Sjögroda

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sjögroda
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Pelophylax ridibundus JdP 2013-06-16.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassGroddjur
Amphibia
OrdningStjärtlösa groddjur
Anura
FamiljÄkta grodor
Ranidae
SläktePelophylax
ArtSjögroda
P. ridibundus
Vetenskapligt namn
§ Pelophylax ridibundus
Auktor(Pallas, 1771)
Mycket mörkt brun individ vid kanten av Lauwersmeer, Nederländerna
Mycket mörkt brun individ vid kanten av Lauwersmeer, Nederländerna
Hitta fler artiklar om djur med

Sjögroda (Pelophylax ridibundus), på finländsk svenska kallad skrattgroda,[3] är ett stjärtlöst groddjur som tillhör familjen äkta grodor och släktet Pelophylax. Arten fördes tidigare (fram till 2014) till släktet Rana och kallades då Rana ridibunda.[2]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Europas största inhemska groda med en längd upp till 13 cm (sällsynt upp till 15 cm för honor[3]. Hannar blir knappast med än 10 - 11 cm). Påminner om en stor ätlig groda, med grön till brungrön ryggsida med mörkare fläckar. Undersidan är ljusare, nästan vit, men med en del mörkare fläckar. Det finns även individer som är mer eller mindre helt bruna i färgen.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Sjögrodan lever i våtmarksområden och i sjöar, där den lever av insekter, små kräftdjur, fågelungar, smågnagare, salamandrar, grodor och grodyngel. Kannibalism förekommer.[5] På hösten söker den sig till bottnen av vattensamlingar som sjöar och vattendrag, där den sover vintersömn.[6]

I Norden kan sjögrodan bli upp till 11 år gammal. I den södra delen av utbredningsområdet blir den dock högst 6 år.[7]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Sjögrodan har ett kraftigt, snabbt hä hä hä hä, som av många beskrivs som skrattliknande (ett alternativt svenskt namn på sjögrodan är just skrattgroda; på danska och norska kallas den latterfrø resp. latterfrosk av latter, skratt). En samling kväkande sjögrodor kan höras på upp till 1,5 kilometers avstånd. Utöver det skrattliknande lätet förekommer även mer vanliga kväkande ljud.[8]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Sjögrodan leker i vattensamlingar under våren till försommaren när vattentemperaturen nått upp till 16 °C, då hanarna börjar kväka intensivt, speciellt på natten. När en hona är parningsvillig, simmar den fram till samlingen av hanar, blir omfamnad av en hane i amplexus och börjar lägga mellan 1 200 och 16 000 ägg. Efter äggläggningen drar sig honan tillbaka, medan hanarna fortsätter att locka på honor. Tiden det tar för äggen att kläckas är beroende av temperaturen; vid 20 °C tar det mellan 5 och 8 dygn. Ynglen förvandlas till grodor under sensommaren, och övervintrar troligtvis under vatten. Ynglen lever främst av alger; stora yngel kan även ta animalisk föda som protozoer, maskar och små kräftdjur. Dödligheten hos de nyförvandlade grodorna är mycket stor, större än för många andra Rana-arter.[9]

Predatorer[redigera | redigera wikitext]

Sjögrodan utgör byte för flera djur, som snokar, hägrar, storkar, uttrar, illrar och grävlingar. Små, nyförvandlade sjögrodor tas dessutom av andra grodor, även individer från deras egen art.[10]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Grodan finns från södra England, delar av Frankrike genom Tyskland och Östeuropa till delar av Balkan. Den har sin sydgräns i Turkiet och Nordafrika, samt sin östgräns vid Bajkalsjön. I Skandinavien finns den sparsamt på Bornholm[11]. I Finland dog populationen vid Helsingfors ut omkring 1960[11], men den finns åter införd i ett fåtal lokaler längst i syd och sydväst. Numera betraktas den finska populationen som en invasiv art.[3]. Grodan finns också i en isolerad population vid Riga.[11]

Ung hona

Hotbild[redigera | redigera wikitext]

De främsta hoten mot sjögrodan är övergödning och vattenföroreningar. Övergödningen får vattensamlingarna att växa igen, så att de skuggas och temperaturen sjunker; föroreningarna minskar syrehalten i vattnet, vilket gör att många grodor dör av syrebrist under övervintringen, som de tillbringar på bottnen av vattensamlingar. Fog, Schmedes och Rosenørn de Lasson anger det senare som det främsta hotet mot sjögrodan. Då den är beroende av tillgången på tillräckligt djupa vattensamlingar, utgör vattenregleringar och utdikningar också ett hot.[12]

Milosgrodan[redigera | redigera wikitext]

På ön Milos finns det en grodart som det pågår studier kring. Diskussion förs om benämning. Den kallas omväxlande för Milosgroda och omväxlande för sjögroda. På Nordens Ark bedrivs ett artbevarandearbete.[13]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta verk[redigera | redigera wikitext]

  • Fog, Kåre; Schmedes, Adam; Rosenørn de Lasson, Dorthe (2001) [1997] (på danska). Nordens padder og krybdyr. København: G.E.C. Gads Forlag. ISBN 87-12-02982-3 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sergius Kuzmin et al. 2009 Pelophylax ridibundus . Från: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 19 augusti 2019.
  2. ^ [a b] Oskar Kindvall, Maria Backlund (27 februari 2017). ”Art: Pelophylax ridibundus - sjögroda”. Dyntaxa. Artdatabanken. https://www.dyntaxa.se/taxon/info/208252. Läst 19 augusti 2019. 
  3. ^ [a b c] Markus Piha (2019). ”skrattgroda – Pelophylax ridibundus. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.193570. Läst 16 oktober 2019. 
  4. ^ Fog, Schmedes & Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr, sid 250-251.
  5. ^ Fog, Schmedes & Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr, sid 258.
  6. ^ Fog, Schmedes & Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr, sid 256-257.
  7. ^ Fog, Schmedes & Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr, sid 258.
  8. ^ Fog, Schmedes & Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr, sid 254-255.
  9. ^ Fog, Schmedes & Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr, sid 257-258.
  10. ^ Fog, Schmedes & Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr, sid 246, 258.
  11. ^ [a b c] Fog, Schmedes & Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr, sid 248-249.
  12. ^ Fog, Schmedes & Rosenørn de Lasson (2001) Nordens padder og krybdyr, sid 258-259.
  13. ^ ”Milosgroda”. https://nordensark.se/djuren/amfibier/milosgroda/. Läst 19 augusti 2019. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]