Ruser

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ruser (latin: Ruthenia) var det folkslag, enligt Nestorskrönikan med ursprung i Skandinavien (jämför det finska namnet på Sverige, Ruotsi, eller det estniska namnet, Rootsi), vilka skall ha grundat Kievriket. Den slaviska formen var "rus'" och apostrofen är en transkription av den kyrilliska bokstaven "ь" (mjukt tecken) och uttalas således som "rusj" (med mjukt "s" på slutet, ej ljudet "sch").

Ruser kallades det folk som antagligen bebodde Roslagen, Åland och delar av Finlands kust "det egentliga Finland" redan under folkvandringstiden. De finns inte omnämnda historiskt i samtida annaler från Skandinavien, men desto mer i övriga Europa, och har därför antagits vara en del av svearna från början. Senast under 600-talet utforskades Östersjön av folk från Skandinavien, och flera expeditioner har lämnat arkeologiska spår i främst i Balticum. Från 800-talet förekommer omfattande kontakt med nuvarande Ryssland. Men inte heller under Vikingatiden gör svearna någon skillnad på dem själva och ruserna, så de var förmodligen samma folk. För västliga historiker och forskare låter normandteorin som den rimligaste. De härleder ordet "rus'" via den finska beteckningen på Sverige Ruotsi till Roden namnet på Roslagen. Detta skulle även härledda till grekiskans Rhos och den arabiska termen Rûs. Senare så tog Slaviska folk till sig namnet och blev majoriteten av "ruserna" mot 1000-talets mitt.[1]

I Sankt Bertins annaler nämns att kejsar Ludvigs hov i Ingelheim år 839 fick besök av en delegation från Konstantinopel. I denna fanns några män som kallades ruser rhos vilka var på väg till sitt hemland. Då Ludvig frågade vilka dessa var, fann han att de var svear, sueones. Han kvarhöll dem sedan hos sig då han misstänkte att de kommit dit för att spionera.

I Rysslands historia, som är tätt sammanvävd med Kievrikets historia, kallas denna teori för normandteorin och bestrids av mer nationalistiska ryska historiker, vilka betraktar normandteorin som antirysk och stötande för den fosterländska stoltheten. Den bekräftas dock både av både språkliga och arkeologiska data och i viss mån av Ibn Fadlans berättelse: skeppsbegravningen Ibn Fadlan beskriver stämmer väl in med verkliga och symboliska skeppsbegravningar i Skandinavisk arkeologiska fynd och i nedtecknade myter och i det större sammanhanget kring den utbredda Skandinaviska skeppskulturen. Liknande antinormandiska teorier har lagts fram i Finland, ty vissa finska forskare hävdar att vikingarna i österled i själva verket var finnar (Kuussari 1935).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Blöndal, Sigfús (2007-04-16). The Varangians of Byzantium. Cambridge University Press. p. 1-6. ISBN 9780521035521.