Skiffertrut

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Skiffertrut
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Larus schistisagus, Rebun Island, Hokkaido.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljMåsfåglar
Laridae
SläkteLarus
ArtSkiffertrut
L. schistisagus
Vetenskapligt namn
§ Larus schistisagus
AuktorStejneger, 1884
I första vinterdräkt (1K)
I första vinterdräkt (1K)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Skiffertrut[2] (Larus schistisagus) är en fågel i familjen måsfåglar inom ordningen vadarfåglar som förekommer i kustområden i östra Asien och i norra Alaska.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Adult i vinterdräkt.

Skiffertruten är en stor och kraftig trut med fyra åldersklasser.[4] Den mäter 55-67 cm, har ett vingspann på 132-148cm och väger 1 050-1 670 kg.[4] I adult sommardräkt har den skiffergrå vingovansida med vit bakkant, svarta yttre vingspetsar med vita fläckar och är i övrigt vit. I flykten syns på vingundersidan mörka vingpennor vilket skapar ett kontrasterande mönster. Den har en kraftig gul näbb med stor röd gonysfläck och mörkrosa kraftiga tarser. Den har en rödrosa orbitalring och gul iris.[4] I adult vinterdräkt har den mörkvattrat huvud.

Juvenilen har svart näbb och mycket mörkt brun vattrad fjäderdräkt, som långsamt blir ljusare, speciellt på huvudet.[4] I första sommardräkt kan den vara nästan helvit med mörka vingspetsar och stjärt.[5] I andra årets vinterdräkt är den vattrad i ljust grått och vitt förutom skulderfjädrar som är grå, och vingspetsarna och stjärtfjädrarna som är svarta. I denna dräkt har den ljust rosabeige näbb med stor svart näbbspets.[4]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Lätena liknar gråvingad trut. Det långa lätet är långsammare och djupare än västtrutens.[6]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Gråtrutskomplexet

Fågeln häckar från nordöstra Sibirien till Japan, och i norra Alaska.[3][5] De nordliga häckarna flyttar söderut om vintern till isfria områden och vintertid uppträder arten från Kommendörsöarna och Hokkaido till Nord- och Sydkorea och Taiwan.[4] Ibland övervintrar den även i sydöstra Kina.[4] Den observeras sällan utanför sitt utbredningsområde men det finns rapporter från Kanada, USA, Hawaii och Boninöarna. Den har också observerats en handfull gånger i Europa, med första fyndet i Litauen 2008[7] och därefter i Storbritannien 2011, i Finland, Vitryssland och på Island 2012[8], i Irland 2014 och 2015, Tyskland 2016 och Polen 2017.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Den häckar i kolonier på isolerade öar med gräs, på klippor, på sandiga och steniga kuster och lokalt även på hustak.[4] Vintertid uppehåller den sig utmed isfria kuster, vid flodmynningar och hamnar.[4]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Artens population är förhållandevis liten och dess populationstrend är okänd, men utbredningsområdet är relativt stort. Internationella naturvårdsunionen IUCN bedömer att den inte är hotad och placerar den därför i kategorin livskraftig.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Birdlife International 2012 Larus schistisagus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ [a b c d e f g h i] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid: 206-207, ISBN 978-0-7136-7040-0
  5. ^ [a b] Sibley, David Allen (2000). National Audubon Society: The Sibley Guide to Birds. New York: Alfred A. Knopf. sid. 222. ISBN 0-679-45122-6 
  6. ^ Burger, J., Gochfeld, M., Garcia, E.F.J. & Kirwan, G.M. (2020). Slaty-backed Gull (Larus schistisagus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53985 18 februari 2020).
  7. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 419. ISBN 978-91-7424-039-9 
  8. ^ Yann Kolbeinsson (2012) Slaty-backed Gull / Hellumáfur, <www.flickr.com>, läst 2012-05-18

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]