Sigillskrift
Sigillskrift eller liten sigillskrift eller stämpelstil (篆书; 篆書; Zhuànshū) är en variant av kinesisk kalligrafi och en av de fem grundstilarna.
Efter att kejsar Qin Shi Huangdi enat Kina 221 f.Kr standardiserades skriften i landet av premiärminister Li Si. Med utgångspunkt av bronsskriften, stentrumstecken[1] och stor sigillskrift skapades sigillskrift, också kallad liten sigillskrift, för de vanligaste tre tusen skrivtecknen.[2][3][4][5]
Det som kännetecknar sigillskrift är att alla streck är jämntjocka och att alla tecken är lika stora. Det är hämmande och tidsödande att skriva med sigillskrift, vilket gjorde att ytterligare stilar såsom kanslistil och normalstil snabbt utvecklades.[6][7] Även om sigillskriften inte var optimal för att skriva tidseffektivt har den levt kvar med upp och nergångar genom historien. Stilen fick ett uppsving under Qingdynastin (1644–1911), och mästare som Wu Changshuo (1844–1927) och Qi Baishi (1864–1957) producerade många verk i sigillskrift.[3]
Sigillskrift används idag huvudsakligen i dekorativa sammanhang såsom konst, namnstämplar och logotyper.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Kjellgren 2000, s. 142.
- ^ Lindqvist 1989, s. 21–22.
- ^ [a b] ”Seal Script” (på engelska). Cultural China. Arkiverad från originalet den 11 april 2016. https://web.archive.org/web/20160411155955/http://www.cultural-china.com/chinaWH/html/en/23Arts399.html. Läst 18 maj 2016.
- ^ ”SEAL SCRIPT” (på engelska). Ponte Ryuurui och Mariusz Szmerdt. Arkiverad från originalet den 13 maj 2016. https://web.archive.org/web/20160513024805/http://www.ink-treasures.com/history/calligraphy/chinese-calligraphy/calligraphy-scripts/seal-script/. Läst 18 maj 2016.
- ^ ”Seal script - Small Seal script (小篆, shoten) - Part 1” (på engelska). Beyond Calligraphy. Arkiverad från originalet den 1 juli 2016. https://web.archive.org/web/20160701060312/http://www.beyondcalligraphy.com/small_seal_script.html. Läst 18 maj 2016.
- ^ Lindqvist 1989, s. 22.
- ^ Berglund 1974, s. 10–13.
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Lindqvist, Cecilia (1989). Tecknens Rike. Bonnier Fakta AB. ISBN 91-34-50857-0
- Berglund, Lars (1974). Kinesisk kalligrafi. Bo Cavefors Bokförlag. ISBN 91-504-0380-X
- Kjellgren, Björn (2000). Kinakunskap. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-01445-7