg/kg (oralt)
1,1 mg/kg (intravenöst)
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Vätecyanid, HCN, även kallad cyanvätesyra eller blåsyra, är en färglös gas eller vätska med en kokpunkt 25,7 °C och med lukt av bittermandel. Ett äldre namn är cyanväte. Namnet blåsyra kommer av att det tillsammans med järnsalter under vissa omständigheter kan bilda berlinerblått.[1] Ämnet upptäcktes av den svenske kemisten C.W. Scheele 1782.

Vätecyanid kan lätt bildas genom surgörning av natrium- eller kaliumcyanidlösningar. Salter av vätecyanid kallas cyanider.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

En del växter innehåller cyanogena glykosider som kan brytas ned till vätecyanid, exempelvis bittermandel och bittra aprikoskärnor. Även körsbärskärnor och till och med äppelkärnor kan frigöra små mängder av vätecyanid.

Vid intag av krossat linfrö kan vätecyanid bildas av ämnen i linfröet och tas upp av kroppen. Livsmedelsverket rekommenderar därför att inte alls förtära krossade linfrön.[2]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Vätecyanid utnyttjas för tillverkning av natriumcyanid och kaliumcyanid, som används i samband med guld- och silverutvinning och också för elektroplätering av dessa metaller.

Genom mellansubstanser av cyanohydrin-slag tillverkas olika användbara organiska substanser från vätecyanid inkluderande monomer metylmetakrylat, från aceton aminosyran metionin via Strecker-syntesen, och kelatsubstansen EDTA och NTA.

Via hydrocyaneringsprocessen kan vätecyanid adderas till butadien och ge adiponitril, som är en utgångssubstans för Nylon-6,6[3].

Genom giftverkan[redigera | redigera wikitext]

Cyanid inaktiverar cellandningen genom att binda till järnet i cytokrom C och dödlig dos är ca 50 mg. Motgift mot cyanidförgiftning är natriumtiosulfat eller hydroxikobalamin, en särskild form av vitamin B12.

Vätecyanid användes tidigare till utrotning av vägglöss, råttor och dylikt. En skadedjurssanering – mot vägglöss – med vätecyanid av ett rum på hotell Hellman år 1920 i Stockholm, i kombination med en därefter slarvigt utförd ventilation, ledde till den svenske författaren Dan Anderssons död.[4]

Vätecyanid för bekämpning av skadedjur finns i dag till försäljning inom EU från ett tjeckiskt företag under produktnamnet "Uragan D2". Uragan D2 består av pappskivor indränkta i vätecyanid i en cylinder.[5]

Under första världskriget gjorde fransmännen försök med att använda vätecyanid som stridsgas.[6] Den är dock en flyktig gas[4] som utomhus snabbt kan förlora sin effekt.

Vätecyanid var det verksamma ämnet i "Zyklon B" som användes vid massmord i nazisternas förintelseläger.[4]

Vätecyanid användes av USA för avrättning. En människa stängdes då in i en så kallad gaskammare,[4] utrustad med glasrutor genom vilka, efter tillförsel av vätecyanid, dödsförloppet observerades av närvarande vittnen. Intag av bittermandel, persikokärnor eller kärnor från andra Prunus-arter användes som avrättningsmetod hos bland annat greker och egyptier under antiken.[4]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Blåsyra i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 31 mars 2016.
  2. ^ ”Råd om krossade linfrön”. Livsmedelsverket. Arkiverad från originalet den 1 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160801091853/http://www.livsmedelsverket.se/produktion-handel--kontroll/produktion-av-livsmedel/nyheter-for-livsmedelsforetagare/rad-om-krossade-linfron/. Läst 27 augusti 2011. 
  3. ^ E. Gail, S. Gos, R. Kulzer, J. Lorösch, A. Rubo, och M. Sauer: "Cyano Compounds", Ullman, Inorganic, DOI-nr 10.1002/14356007.a08_159.pub2
  4. ^ [a b c d e] shenet. ”Shenet - Bittermandel eterisk olja”. www.shenet.se. http://www.shenet.se/ravaror/eobittermandel.html. Läst 24 januari 2018. 
  5. ^ ”Uragan d2”. Arkiverad från originalet den 9 december 2013. https://web.archive.org/web/20131209231227/http://www.draslovka.cz/CMSPage.jsp?id=212e4f52-8fc5-47dd-83e3-c77863814001&context=79844cbe-01d9-49fd-9bb4-dc5ea0aa6453.6582a8ab-123c-4ba7-b341-6c0cfe628dc6.da0ed5d9-0d7b-47d6-99de-d0c5ea68b04b.212e4f52-8fc5-47dd-83e3-c77863814001&ditemid=8de9774a-b584-4078-953c-4fc2af39fcbb&dblockid=b17d7b3c-b24c-4302-9a87-cd2de4268057. 
  6. ^ Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1947 Arkiverad 19 augusti 2015 hämtat från the Wayback Machine.