Sharpevillemassakern

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sharpevillemassakern
Murder at Sharpeville 21 March 1960.jpg
Senare målning av döda och döende offer för massakern.
Plats Sharpeville, Sydafrika
Datum 21 mars 1960
Karaktär Massaker
Part I Svarta protesterande apartheidmotståndare
Part II Sydafrikanska polisen

Sharpevillemassakern ägde rum den 21 mars 1960 i det svarta bostadsområdet Sharpeville strax utanför staden Vereeniging i Transvaal i Sydafrika.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Ända sedan kolonialtiden på 1800-talet hade den svarta befolkningen i dagens Sydafrika underkastats diverse rasistiska lagar som inskränkte deras rättigheter. Under det styrande Nationalistpartiets politiska program för rassegregering (apartheid) utökades detta, inte minst vad gällde svarta sydafrikaners begränsade rörelsefrihet. Premiärminister Hendrik Verwoerd drev 1959-60 igenom en skärpning av de så kallade passlagarna, vilka hade förpliktigat svarta män att alltid bära med sig identitetshandlingar och arbetstillstånd, till att även gälla kvinnor och började i allt större utsträckning använda dem som ett verktyg för att förfölja oppositionella.[1] Som reaktion på detta planerade den oppositionella Afrikanska nationalkongressen (ANC) att hålla demonstrationer den 31 mars 1960. En mindre oppositionsgrupp, Pan Africanist Congress, beslöt sig dock för att hålla en egen demonstration mot passlagarna tio dagar före ANC.

Händelseförlopp[redigera | redigera wikitext]

Planen var för demonstranterna, mellan 5000 och 7000 personer, att inte bära några pass och därmed avsiktligt bryta mot lagen för att sedan fredligt överlämna sig till polisen som då skulle tvingas arrestera samtliga förbrytare, överbelasta fängelserna och tömma den tillgängliga arbetskraften så att den lokala ekonomin slogs ut.[2][3] När folkmassan marscherade mot polisstationen i Sharpeville möttes de av färre än tjugo poliser vilka när antalet demonstranter ökade förstärktes med ytterligare 130 man och fyra pansarfordon. Stämningen som inledningsvis hade varit god övergick så småningom i en mycket spänd situation. Polisen som även normalt sett behandlade svarta demonstranter mycket strängt beväpnade sig med gevär och kulsprutor medan några av demonstranterna som tillhygge hade stenar.[4] När myndigheterna försökte skingra folkmassan genom att låta stridsflygplan flyga lågt över den kastades stenar mot poliserna varpå dessa svarade med tårgas och sedan att skjuta vilt.[3][5]

Enligt myndigheterna dödades totalt 69 människor varav 10 barn och 8 kvinnor. 180 sårades, bland dem 31 kvinnor och 19 barn. Många sköts i ryggen när de försökte fly undan kaoset som utbröt men polischefen på plats beskrev det som att "horder av infödingar omringade polisstationen" och menade att de svarta fick "lära sig en läxa den hårda vägen".[3]

Som möjliga förklaringar till eldgivningen har bland annat givits att poliserna som var inblandade var nervösa då nio poliser hade dödats under liknande omständigheter i Cato Manor utanför Durban två månader tidigare samt att polisstyrkan i Sharpeville inte hade någon som helst utbildning i att hantera kravaller.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Omedelbart efter massakern var ilskan så stor hos de svarta sydafrikanerna att omfattande demonstrationer och upplopp bröt ut runtom i Sydafrika. En våg av strejker inleddes med sådan effekt att Sydafrikas ekonomi, som ju berodde på den svarta befolkningen som billig arbetskraft, nästan lamslogs. Dagarna efter massakern arresterades 77 skadade afrikaner som fortfarande låg på sjukhus men många släpptes efter förhör.[3] Den 30 mars 1960 förklarade regeringen undantagstillstånd och lät gripa över 18 000 personer. Den 4 april förbjöds både ANC och Pan Africanist Congress. I september 1960 inleddes totalt 224 civilprocesser mot regeringen för massakern i Sharpeville men nationalisterna svarade med att stifta lagen Indemnity Act som befriade alla statstjänstemän från ansvar för dödandet.[3] Resultatet av myndigheternas förbud mot ANC och Pan Africanist Congress blev att grupperna gick under jorden, började verka från utlandet och slutgiltigt övergav icke-våld till fördel för väpnat motstånd.[6]

Även internationellt kom omfattande kritik och FN fördömde för första gången Sydafrikas rasåtskillnadspolitik. FN:s säkerhetsråd antog den 1 april resolution 134,[7] som kritiserade Sydafrikas regering och uppmanade den att överge apartheid, med rösterna 9-0 (två avstod). I resolutionen krävde Säkerhetsrådet att Dag Hammarskjöld skulle föra samtal med Sydafrika för att upprätthålla principerna i FN-stadgan. Den internationella opinionen hade vänt mot Sydafrika, inte bara länder i östblocket och tredje världen som redan innan massakern var fientliga till apartheidstyret utan även flera västländer yttrade nu officiell kritik, och åren som följde fördömdes landets politik fler gånger i FN och många länder började även bojkotta sydafrikanska varor vilket slog hårt mot exporten. Kapitalflykten ut ur Sydafrika månaderna efter massakern uppfattades av regeringen som ett sådant hot mot ekonomin att ett helt system av kapitalkontroller, Blocked rand, infördes och många utländska investerare lämnade landet.[8][9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ (PDF) Truth and Reconciliation Commission of South Africa Report, Volume 3, Chapter 6. 28 October 1998. Sid. 163, 528, 531–537. http://www.justice.gov.za/trc/report/finalreport/Volume%203.pdf. Läst 29 november 2015 
  2. ^ Remember Sharpeville at South African History
  3. ^ [a b c d e] http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/march/21/newsid_2653000/2653405.stm
  4. ^ ”The Sharpeville Massacre”. Time Magazine. 4 april 1960. http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,869441-1,00.html. Läst 15 december 2006. 
  5. ^ ”Sharpeville blev början till slutet för apartheid”. Dagens Nyheter. 21 mars 2010. http://www.dn.se/nyheter/varlden/sharpeville-blev-borjan-till-slutet-for-apartheid/. Läst 30 november 2015. 
  6. ^ http://www.sahistory.org.za/1960-1966-genesis-armed-struggle
  7. ^ UN Security Council, Resolution 134 (1960)
  8. ^ (2013). International Journal of Afro-Asian Studies: Vol.4, No.2, Universal-Publishers, s.38
  9. ^ ”Big Bang Hits the Johannesburg Stock Exchange”. The New York Times. 26 december 1995. http://www.nytimes.com/1995/12/26/business/big-bang-hits-the-johannesburg-stock-exchange.html. Läst 30 november 2015.