Samfundet Nordens Frihet
Samfundet Nordens Frihet var en svensk förening som bildades 1939 i syfte att verka för nordisk självständighet under andra världskriget. 1946 upplöstes den.
Samfundet var inledningsvis nära knutet till Finlandskommittén, som arbetade för att bistå Finland militärt med frivilligkåren. Sigurd Curman var ordförande vid instiftandet, och Harald Wigforss var redaktör för samfundets tidning. Efter Tysklands ockupation av Norge och Danmark 1940, blev samfundet allt mera inställt på att Sverige borde gå in i kriget.
I politiskt avseende var Nordisk Frihet nationella och demokratiska, emot nazism och kommunism. Som mest hade de 250 medlemmar; bland dem flera framstående kulturpersonligheter. Nära 50 procent av dess medlemmar var akademiker inom de historiska disciplinerna, "kärntruppen bestod av medlemmar i högre seminariet i historia vid Stockholms Högskola".[1]
Ledande personer inom samfundet inkluderade historikern Yngve Lorents, borgarrådet Yngve Larsson[2], Nils Ahnlund, Harald Hjärne, Eli Heckscher, Karl-Gustaf Hildebrand, Nils Herlitz, Stig Jägerskiöld, K.G. Westman, Adolf Schück, Birger Steckzén och Andreas Lindblom. Larsson, Ahnlund och Lindbom var medlemmar av styrelsen under hela den tid samfundet existerade.[3]
Källor
- ^ Johansson, Alf W. (1973). Finlands sak: svensk politik och opinion under vinterkriget 1939-1940. Sverige under andra världskriget, 99-0108326-5. Stockholm: Allmänna förl. sid. 205. Libris 7257573. ISBN 91-38-01547-1
- ^ Svenskt biografiskt lexikon (SBL), häfte 108 (artikelförfattare: Göran Sidenbladh) (1978). Larsson, Gustaf Richard Yngve. Stockholm: Statens arkivstyrelse
- ^ Tora Byström (2005). ”Nordens förenta stater: debatten under andra världskriget om en nordisk union”. Aktuellt om historia 2005:2,: sid. 147. 0348-503X. ISSN 0348-503X. http://www.opiskelijakirjasto.lib.helsinki.fi/eres/valt/bystrom145-166.pdf. Libris 9979039