Självgående artilleri

Självgående artilleri, även kallat mobilt artilleri, är artilleripjäser som består av ett artillerivapen (såsom kanon, haubits, mörsare, granatkastare eller raketställ) monterat på ett självgående chassi, som förflyttar sig till och från strid samt mellan eldpositioner för egen kraft, istället för att dras dit av dragfordon såsom artilleritraktorer eller för hand. De kan uppdelas i olika typer beroende på bestyckning, såsom artillerikanonvagnar (militärförkortning: akv) bestyckade med kanon eller haubits, granatkastarvagnar (militärförkortning: grkv) bestyckade med granatkastare och raketartillerivagnar bestyckade med raketartilleri.

Det bör nämnas att det finns traditionella artilleripjäser som kan förflytta sig kortare sträckor på slagfältet via motordrivna hjul eller larvfötter på lavetten men dessa klassas inte som självgående artilleri. Några sådana exempel är den hjuldrivna 155 mm Haubits 77 och den banddrivna 203 mm haubits M1931 (B-4).

Självgående artilleri används vanligtvis för indirekt eld på långa avstånd och men kan även ofta skjuta direkt eld och agera infanterikanonvagn eller pansarvärnskanonvagn för att ge understöd eller försvara sig själv vid behov. Vid dessa fall skjuter man oftast standard spränggranat eller halvpansargranat om kanonen är kraftig nog (runt 150 mm) eller dedikerad självförsvarsammunition som pansarspränggranat om kanonen är av svagare typ (runt 105 till 120 mm).

En tidig föregångare till det moderna självgående artilleriet var ridande artilleri, en sorts hybrid av artilleri och kavalleri.

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Den största fördelen med självgående artilleri är att de genom sin rörlighet även utanför vägnätet snabbt kan anpassa sig till stridens förlopp. I motsats till ett konventionellt artilleri som förflyttas med dragfordon kan en bandkanon snabbt växla ställning och behöver bara korta förberedelser innan den kan öppna eld på nytt. Denna egenskap är värdefull på ett slagfält, särskilt i en situation där man avancerar.

Trots detta är dragna artilleripjäser betydligt billigare att tillverka och underhålla än självgående artilleri och finns därför kvar hos moderna arméer i stora antal.

Huvudtyper[redigera | redigera wikitext]

Bandkanoner[redigera | redigera wikitext]

Den vanligaste typen av självgående artilleri är bandkanonen^[1], kort bkan. Alternativa benämningar: bandhaubits, kort bhaub eller artillerikanonvagn, kort akv.

En bandkanon är ett banddrivet pansarfordon beväpnad med en artillerikanon eller haubits. De kan ytligt sett likna en stridsvagn,^[2] men de har generellt en tunnare bepansring, främst avsedd som splitterskydd. En del är bestyckade med kulsprutor för att försvara sig mot fientligt infanteri.

Dumperartilleri[redigera | redigera wikitext]

En annan typ av vanligt självgående artilleri är dumperartilleri.^[3]

Dumperartilleri är självgående artilleri som är baserade på hjuldriva chassin. De är ofta splitterskyddade och likt bandkanoner har många kulsprutebeväpning för självförsvar.

Raketartillerifordon[redigera | redigera wikitext]

Raketartillerifordon är självgående artilleri på ospecificerat chassi vars beväpning består av raketartilleri. De är ofta av simplare konstruktion och är ofta inte skyddade mer än mot splitter. Till skillnad från eldrörssystem som de ovannämnda huvudtyperna kan de effektivt inte ge direkt eld, utan enbart indirekt eld, vilket gör att de alltid brukas bakom allierade linjer och därav inte behöver skottsäkert pansar.