Slaget vid Cēsis

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Slaget vid Cēsis
Del av Estniska frihetskriget och Lettiska frihetskriget
Ägde rum 19 - 23 juni 1919
Plats Cēsis, Lettland
Resultat Avgörande estnisk seger
Stridande
Estland Estland
Lettland Lettland
Baltic German.svg Landeswehr
Befälhavare och ledare
Estland Ernst Põdder
Lettland Jorģis Zemitāns
Baltic German.svg Alfred Fletcher
Styrka
3:e estniska divisionen: 6 509 infanteri
65 kavalleri
106 lätta kulsprutor
23 artilleripjäser
3 bepansrade fordon
3 pansartåg[1]

2:a lettiska regementet: 750 infanteri
8 tunga kulsprutor
20 lätta maskingevär

5 500 - 6 300 infanteri
500-600 kavalleri
50 tunga kulsprutor
42-48 artilleripjäser
Förluster
Estland Estland: 110 döda
295 skadade
Lettland Lettland: 13 döda
30 skadade[2]
65 fallit och 38 saknade personer i Landswehr [3]

Slaget vid Cēsis (Lettiska: Cēsu kaujas; Estniska: Võnnu lahing Slaget vid Võnnu; tyska: Schlacht von Wenden, Slaget vid Wenden) utkämpades nära Cēsis, Lettland, mellan baltiska frihetsstyrkor och tyska Landeswehr i juni 1919. Slaget var en del av Estniska frihetskriget och Lettiska frihetskriget. Efter hårda strider stoppades de tyska attackerna och en fullständig motattack genomfördes som visade sig vara lyckosam för balterna.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Lettland hade utropat självständighet från Ryssland 1918, men var oförmögna att stoppa den avancerande Röda armén, vilket resulterade i förlusten av Riga. Dock stoppades de lettiska röda skyttarna av en tysk armé under Rüdiger von der Goltz. Den tyska styrkan bestod av baltiska Landeswehr, frikårens järndivision och diverse reservtrupper.[4] De lettiska trupperna som var lojala mot det tillfälliga Baltiska Hertigdömet sattes under Baltische Landeswehr. 16 april 1919 störtade tyskarna den lettiska regeringen under Kārlis Ulmanis, och installerade en marionettregering ledd av Andrievs Niedra. Trots detta förblev den lettiska brigaden under Jānis Balodis lojal mot tyskarna.

Efter återerövrandet av Riga rörde sig den tyska armén norrut. Samtidigt hade den estniska tredje divisionen tryckt tillbaka bolsjevikerna ut ur södra Estland och marscherade nu söderut mot Lettland. Estland stödde fortfarande Ulmanis regering. 5 juni påbörjades striderna med att Landeswehr erövrade Cēsis.[5] 10 juni påbörjades samtal med stöd av Ententen och vapenstillestånd deklarerades. Men samtalen misslyckades och 19 juni återupptogs striderna igen.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

  Tyska Landeswehr
  Röda armén (Bolsjeviker)
  Lettiska armén
  Estniska armén

19 juni återupptogs striderna med att järndivisionen anföll estniska ställningar nära Limbaži[6] Vid samma tillfälle förfogade den estniska 3:e divisionen, inkluderat 2:a lettiska regementet under överste Krišjānis Berķis, över 5 990 infanterister och 125 kavallerister. Den tyska styrkan förfogade över 5 500 - 6 300 infanterister, 500-600 kavallerister och hade ett stort övertag med artilleri. De tyska styrkorna nådde viss framgång vid Limbaži, men trycktes snart tillbaka. Det tyska Landeswehrs huvudsakliga anfall startade 21 juni. Tyskarna bröt igenom de lettiska ställningarna vid floden Rauna. Situationen blev kritisk för de estniska styrkorna, men det tyska anfallet stoppades av tre estniska pansartåg och estniska partisaner.[7]

Tyskarnas anfall fortsatte på flertalet delar av fronten, samtidigt fick estländarna fler förstärkningar.[8] Efter att man stoppat det sista tyska anfallet, påbörjade estländarna en fullständigt motattack 23 juni, vilket resulterade i återerövringen av Cēsis.[9] De tyska trupperna drogs sig tillbaka till Riga.

Slagets följder[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Cēsis var en avgörande seger för de estniska trupperna i kriget mot de tyska trupperna. Den 3:e estniska divisionen fortsatte med sitt anfall mot Riga, och den 3 juli var de estniska trupperna vid stadens utkanter. Estland, Lettland och det baltiska hertigdömet signerade Födraget vid Strazdumuiža under uppmaning av Ententen. Föredraget återupprättade Ulmanis regering i Riga. De tyska styrkorna beordrades lämna Lettland, och det balttyska Landeswehr sattes under lettiskt befäl för att strida mot röda armén. Trots fördraget stannade många tyskar och valde att strida för Västryska frivillighetsarmén som slogs i det estniska och lettiska frihetskriget, vilket pågick till december 1919.

Estland firar årsdagen av slaget som en nationell helgdag 23 juni.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Colonel Jaan Maide (på Estniska). Ülevaade Eesti Vabadussõjast (1918–1920) (Overview on Estonian War of Independence). http://www.ksk.edu.ee/file.php?ID=1207. Läst 17 januari 2015  Arkiverad 22 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  2. ^ *Pētersone, Inta (1999) (på Lettiska). Latvijas Brīvības cīņas 1918-1920 : enciklopēdija.. Riga: Preses nams. ISBN 9984-00-395-7. OCLC 43426410 
  3. ^ Nikolai Reek (på Estniska). Lemsalu — Roopa — Võnnu — Ronneburgi lahing 19. — 23. VI. 1919. a. (Lemsalu — Roopa — Võnnu — Ronneburg battle 19. — 23. VI. 1919. Kaitseväe Ühendatud Õppeasutused museum. http://www.ksk.edu.ee/file.php?ID=1243. Läst 17 januari 2015  Arkiverad 22 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ Spencer C. Tucker, red (2005). ”Goltz, Rüdiger von der, Count (1865-1946)”. The Encyclopedia of World War I: A political, social, and military history. Santa Barbara, Kalifornien: ABC-CLIO. sid. 492–493. http://books.google.ee/books?id=2YqjfHLyyj8C&pg=PA493&lpg=PA493&dq=%22VI.+Reserve-Corps%22&source=bl&ots=BQkaS7UNYL&sig=uIJeNwwyyQnSB_dR1LjdVytXwcc&hl=et&ei=ughhTaKnFcai8QPaqLFa&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=2&ved=0CB0Q6AEwATgK#v=onepage&q=%22VI.%20Reserve-Corps%22&f=false 
  5. ^ Traksmaa, August: Lühike vabadussõja ajalugu, sid. 150-151. Olion, 1992
  6. ^ Traksmaa, August: Lühike vabadussõja ajalugu, sid. 156. Olion, 1992
  7. ^ Traksmaa, August: Lühike vabadussõja ajalugu, sid. 157. Olion, 1992
  8. ^ Traksmaa, August: Lühike vabadussõja ajalugu, sid. 158. Olion, 1992
  9. ^ Kaevats, Ülo: Eesti Entsüklopeedia 10, sid. 519. Eesti Entsüklopeediakirjastus, 1998